Skidan från Kalvträsk

Förr i tiden, när man grävde diken och dikade ut myrar för hand, hände det emellanåt att man träffade på gamla föremål av organiskt material som hade bevarats på grund av den syrefattiga miljön nere i torven som de nedbrytande organismerna inte trivs i. Det kanske mest fantastiska av dessa myrfynd är de skidor som påträffades 1924, några kilometer utanför byn Kalvträsk. Det var två skidor och en skovelstav som grävdes fram på 1,5 m djup.

Skidorna var 204 cm långa och 15,5 cm breda. Staven var 156 cm lång. Ganska snart föll dock den ena skidan i bitar. Men den andra skidan är än idag i stort sett bevarad.

Mitt på bägge skidorna finns fyra hål som går rakt igenom träet. Hålen har varit avsedda att dra bindningsremmarna igenom. Samma typ av bindning har långt fram i tiden använts i delar av Sibirien. Kalvträskskidan är förvånansvärt tunn. På ovansidan finns en mindre rygg som gjort konstruktionen starkare. Framänden är tillspetsad medan bakänden rakt avskuren men med en förtjockning, vilket har tolkats som ett sätt att förhindra sprickbildning.

1992 gjordes en mikrosnittundersökning av skidorna. Det visade sig då att virket som skidorna tillverkats av är tjurved av tall. Tjurved bildas på träd som lutar. Träet blir starkt och naturligt tjärat. Skidor av tjurträ får bra glid. Man kunde också se att Kalvträskskidan är gjord av ett ämne med stående årsringar, vilket innebär att efter en viss nötning bildas längsgående mikrospår som måste ha förbättrat skidans styregenskaper (Åström 1993, s. 130). För att kunna ta ut ämnen med stående årsringar krävs ordentligt kraftiga träd (45 – 60 cm i diameter).

Helt klart är att den hantverkare som gjort skidorna från Kalvträsk var en mycket yrkesskicklig person som hade stor kunskap om träets egenskaper. Kanske fanns det redan vid den här tiden olika kategorier av skidor som var avsedda för olika ändamål.

Att skidorna varit värdefulla för ägaren märks på att man brytt sig om att laga skador som uppstått. Sprickor på skidans ovansida har lagats med remmar av råhud.

Under en tid när inga vägar fanns gjorde skidor, snöskor och slädar att landskapet under vintern blev lättare att ta sig fram i, i synnerhet med mycket packning. Då kunde man lätt ta sig över frysta sjöar och myrar. Att skidor användes redan under stenåldern vet vi bland annat genom att skidor finns avbildade på hällmålningar och hällristningar från stenåldern bland annat vid Vitahavet i Ryssland och Alta i Nordnorge. I en ristning från Vitahavet ingår skidor i en inristad älgjaktshistoria, i vilken tre jägare är ute och åker skidor. Varje jägare har här två stavar, vilket alltså skiljer sig från åktekniken som Kalvträskskidornas ägare använt sig av.  I Helgeland i Norge finns däremot hällristningar som avbildar skidåkare med en liknande stav som den i kalvträskfyndet.

Den stav som påträffades tillsammans med kalvträskskidorna har en skovel i ena änden och man kan se bearbetningsspår efter stenverktyg. Det har sagts att liknande skovelstavar har samiska kvinnor använt för att skrapa fram lav under snön åt renarna. Om det var en man eller kvinna som åkte på skidorna och varför de blev liggande i myren kommer vi nog aldrig få veta.

Kalvträskskidan har daterats med 14-C metoden till 3400 f. Kr. Det innebär att de är lika gamla som den ristade älgjaktshistorien från Vitahavet och till och med 700 år äldre än pyramiderna i Egypten. Kalvträskskidan är faktiskt världens äldsta, daterade skida.