Fördjupning

Inge Lindström, Skellefteå museum gör en provtur år 1985 av Skellefteå museums kopia av en stockbåt som påträffats i Västra Lillträsket, nära Varuträsk. Foto: Henry Lundström, Skellefteå museum. SM G 00575.

Att resa långt är inte någonting nytt. Människor i norra Västerbotten var inte isolerade från sin omvärld. De influerades och hade kontakter med människor långt bort, ända från den tiden när de första människorna kom till de här trakterna.

Även om det är mycket lättare att resa idag, så förekom resande även under förhistorisk tid. På ett sätt var det kanske enklare då, före nationalstaternas gränser, tull och krav på visum. Det var bara att ta sin båt och paddla/segla iväg, och sedan undvika att råka illa ut under resans gång. Vi bör också tänka på att människorna också under en stor del av vår tid här på jorden haft ett helt annat förhållningssätt till tid. Det spelar inte så stor roll om en resa tar några månader, om man inte har någon tid att passa? Det går lika bra att försörja sig genom att jaga och samla på resan, som att göra det i hemtrakterna.

Människorna var mycket ofta rörligare under förhistorisk tid än vad de flesta idag kanske tänker sig och deras resor var långa. Långa färder på vatten längs med kusterna och längs med älvar och floder, både under vintern och under sommaren. Jägare och samlare är av naturen rörliga, men även när de började vara litet mera  bofasta fanns de långväga kontaktnäten kvar. Så länge som de äldre berättade om sina egna resor i sin ungdom, fanns nog nyfikenheten hos barn och barnbarn att göra nya resor till de där platserna som de hört om.

Vatten var kommunikationsleder, inte hinder och Bottenviken var en bra trafikled, liksom älvarna både i norra Sverige, i Finland och i Ryssland. Från den absolut äldsta tiden kan vi bara ana kontaktnäten, främst genom den östliga stenteknologin som spridit sig från Ryssland och från Finland till Nordnorge och till Norrbotten och till norra Västerbotten. Typiskt för den östliga stenteknologin var att trycka loss avlånga mikrospån av sten från flinta. Tekniken överfördes så småningom till betydligt mera svårbearbetade lokala stenmaterial i Västerbotten, som exempelvis kvarts. De här små, avlånga och vassa spånen av sten limmades fast i skåror på sidorna av pilspetsar av ben och trä. Även bruket att skapa pilspetsar, knivar och andra föremål genom att slipa skiffer till rätt form verkar ha ett östligt ursprung.

Från ungefär 4000 år sedan börjar vi i det arkeologiska fyndmaterialet hitta flathuggna spjutspetsar och pilspetsar med tvär bas gjorda i kvartsit. De påträffas på många ställen i norra sverige, här i norra Västerbotten är några exempel på fyndplatser, Skråmträsk, Östra Falmark och en av boplatserna i Garaselet vid Byskeälven. Den här typen av spetsar förekommer mellan ca 2000-500 f Kr och de är producerade med lokala material. Men de påträffas i ett område som täcker norra Norge, norra Sverige, norra Finland och de västliga delarna av Ryssland från Kolahalvön i norr till de nedre delarna av Volga i söder och österut till Uralbergen i Sibirien. Föremålsformen har alltså en stor geografisk spridning och visar hur en uppfattning om ”hur en pilspets ska se ut”, kan sprida sig över ett mycket stort område.

Flathuggen pilspets med tvär bas från Garaselet, tillverkad i mörk kvartsit. Foto: Krister Hägglund, Skellefteå museum. SM 27374.

Öst-västliga resor var dominerande fram till ungefär 500 e Kr, ofta med kopplingar till Volga-Kama området norr om Svarta havet och mot Finland och Baltikum. De nord – sydliga kontakterna börjar bli synliga vid 2000 f Kr, först sporadiska, sedan alltmer tydliga och återkommande längs med Bottenvikskusten.

Ett exempel på de begynnande sydliga influenserna för redan 4000 år sedan är en boplats vid Bjurselet, Byskeälven, där många depåer stenyxor gjorda av flinta söderifrån påträffats tillsammans med spår av  boskapsskötsel. Flintan i yxorna i Bjurselet (ca 2000 f Kr) kommer med stor säkerhet från östra Själland i Danmark. Flintyxorna från depåfynden i Bjurselet finns på Statens Historiska Museum i Stockholm.

Yxor av flinta, från Bjurselet Foto: Okänd fotograf, Skellefteå museum. Bild ur bok ”Tio tusen år i Sverige”, bilder till utställning ”kulturkontakter”. SM C 06489

Några århundraden efter flintyxe-depåerna i Bjurselet börjar också en del tecken på metallhantverk synas i det arkeologiska materialet. Vid Södra Åkulla vid Skellefteälven väster om Boliden – har påträffats en del av en bronsfibula (ett dräktspänne eller brosch) med kopplingar söderut mot Danmark och norra Tyskland. Typmässigt dateras den till bronsålderns period III (1300–1100 f Kr)

Del av bronsfibula från Södra Åkulla, väster om Boliden. Foto Vilho Raninen, Skellefteå museum. SM DIA 02068. Infälld är en teckning som visar hur den kan ha sett ut, från Broadbent 1982.

I Kusmark i Kågedalen påträffades holkyxa av brons (s k mälardalsyxa) på 1890-talet (se nedan). Den upptäcktes på 1,2 m djup in en torvmosse vid Kusmark, Kågedalen. Den hör till Bronsålder period III-IV (1300-900 f Kr). Även om den är av så kallad Mälardalstyp, kan den vara tillverkad lokalt eftersom kanterna fortfarande är ojämna efter gjutningen, något som vanligen putsas till innan användning.

Holkyxa av Mälardalstyp påträffad i Kusmark. Föremålet finns på SHM i Stockholm. Foto: Okänd fotograf, Skellefteå museum. SM E 00314

De östliga kontakterna finns ändå kvar trots de återkommande kontakterna med människor söderut. Exempelvis kan vi se det i ett fynd från Vajsjöbäcken i Norsjö. Det är en gjutform i täljsten som är avsedd för tillverkning av holkyxor av brons. Typen av yxa kallas Ananinoyxa och brukar dateras till 800-300 f Kr. De förekommer på flera ställen i norra Sverige, men ursprunget kommer från Ananinokulturen vid floderna Kama och Volga, norr om Svarta Havet i Ryssland. Bronsyxor av Ananinotyp finns också i det arkeologiska materialet i Finland.

Gjutform till Ananino-yxa från Norsjö (SM 8063) Foto: Okänd fotograf, Skellefteå museum.

De östliga influenserna vinns också i asbestkeramik och asbestgods, exempelvis från Harrsjöbacken vid Bureå och vid Garaselet, Byskeälven. Asbestkeramik dateras i norra Sverige till ca 1850 – 500 f Kr och Asbestgods till: 1700 f Kr – 400 e Kr. Utbredningen av asbestkeramik sträcker sig över norra Norge, norra Sverige ned till Medelpad hela Finland och i Ryssland kring Kolahalvön, ryska Karelen, och kring sjöarna Ladoga och Onega. Asbestkeramiken anses av flera arkeologer ha en koppling till metallhantverk.

Århundradena kring 500 e Kr är en tid av intensifierade kontakter både mot öster och mot söder. Förmodligen spelar pälshandeln mot Sydeuropa en stor roll i detta handelsutbyte. Det framväxande romarrikets stora behov av pälsar och skinn gjorde att samerna och den fasta bondebefolkningen vid bottenvikskusten plötsligt blev involverade i ett nätverk för långdistanshandel. Det är möjligt att det är detta som sedan blir grogrunden för Birkarla-institutionen som i historiska källor går att belägga minst tillbaka till 1200-tal, men som troligen har rötter ytterligare århundraden tillbaka. Ett spår efter sådan handel skulle kunna vara ett myntfynd i Bergsbyn, Skellefteå, där en pojke vid sekelskiftet 1800-1900 hittade en myntskatt på Bergholmens gård. Den bestod av 13 romerska bronsmynt från 200- och 300-talen, varav det yngsta var präglat år 321 e Kr.

Storkågefyndet (som beskriv närmar på annat håll i utställningen) skulle också kunna vara ett exempel på handeln mellan norra Sverige via mellanhänder så småningom hela vägen ned till det romerska imperiet. Fyndet som är från ca 300-500 e Kr består av mer än 13 föremål av brons, bland annat dräktspännen. Det är svårt att avgöra exakt antal eftersom där fanns fragment av ytterligare ett eller flera föremål. De enskilda föremålen i Storkågefyndet har kopplingar åt flera olika håll, där liknande föremål påträffats i södra och sydvästra Finland, norra Estland, Litauen, Ryssland, Polen och på Gotland.

En annan indikation på långväga handel, direkt eller indirekt med Medelhavsområdet är ett mynt som påträffades på Granvägen 16, Norrböle i Skellefteå i mitten av 1970-talet. Myntet kommer från det bysantiska riket , alltså den östra halvan av det delade romerska imperiet. Det präglades under Mauritius Tiberius regeringstid (582-602). Myntet är ett 20 nummi /halvfollis från ca 600 e Kr. Det påträffades i jorden en häck, men jorden i sin tur hade transporterats till platsen på 1960-talet, antingen från stadsdelen Brännan nära Landsförsamlingens kyrka, eller från någon av byarna, Medle, Myckle, Kåge eller Innervik. Myntet har nr SM 27066 i Skellefteå museums samlingar.

Bysantinskt mynt påträffat i Skellefteå i förflyttad matjord. Foto Krister Hägglund, Skellefteå museum. SM 27066__A och SM 27066__B.

De långväga kontakterna fortsätter under vikingatiden. I Skellefteå museums samling finns från Gillervattnet, Boliden, ett hästskoformat dräktspänne av brons. Spännet anses höra till tiden omkring 900 e Kr.  Ursprung sydvästra Finland. Troligen har de spridits mot norra Finland, Karelen, Ladoga och Mellansverige. Fyra exemplar är funna i Norrbotten och Västerbotten. Förutom i Gillervattnet också i Svartbyn, Överkalix,  i Gråträsk, Pite, och i Bergfors, Jukkasjärvi.

Hästskospänne från Gillervattnet, Boliden. Foto: Krister Hägglund, Skellefteå museum. SM 3005.

Detta är bara några av alla de fynd som visar hur mycket människor reste förr. De flesta höll sig kanske mer eller mindre i sina hemtrakter, men det fanns alltid människor som ville se sig omkring och som såg möjligheter att handla och byta till sig exotiska varor från platser långt från hemorten.