Fördjupning

De människor som levde i norra Västerbotten var under lång tid jägare, fiskare och samlare. Det är först ungefär 500 år efter vår tideräknings början, vid Burträsket som jordbruket blir en permanent födoinkomst på enstaka platser i våra trakter, även om det förekommit enstaka indikationer på sporadiska och kortvariga försök redan tusen år tidigare.  Men vad åt människorna när de inte var jordbrukare?

Vi skulle kunna tänka oss att renen var det första bytesdjuret i norra Västerbotten när inlandsisen just dragit sig tillbaka för ungefär 10500 år sedan, på det sätt som vi kan se rester av renben på de äldsta boplatserna i Norrbotten. Men vi har ännu inte hittat lika gamla boplatser hos oss ännu och kan därför inte bevisa att det var så även här. Ren förekommer faktiskt ytterst sällan i benmaterialet från de stenåldersboplatser som har undersökts inom vårt geografiska område (Malå, Norsjö och Skellefteå kommun).

Bytesdjuren

De äldsta spåren av vad människorna jagat i våra trakter kommer från boplatsen i Garaselet vid Byskeälven för 9200 år sedan. I de kvarlämnade benen berättar att de jagat älg, fisk, bäver och björn. Älgen är det huvudsakliga bytesdjuret i våra trakter under resten av stenåldern och alldeles särskilt mycket under den yngre stenåldern, för ca 6000-4000 år sedan. Renen blir vanligare i benmaterialet från boplatserna först för ungefär 4000 år sedan. Vid den tiden tillkommer också tamdjur som får/get och nötkreatur i kustområdet. Boskapsskötsel kommer före odling och jakten och samlandet var fortfarande mycket viktig. Eftersom möjligheterna att jaga och fiska var goda, användes förmodligen tamdjuren främst för möjligheten att mjölka dem och göra mejeriprodukter som ost. Ost är enklare att lagra över tid än färsk mjölk. Tamboskap och mjölkprodukter är idéer som ursprungligen kom till norra Europa från människor som spridit sig från stäppområdena norr om Svarta havet. Renen börjar hållas som tamdjur för mjölkning under med början ungefär vid 500-talet e Kr. Att ha tama renar kan ha varit idéer som spridit sig från öster, från Finland och norra Ryssland.

Det förekommer även andra djurben bland matresterna exempelvis bäver, fågel, hare, lax, gädda med mera. Brända ben från boplatserna visar vilka djur människorna åt, men större och kompaktare djurben bevaras bättre än små och sköra. Det är därför troligt att människorna åt betydligt mer fisk och fågel än vad benmaterialet som vi arkeologer hittar ger sken av. Maten tillagades i kokgrop eller över öppen eld. Det är när benen har hamnat i elden och glöden i kokgropar eller härdar som de bäst bevaras för arkeologerna. Obrända ben bryts oftast ned och försvinner med årtusendena.

Studiedag om ”praktisk arkeologi” med kokgrop med värmda stenar. SM H 0895 15. Foto: Skellefteå museum

Stig skär torrkött med stenkniv och Siw Andersson sitter till höger, 1988. SM H 0662 04. Foto: Lilian Andersson och Maria Löfgren/Skellefteå museum.

Siw Andersson, 1988. SM H 0662 04. Foto: Maria Löfgren/Skellefteå museum.SM H 0662 06

Älgen jagades främst i inlandet och vid kusten jagades främst säl. Det troliga var att människorna förflyttade sig mellan olika platser beroende på årstid för att jaga olika djur, fiska och samla på olika ätbara växter. Olika årstider ger olika möjligheter beroende på djurens vandringar och när på året de olika växterna var lämpligast att ta tillvara på. Till samlandet bör vi också räkna insamlande av fågelägg.

Jakten och fisket

En fornlämningstyp som är mycket vanlig i våra trakter är fångstgropen. Sådana har funnits från äldsta stenålder fram till 1864, då de förbjöds i lag. Fångstgropen är en fornlämningstyp som är särskilt vanlig i inlandet, på sandiga lättgrävda marker. Vanligtvis ingår den i en lång räcka av gropar, så kallade fångstgropssystem. I dag ser resterna efter fångstgroparna ut som ovala, i enstaka fall runda försänkningar med en flack vall runt kanten. Ursprungligen var de ungefär 2 meter djupa. Eventuellt har insidan varit klädd med trä, dels för att försvåra för djuret (älg eller ren) att ta sig upp, dels för att förhindra att gropen rasade igen. Botten på gropen har i dag ofta rektangulär form. Det har tolkats som att det ursprungligen funnits en rektangulär träkonstruktion i botten av groparna som har låst klövarna så att älgen inte kunnat ta sig upp. Troligtvis har det också funnits stängsel mellan groparna i systemen för att leda villebråden rätt.

Förutom jakt med fångstgropar har det funnits en mängd andra sätt att jaga. Säkert har människor ofta bedrivit smygjakt eller drevjakt med pilbåge och/eller spjut. Det är troligt från etnografiska exempel att man nyttjade naturens topografi för att driva in djuren i återvändsgränder eller vattenpassager för att lättare fånga dem där. Med kanoter eller båtar är det enkelt att jaga simmande landlevande djur som försöker korsa ett vattendrag, och det finns både arkeologiska och etnografiska bevis för detta.

Säkert har det också funnits många sätt att fånga småvilt och fåglar i fällor. Snaror, giller, fågelflak, eller nät. Nät kan till exempel ha använts både i vatten och i luften mellan stolpar för att fånga lågt flygande sjöfågel, det finns historiska exempel på detta. Det är tyvärr ytterst sällan som vi hittar fällor av den typen bevarade eftersom de oftast var gjorda i organiska material som sedan länge försvunnit. Samma sak gäller fiske och jakt på fisk och marina däggdjur med nät, mjärde, harpun, och fiskekrokar. Det finns inte så mycket kvar av jaktredskapen, men arkeologiska bevis finns trots allt för detta också i våra trakter.

Vid Lundfors, vid Skellefteälven har exempelvis sänkstenar för nät påträffats i den före detta havsviken bredvid en stenåldersboplats. På 1930-talet påträffades till och med ett grovmaskigt bastnät i sumpmark på Skråmträskängarna inte så långt från Lundfors. Näten har förmodligen använts till säljakt i en tidigare havsvik, men gick säkert också att använda för att fånga bäver och lax i vattendragen.

Växter och bär att äta

Genom pollenprover har forskare kunnat ta reda på vilka växter som fanns i naturlandskapet. Vid arkeologiska utgrävningar tas ibland pollenprover från sjöbottnar eller myrbottnar intill för att avgöra vilken växtlighet som fanns vid den boplatsen som undersöks. Flera av de växterna som går att se i pollenanalysen gick att äta direkt, men vissa växter var mer eller mindre oätliga om de inte tillagades på rätt sätt. Kunskapen om hur växterna ska tillagas hade vuxit fram och gått i arv under många generationer.

Växter och bär har säkert ingått i kosten, vid sidan av kött och fisk eftersom människan i grunden är skapad för en blandad kost. Framför allt är det viktigt att hitta sådant som innehåller vitamin C för att undvika bristsjukdomen skörbjugg. Det är ytterst sällan rester av vegetabilisk föda påträffas vid arkeologiska undersökningar, från den tiden när människor här i norr var jägare och samlare. Utifrån historiska källor från senare tid och etnografiska jämförelser med urfolk i Arktis och i de boreala barrskogarna, känner vi ändå till en rad olika växter som troligtvis har ingått i kosthållningen. Det kan exempelvis ha varit kvanne, ängssyra, fjällsyra, bär och innerbark från tall.

Speciellt innerbark från tall var viktig eftersom den är rik på kolhydrater, vitamin C och mineraler. Den skördades när tallarna savade under juni månad, när den var som nyttigast och godast. Den kunde ätas färsk, eller torkas eller rostas för att lagra för det kommande året. För samerna var innerbarken från tall en stapelföda, alltså sådant som de åt ofta.

Barktäkt med sentida ristning vid Gardsjöbäcken, Storumans kommun. Foto: Berit Andersson, Västerbottens museum.

Kvanne var också en stapelföda för samerna och även den rik på c-vitamin. Den kunde också användas för att konservera renmjölk. Även om konservering av renmjölk inte var aktuell förrän renen domesticerades så bör kvanne ha använts som matväxt också längre tillbaka i tiden, under stenåldern.

Växter, kött och fisk kunde torkas och rostas för att ätas senare. Kött och fisk kunde rökas för att öka hållbarheten. Lingon, hjortron, kråkbär, blåbär ingick naturligtvis också som en del av maten som åts. Om de syrades eller blandades i renmjölk gick den också att förvara lång tid. Framför allt under slutet av vintern bör lagrade bär och lagrade ätbara växter ha varit viktigt för att få tillräckligt med näringsämnen.