Fördjupning

Rivning i kvarteret Höken 1982. Okänd fotograf. DIA 15590.

Skellefteå var en gång en genuin trästad men under 1950-talet satte en rivningsvåg igång som kom att förändra stadsbilden helt. Sanering av den gamla bebyggelsen var vid tiden ledordet i många svenska städer och Skellefteå var inget undantag. Idag är den gamla småstadsidyllen ersatt av ett modernt centrum i tegel och betong.

Skellefteå socken var när den bildades på 1300-talet landets nordligaste utpost och när Skellefteå fick stadsprivilegier 1845 blev det med sina ca 200 invånare en av landets minsta städer. Stadens handlare lät uppföra pampiga träpalats men skämdes för att man inte hade råd att bygga med något dyrbarare än trä och försökte därför med hjälp av träets egenskaper efterlikna sten.

Den gamla trästaden Skellefteå var bebyggd med låga småskaliga hus med vackert utformade fasader och genomtänkta detaljer som var hantverksmässigt utförda. Mot gatan dominerade borgarhusen och på innergårdarna de enklare magasinen och uthusen som gav staden en mer lantlig prägel.

Arbetare under rivningen av ett knubbhus från 1890 i kvarteret Pantern 1950. Foto Ernst Westerlund, Skellefteå museum. A 00137,

Bolidenfyndet

Med Bolidenfyndet 1924 och den efterföljande gruvnäringen som kom igång 1926 växte ambitionen att ge Skellefteå ett mer storstadsmässigt utseende. Trots den allmänna ekonomiska depression som rådde vid tiden fortsatte stadens tillväxt under 1930-talet då Bolidenbolagets verksamhet gav Skellefteå ett rejält uppsving ekonomiskt och befolkningsmängden ökade samtidigt kraftigt. Det innebar att kravet på handel, service och allmänna inrättningar ökade liksom trafiken och ur det perspektivet var de gamla träpalatsen och handelshusen opraktiska och otidsenliga.

Det fanns även farhågor om brandrisken med de gamla trähusen med erfarenhet från stadsbränderna i både Umeå, Piteå och Sundsvall. Till slut föreslog länsarkitekt Karl Sörensen och stadsarkitekt Edvin Bergenudd på 1930-talet helt drastiskt en total sanering av äldre bebyggelse i staden.

1939-45 satte kriget stopp för utvecklingen men efter krigsåren återupptogs arbetet. Staden firade hundra år 1945 och Skellefteå hade utvecklats till en industristad där industrierna gick på högvarv efter kriget. Industrin symboliserade modernitet och det fanns en ambition i staden att ge uttryck för denna samtidigt som man drogs med samma gamla träkåkar som när staden grundades. 1949 presenterade professor Uno Åhrén ett nytt förslag till generalplan för Skellefteå präglad av funktionalismens ideal funktionalitet, luft och ljus. Planen förutsatte en fullständig sanering av all trähusbebyggelse så som man föreslagit redan på 1930-talet.

Rivningen av stadens första stadshus 1955. Foto Ernst Westerlund, Skellefteå museum. A 01390.

Rivningsvågen börjar

Starten på rivningsvågen skedde 1955 med rivningen av det gamla stadshuset och stadshotellet från 1862. Detta är något Skellefteborna än idag talar om med bitterhet, trots att de flesta av oss inte ens minns händelsen. Diskussionen om byggnadens framtid inleddes redan på 1930-talet då huset var i stort behov av renovering samtidigt som det inte längre räckte till för den växande stadens behov.

Somliga ansåg att byggnaden borde renoveras, andra att den skulle flyttas eller att en kopia i lättbetong borde uppföras samtidigt som en pristävling om ett nytt stadshus föreslogs. Frågan debatterades livligt under många år i både byggnadsnämnd, stadsfullmäktige och ortspressen. Man kan säga att det här var alla stadsmiljödebatters moder i vår stad, där alla de argument om bevarande och förnyelse som vi hört sedan dess lyftes fram och bemöttes.

Ritningar till ett nytt stadshus låg klara 1939 men inte förrän 1953 kom bygglov att meddelas. Frågan kvarstod då fortfarande om vad som skulle ske med den gamla byggnaden. 1948 gjorde landsantikvarie Gunnar Westin ett skriftligt utlåtande om byggnadens stora kulturhistoriska och arkitektoniska värde och även riksantikvarien gjorde sitt för att försöka rädda byggnaden men utan resultat.

Rivning av FA Hedmans hus vid torget 1956. Foto Ragnar Insulander. RI V-47-E1.

Rivningsvågen fortsätter

Eftersom kvarterens många tomter var uppdelade på olika ägare drog det ofta ut på tiden innan större exploateringar kunde genomföras, något som stadsarkitekt Bengt Brunnström och Asakos VD Owen Larsson ville påskynda. Asako var ett kommunalt fastighetsbolag som bildades för att genomföra saneringen av staden.

Rött tegel eller fasadputs blev kännetecknande material för den nya arkitekturen men också krav ur brandsäkerhetssynpunkt enligt byggnadsordningen från 1935. Några av de första husen som uppfördes enligt denna byggnadsordning var Sundsvallsbanken, Handelsbanken och Skandinaviska banken.

De omfattande rivningarna fortsatte under miljonprogrammet med den uttalade ambitionen att ge staden ett modernt och välfungerande centrum. Samtidigt började museifolk, politiker och allmänhet göra gemensam sak för att försöka rädda byggnader som gamla apoteket, Strömsörskolan och ångbryggeriet med varierande resultat. Många förslag på hur byggnaderna skulle kunna nyttjas istället för att rivas fördes fram men majoriteten hos stadens beslutsfattare var fortfarande för att fortsätta den förnyelseprocess som redan pågått i ett tjugotal år.

Framförallt den yngre generationen reagerade mot den omdaning av stadskärnan som pågick. Protesterna mot rivningen av Klarakvarteren och skövlingen av almarna i Kungsträdgården i Stockholm var allmänt kända, även i Skellefteå. Kanske krävdes det engagemang och protester för att påverka även här? Aktionsgrupper som Riv in’t och Föreningen för byggnadskultur (aktiv 1981-83) bildades och engagerade såväl gammal som ung.

Rivning av biografen Palladium 1983. Foto Henry Lundström, Skellefteå museum. DIA 09339.

1974-75 genomfördes den första bebyggelseinventeringen av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i stadens centrum vilket resulterade i ett bevarandeprogram som antogs av kommunfullmäktige 1982. I praktiken innebar det dock knappast något skydd för de gamla husen. Av de hus som ”k-märktes” kom flera att under årtiondena därefter rivas.

Kvarteret Korpen rensades på gamla hus för att ge plats för det nya stadshuset Brinken, ångbryggeriet vid älven lades ner och stora delar revs medan den gamla disponentbostaden kunde flyttas till Anderstorp. I kvarteret Strömsör revs den gamla fallfärdiga men ändå k-märkta skolan, dock efter viss politisk strid, och fick istället ge plats för en stor parkeringstomt. Efter en lång rad misslyckade försök att vända på rivningstrenden tystnade till slut protesterna.

Rivning i kvarteret Lärkan 1989. Foto Maria Löfgren, Skellefteå museum. DIA 13514.

Dagens centrum

Bebyggelsen i dagens stadscentrum är till största delen tillkommen under den expansiva perioden från 1930 och framåt. Bilden av trästaden Skellefteå är splittrad bland lokalborna. Många minns ännu de gamla trähusen som gick rivningsdöden till mötes. Man talar om Skellefteå som trästaden som revs istället för att brinna upp som sina syskon längs norrlandskusten. Än idag förekommer rivning av gamla hus i stadens kärna vilket väcker blandade känslor bland ortsborna. Mötet mellan gammalt och nytt är aldrig lätt.