Fördjupning

Gravfältet vid Sjöheden, Ursviken, Skellefteå stad. Fotograf: Krister Hägglund

För att upptäcka ett bronsåldersröse behöver man inte vara expert. Våra bronsåldersrösen är förmodligen de mest iögonfallande fornlämningstyp vi har och kanske är de det första många människor associerar till när de hör ordet fornlämning, det vill säga en hög med stenar. Dessa stenhögar är gravmonument som är byggda under bronsålder och som redan när de gjordes var avsedda att synas, gärna på långt håll.

Ett bronsåldersröse är just det, en hög med stenar utan synlig inblandning av sand eller jord. De ska betraktas som byggnadsverk inte som ihop slängda högar med sten. Formerna varierar, de kan vara runda, vilket är vanligast, ovala, avlånga (långrösen), rektangulära eller skeppsformiga. Storleken varierar också från ca 20 m i diameter till 2 m i diameter. De allra största ligger ofta högt, på drygt 45 m över havet. De mindre påträffas på lägre nivåer. Rösena har haft inre konstruktioner i form av gravgömmor. Från början manslånga kistor (skelettbegravningar) senare mindre kistor (kremering).

Fler än 2000 kuströsen från bronsåldern finns längs med hela kusten från Gästrikland till Norrbotten men de sträcker sig inte längre norrut än till Piteåtrakten.

Ungefär 500 av dem finns i Västerbotten och av dessa mer än 300 inom Skellefteå kommun. Samma typ av lämningar finns också i Norge, i finländska Österbotten, sydvästra Finland Åland och norra Estland.

Rösena är dock inte jämt fördelade längs norrlandskusten. Kring Skellefteälvens mynningsområde i Skellefteå och Bureå sn finns en koncentration. En annan finns i södra delen av Lövånger och i Nysätra sn.

Inom dessa koncentrationer finns områden med särskilt många rösen. I Skellefteåområdet är det Yttervik och i Nysätraområdet är det de centrala delarna av Ånäset.

Datering

Att datera rösen är inte lätt. De gravgåvor som kanske lades ner i samband med begravningen har på grund av anläggningarnas dåliga skydd mot nedbrytande processer som väder och vind, sällan bevarats tills idag. Av samma orsak finns sällan några organiska rester kvar som kan användas för 14C-datering. Vi kan också se att många gravar har utsatts för plundring.

De dateringsmetoder som har använts har varit jämförande analyser av gravgömmorna, vars variationer har gått att tidsätta i Sydskandinavien samt dateringar utifrån strandförskjutningen. Den senare metoden kan dock bara visa en anläggnings äldsta möjliga ålder.

Arkeologerna brukar säga att de flesta av bronsålderns rösen i Västerbotten är från tiden ca 1200-700 f Kr. En undersökning som har gjorts i Lövånger, Nysätra och norra delen av Bygdeå sn visade att man utifrån strandlinje-förskjutningen kunde dela in rösebyggandet i tre faser den första 1850 – 1700 f. Kr., under vilken det byggdes rösen i ett område Vebomark i Lövånger sn. Den andra fasen inföll 1700 – 110 f. Kr. då ett stort antal rösen byggs, flest under perioden 1500 – 1200 f. Kr. och den tredje från 1100 – 800 f. Kr. då betydligt färre rösen i strandnära lägen byggs.

Placering i landskapet

Idag ligger bronsålderns gravrösen i kustlandet på höjder mellan 30 till 50 meter över havsnivån. Det finns också ett fåtal rösen som ligger på lägre höjder, men då hör de hemma i järnåldern och börjar dessutom se annorlunda ut, mindre och lägre. De mindre och lägre kallas stensättningar och inte rösen. Det finns både ensamliggande gravar och gravfält med många gravar på en och samma plats.

Placeringen av rösena vid den dåtida kusten var vald för att synas från vattnet. Resvägarna vid den här tiden gick längs med kusten och över Bottenviken med båt. Med de här gravarna syntes det tydligt att det bodde människor på platsen. Rösena har tolkats som revirmarkeringar som hävdade den egna gruppens rätt till området.

En ännu olöst gåta är varför det finns så många bronsåldersrösen längs kusten men så få kända, boplatser från samma tid i samma område medan det i inlandet finns många bronsåldersboplatser men inga gravar. I Östra Fahlmark i Bureå sn finns ett av undantagen. Här har en boplats med typiskt boplatsmaterial undersökts.

Förmodligen är bristen på kända bronsåldersboplatser längs kusten en forskningslucka. I Umeå har det under senare år påträffats spår efter flera bronsåldershus. Fynden gjordes på två platser där det tidigare bara registrerats måttligt med boplats-material i matjorden. Det var först när matjorden avlägsnats som spåren kunde upptäckas på den underliggande markytan. Här påträffades bland mycket annat även korn av korn. Husen daterades till 1530 – 200 f. Kr.Med tanke på att spåren efter dessa boplatser var så diskreta borde det vara fullt möjligt att det finns fler liknande lämningar gömda under matjorden även i norra delen av länet.