Fördjupning

Vad är infrastruktur och exploatering? – och hur har det påverkat renskötseln? En fråga som är stor och kan vara komplicerad men vi ska med denna text försöka belysa, synliggöra och förklara påverkan som infrastruktur gör på renskötseln inom museets område. Texten ska kortfattat försöka redogöra hur påverkan har varit under tidsperioden 1945 till 1975 i Skellefteå museums (SKMs) verksamhetsområde, Skellefteå- Norsjö- och Malåkommun.

Inom museets område finns det idag 7 stycken samebyar; Gran, Malå, Maskaure, Mausjaure, Semisjaur-Njarg, Svaipa och Västra Kikkejaure. Det ska tydliggöras att samer genom historien och förhistorien även haft andra sysselsättningar vid sidan av och helt fristående från renskötsel. Jakt och fångst och fiske har varit minst lika viktiga, liksom jordbruk för självhushållning. Listan kan så klart göras lång när det kommer lönearbete som samer utfört. Allt från slaktare och slöjdare till dagens gruvarbetare, läkare eller myndighetsperson.

Bild 1. Karta över samebyar i Skellefteå museums område. © Lantmäteriet dnr 109-2015/1943 (Geosamverkan)

Vad är renskötsel och samebyn

Om man ska redogöra för hur infrastrukturen och exploatering av mark i området påverkar renskötande samer behöver vi prata om, vad som är vad först. En sameby består idag av ett antal rennäringsföretag och denna utformning skapades av svenska staten i slutet på 1800 talet, för att staten bland annat skulle kunna reglera renbeteslagen. För at få bedriva renskötsel måste man vara medlem av en sameby. Av alla samer i Sverige i dag är ca 10 % medlem i någon sameby.

Det kan vara värt att vara tydligt med att rennäring bara är en typ av näring som samer har idag och har haft under förhistorisk och historisk tid. Påverkan på andra samiska näringar kan vara svårt att belysa och lyfta fram. I denna text ska vi bara behandla rennäringen. Vi ska här kortfattat försöka belysa hur och varför olika infrastruktursatsningar och exploateringar av mark (natur) påverkar rennäringen/samebyarna i Sverige har renbetesrätt efter sedvanerätten som utgår från Sveriges grundlag. För SKM innebär det att inom museets geografiska område finns både helårs renbetesområden och vinterbetesområden. Hela museets upptagningsområde består mer eller mindre, av renbetesland. Detta innebär bl. a. att vinterbetesmarker går ända ut till kusten i Västerbotten och Norrbotten och rätt till bete under vinterperioden öster om lappmarksgränsen. Det gäller både statlig- och privat mark. Visa öar längs med kusten i Norrland används även som betesmarker.

Bild 2. En rentjur vid vatten. Foto: © Skellefteå Museum. SM AB 00035.

Skogsrenskötsel finns i skogslandet och kusten och fjällrenskötsel finns vid kusten och i fjällområdena. Fjällsamebyarna flyttar med renen till fjällen på sommaren och på vintrarna till barrskogarna österut. Medans skogsrenskötseln stanna i skogslandet året runt och flyttar inte upp till fjällen. Skogsrenskötselen bedrivs inom ett mer sammanhängande område, med kortare flytt mellan årets olika betesområden.

Inom museets område finns både fjällrenskötsel och skogsrenskötsel. Infrastrukturen och olika exploateringar av marker inom området har alltid påverkat samebyarna. Naturligt vandrar renen vandrar mellan betesmarkerna, som skiftar under året och renskötaren följer den. Ändrade markförhållanden påverkar renen som lever av det som växer på marken. All förlust av betesmarker påverkar därför renens möjlighet till överlevnad.

Infrastruktur och exploatering

Från tiden 1945 fram till 1975 startas det många stora och till antalet många nya projekt, infrastruktursatsningar och exploateringsprojekt i Västerbotten och i SKMs område. Under perioden ökade de stora industrierna i Sverige, även i museets område. Andra världskriget var över och landet hade behov av att få igång ekonomin. Staten påbörjade många nya infrastrukturprojekt under denna period. Det var projekt som exempelvis tätortstillväxt och försvarsbyggnader, vägar in till städerna, orterna och byarna eller mellan dem. Industrierna växer eller påbörjas och under denna period blir de mer storskaliga. Några exempel på de stora näringarna som uppstår eller ökar i storlek under denna period är; skogsbruket och med det även flottningen, gruvor, grus- och torvtäkter, vattenkraften.

Brist på jämställdhet och lika villkor

Renskötseln fanns i området innan denna period och under hela denna tidsperiod. Genomgående för perioden är att renskötseln generellt inte bemöts eller setts som en part, med något att säga till om. De gånger som en Sameby får delta i samråd med en exploatör, så genomförs det generellt inte på lika villkor och parterna kan inte anses vara jämställda. Vanligare under denna period är snarare att samebyn informeras om vad de måste göra. Ofta i samband med att ett projekt avslutats eller efter att besluten om projekten redan har fattats.

I början av perioden är förhållningssättet mot samebyarna att det ibland, men inte ofta, genomförs informationsmöten med samebyarna om nya projekt, som är just det. Informationsmöten om vad som ska göras och samtidigt en anmodan till renskötseln att hålla renarna borta. I slutet av perioden, in på 1970 talet, så har bemötandet förändrats lite till det bättre, för samebyarnas del. Nu kan det ske att information lämnas lite oftare och det kan till och med komma förfrågningar redan i projektens planeringsfaser. Genomgående under hela perioden är dock att staten och projektörerna har ett klart maktövertag över samebyarna.

Resultaten av att inte kunna påverka

Utgången av exploateringen och infrastruktursatsningarna för samebyarnas del är att betesmarkerna har krympt och fortsätter att krympa för varje ny satsning. I slutet av perioden kan man se att förhandlingar om ersättningar sker och ersättning för förlust av mark börjar ges. Det ska dock framhållas att ersättningarna generellt är villkorssatta. Ersättningarna sker ofta i form av fonder som samebyar ej har fri tillgång över.

Det är fonder med villkor om exempelvis egeninsats/eget kapital eller mycket snävt riktade ändamål. Därför kan det vara fel att prata om att det är skäliga ersättningar som betalats ut under denna tid. De kan inte ses som privat ersättning som individen/samebyn är fri att förfoga över som de vill.

Det som framgår är att; Den fortsatta kolonisationen av Norrland som skett under föregående sekel och även under 1900 talet kom att påverka renskötseln i oerhört stor grad. Det som också framgår är att perioden 1945 – 1975 innebär totalt mycket stora tapp av geografiska områden, så pass att det idag har gett resultatet att varje liten påverkan kan få mycket allvarliga konsekvenser för renskötselns bärkraft och fortlevnad.

Renskötselns markanvändning

Under vissa tider i historien och kanske främst inom skogsrenskötseln har man tidigare haft mindre renhjordar och fokus har legat på mjölkning av vajorna under sommaren. Bakåt i tid, i historien och under förhistorien, har samer bland annat haft tama renar som dragdjur och lockdjur i jakten. Främst kanske under förhistorien, när huvudnäring var jakt, fångst och samlande.

Bild 3. Vy över Lappviken, från Garaselsberget. Foto: Lennart Sundqvist. © Skellefteå Museum. SM DIA 07769.

Hur markerna används

Renskötselåret kan kortfattat beskrivas som; Inom skogsrenskötseln vandrar renen mellan olika betesmarker, men över ett mindre geografiska område än vad fjällrenskötseln gör. Här rör sig renen mellan skogslandet och havskusten. Fjällrenskötsel, där vandrar renen från fjället till skogslandet (idag kommer även många ända ut till havskusten). Renen kommer tillbaka till fjället lagom till renen ska kalva i april/maj.

Idag är renskötseln på flera platser i Sverige tvungen att köra renen i djurtransporter mellan vår och vinterbete på grund av intrången på renbetesmarkerna. Intrång från exploateringar av mark (ex gruvor, industrier), infrastruktur och bebyggelse.

Renskötselns område kan verka stora, men skenet bedrar. Stora ytor av områdena består av vattendrag, infrastruktur och annan samhällsutbredning. Det kan vara allt från byar/hus, elljusspår, vindkraftparker, gruvor, vattenkraft, andra industrier, vägar, järnvägar. Platser som renen inte kan eller vill använda. Det som sedan blir kvar av mark, det använder inte renen hela året, utan det är marker som används säsongsmässig och ibland olika från år till år, beroende på vilket väderförhållanden det är. Eftersom renen rör sig i olika typer av naturmiljö olika tider på året. Exempelvis påverkas renens val och möjlighet till att beta utifrån exempelvis hur mycket snö som kommer och vilken typ av vinter som det blir.

Därför behöver det finnas betesområden för de olika årstiderna och extra områden, som kan nyttjas vid behov, de år som väder eller andra orsaker gör att det den vanliga betesmarken inte kan användas. Dessa år är det på liv och död att varje sameby har områden som renarna kan flyttas till. Ett område som har annan typ naturförhållanden som kan tillgodose renens bete. Exempel på ett område som behövs under vintertid och kan hittas i gamla skogar med mycket hänglav eller skägglav. Det är en speciell lav som tar mycket lång tid att växa och hittas i äldre skogar som inte avverkats. Dessa områden försvinner dock mer och mer, då det moderna skogsbruket idag ofta avverkar skogen innan skogen hinner bli så gammal.

Renskötselåret

Renskötselåret består av åtta årstider. Kortfattat ser renskötselåret och de olika betesområdena ut så här

Vår (april/maj)

Nu sker kalvningen i vad som kallas kalvningslandet. Vajorna söker sig till bestämda kalvningsplatser från år till år. Det är platser som har gått bete och är skyddade från yttre störningar, väder, vind, människor och rovdjur. Nu äter renen gräs, örter och löv, samt tillskott av den grönska som finns

Försommaren (juni)

Nu betar renen i lugn och ro fram till myggen och värmen kommer, sen betar den i björkskogen, på myrmarker och vid bäckdrag, där grönska kommer tidigt.

Högsommaren (juni – juli)

Denna period är intensiv och hektisk. Nu börjar man med att samla ihop hela hjorden, som fram till nu har gått fritt över hela sommarområdet. Det är nu märkningen av kalvarna görs, dvs. kalvmärkningen. Arbetet kan ta flera dagar och är helt beroende av väder och vind. Samebyarna har flera rengärden på olika platser och dessa används vid olika tidpunkter, beroende på vart renarna samlas ifrån. Även uddar och näs använder man idag, som förr i tiden. Olika störningsmoment som lösa hundar eller turister kan förstöra flera dagars samlande. Renen betar gräs och örter.

Sensommaren (juli- augusti)

Det här brukar vara en lugnare period för renskötseln och är tiden på året som man ägnar sig åt bärplockning, fiske. Renen betar nu gräs, örter och svamp. Nu har renen bytt päls och är korthårig och är känslig för kyla. Den behöver områden som har skogar för att kunna söka skydd och lä från oväder

Höst (sep – okt)

Renen har gått fria sedan kalvmärkningen och nu behöver de samlas inför sarvslakten som är koncentrerad till september. Man samlar hjorden och tar ut djur för slakt, det måste göras innan brunsten och innan älgjakten. Nu kan störningsmoment i naturen förstöra samlingen med flera dagar. Det finns en viss tidspress i och med att älgjakten börjar i oktober och då vill man inte samla renen i och med att älgjägare också är verksamma.

Förvinter (november – december)

Den här perioden börjar traditionellt när snön kommit och vattendrag och sjöar frusit. Renen övergår nu till lavbete, men bete på myrar är ett viktigt tillskott eftersom de har växter som fortfarande är gröna. Nu samlas renarna in igen för slakt och skiljning in till vintergrupper. Anledning till att renen skiljs in i vintergrupper för att man ska kunna nyttja vinterbetet så rationellt som möjligt.

Därefter påbörjar man flytten till vintermarkerna. Vissa samebyar måste transportera renarna till vinterlandet med biltransport på grund av avsaknad/tapp av flyttväg. Det kan vara, skogsavverkningar, som gör att det inte finns mat till renen läng med vägen. Eller industrier som gruvor, vindkraftverk eller bebyggelse som göra att man inte längre kan flytta sig till fots till vinterlandet.

Flyttning till fots, till vinterlandet eller tillexempel kalvningslandet kan vara mycket slitsam för renen och förutsätter bra väder och vindförhållandena och att mattillgången finns längs med flyttleden. Bra tillgång till betes och vilomarker är avgörande att det finns längs med flyttleden, för att renen ska kunna hållas kvar för bete och vila. Det ska inte glömmas bort att det är vilda djur som i lägen lätt blir störda, något som kan skapa mycket extra jobb med att återsamla hjorden.

Vinter (januari – mars)

Vinter är tiden som ibland kan betraktas som rennäringens flaskhalsar. Vinterbetesmarkerna är mycket känsliga för olika slags ingrepp som kan få betydande konsekvenser, man behöver ha tillgång till lavmarker, som är tillfredställande vad gäller tillgänglighet, storlek och ostördhet. Det är avgörande för att renen ska klara vintern. I vinterlandet betar renen främst i barrskogsområdet. Betet består främst av marklavar, men även hänglav är bra vinterföda för renen. Dock krävs det gamla skogar för att hänglaven ska växa. Eftersom vinterlandet betesområden ofta är sönderstyckade av diverse ingrepp måste vintergrupperna röra sig över stora områden ofta över flera kommuner.

Vårvinter (april)

Under den här perioden, beroende på snöläge, betestillgång påbörjats flyttningen tillbaka till vår och kalvningslandet. Även nu är man helt beroende av att renen har tillgång till olika övernattningsbeten och viloplatser, utan störning.

Konsekvenser de stora infrastruktur- och exploateringsprojekten ger på renskötsel. – 1945 till 1975.

Vad blir då resultatet av företags exploateringar av marken, infrastruktursatsningar och nya markanspråk? Påverkas renskötseln? Vi ska försöka att kort gå in och försöka belysa resultatet av olika exploateringsområden och markanspråk.

Bild 4. Finnforsens kraftverks dammanläggning, ca 1981. © Skellefteå museum. SM DIA 08091.

Vattenkraften ger

Förlust av betesområden, flyttleder och rast och samlingsmarker. En torrlagd älvfåra måste vaktas, så att renar från olika samebyar inte blandas. Skapar ökat arbete och personalbehov då någon måste vakta även dessa passager. Uppströms kraftverken skapas svaga isar som man tidigare har använt för att flytta ner på eller kors över, ner till vinterbetet (fjällrenskötsel & skogsrenskötsel) och kan ge resultat att man måste lasta renen och köra med lastbil, något som skapar mer arbete, stress för djur och ökade kostnader för utfodring. Kulturlandskap försvinner och med det även kulturminnen och boplatser som har använts. Många samiska kulturminnen förstördes när de bland annat lades under vatten, i samband med dämning av älvarna. Ingen systematisk kulturminnesinventering efter samiska kulturminnen skedde inför arbetet. Det har resulterat i en förlust av samiska kulturlandskap och kulturminnen för det samiska samhället.

Gruvdriften

Initialt i efterkrigstid, då är de mindre till ytan och ger inte samma störningar och förorening som de senare gruvorna. Allt gjordes för hand eller med små maskiner, över liten yta. I slutet av perioden större arealer, större ingrepp i naturen och större produktionstakt. Det ger förlust av betesområde för alltid, pga. föroreningar i mark och slamdammar. Förlust av betesområden, flyttleder- och rast- och samlingsmarker. Störning på renskötseln med dess tillhörande infrastruktur; som godstransporter, linbanor, vägar och slagdammar. Det har skurit av flyttvägar och stör renen med dess verksamhet. Kulturlandskap försvinner och med det även kulturminnen.

Bild 5. Gruva från ca 1934. Foto Ragnar Insulander © Skellefteå museum. SM RI- 49-E

Skogsbruket

Förlust av betesområden, flyttleder och rast och samlingsmarker. Avverkningen skapar i vinterområden helt obrukbarmark. Om inget bete finns till renen, svälter renen. Skogsvägarna och dess vägnät leder ut renen i fel områden. Takten på avverkning i skogsbruket har gjort att de allt så viktiga hänglavsskogar aldrig förnyas. De hinner inte växa till pga. avverka innan hänglaven kan blidas i skogen. Hänglav mycket viktig vinterföda, speciellt när vintrarna är dåliga. Brist på extra land och nödområden, gör att kostnaden för att stödfordra ökar. Åtgärd som måste göras för att renhjorden inte ska svälta.

Bild 6. Skogsavverkning. Foto. Lage Johansson. 2003 © Skellefteå museum. SM_KMV_00224

Vägar

Förlust av betesområden, flyttleder och rast och samlingsmarker. Betesmarkerna skärs av. Det skapar mer transporter och extra arbete för att kunna flytta runt hinder och ha tillräcklig med personal för att snabbt kunna förflytta sig utan att skapa stora störningar och stress i renhjorden, eller i trafikflödet. Vägnätet leder ut renen i fel områden. Brist på extra land och nödområden, gör att kostnaden för att stödfordra ökar markant, för att renhjorden inte ska svälta ihjäl. Stora vägarna, ex E4 skär av betesområden, vilket skapar mer arbete för att förflytta sig runt. Vägar skapar mycket extra arbete med att se till att ingen, jägare, svampplockare eller annan människa lämnar de grindar som finns i stängslen, just öppna. Så att renar riskera komma ut på vägen och bli ihjäl körda.

Flygplatsen – Skellefteå

Inget samråd gjordes med renskötseln. Från de arkivhandlingar som finns från mötet med de privata markägarna och kommunen, framgår att det var knappt om tid och att projektering och byggande skulle inledas inom kort.

Bild 7. Skellefteå flygplats. Plan anländer från Sundsvall, mindre passagerarplan. Foto Sofie Isaksson. © Skellefteå museum. SM H 1257 09