Idrotten i Skelleftebygden

Idrotten är i början på 2000-talet Sveriges största folkrörelse. Idrott utövad i föreningar engagerar var fjärde medborgare. Enbart fotbollen räknar in mer än en miljon aktiva. Det är fler än i något annat europeiskt land. På elitnivå ligger Sverige väl framme i förhållande till sin folkmängd. I synnerhet när det gäller vinteridrotter.

Backar man 150 år i tiden fanns knappt någon idrott i vårt land. Under missväxtåren på 1860-talet svalt människor i Västerbotten. Bröd bakades av bark. En miljon svenskar emigrerade, med hopp om en bättre tillvaro i USA.

Så småningom förde industrialismen Sverige från ett fattigt, agralt klassamhälle till ett demokratiskt land med allmän och fri skolundervisning, förbättrade kommunikationer, stabil energiförsörjning, framgångsrika företag, och en stark offentlig sektor.

I denna miljö kunde också idrotten utvecklas från ingenting till en central plats i det folkhem som byggdes. Skidsport, fotboll och ishockey blev nationalsporter. Framgångsrika klubblag förstärkte bygdens identitet.

Västra ståplats är hemvist för Skellefteå AIK Hockeys supporterklubb North Power. Under de segerrika åren på 2000-talet har stämningen höjts med spektakulära tifos.

Kapplopp och lekar

Springa i kapp, hoppa, kasta, lyfta, brottas. Från äldsta tid har människans färdigheter varit viktiga för överlevnad. Att ungdomar prövat sina förmågor i fysiska lekar är också säkert.

I Kina ingick redan för 5 000 år kroppsövningar som ett led i den allmänna uppfostran. Systemet kong-fou kan uttydas som utbildning av människan. Under faraonernas tid i Egypten visar konstverk att högt uppsatta män ägnade sig åt idrottsliga aktiviteter..

Antikens greker anordnade från år 776 före Kristus och tusen år framåt sina olympiska spel. Vikingarna hade sina tävlingar. Irländare sina turneringar.

I Västerbotten körde bönderna ikapp med häst och risselsläde från julottan. Kapplopp till fots och kappränning på skidor. Vem kastade längst? Vem orkade lyfta stenbumlingen som blev ett byalyft?

Organiserad idrott i Sverige uppstod först vid regementen, universitet och läroverk. Även sågverkssamhällena längs kusten var viktiga i idrottens barndom. De första distriktsmästerskapen 1909 i allmän idrott och fotboll anordnades på I 20:s kaserngård i Umeå. De första DM-tecknen i fotboll 1910-1912 togs av Umeå Läroverks IF, Västerbottens Regementes IF och Norrbyskärs IK.

”All god idrotts mål är helsa, kraft, mod och friskt sinne. Idrotten sjelf är sålunda blott medel. Att öfva idrott med endast färdigheter och prisbelöning till mål vore ett brott mot idrottens lag. Det gäller sålunda för oss att genom idrott utbilda män och inte utbilda idrott.”

(Viktor Balck, den svenska idrottens fader)

Folkrörelsernas födelse

Under 1800-talets senare del kom frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen att påverka det svenska samhället i demokratisk riktning. Idrottsrörelsen kom något senare.

En föregångare till idrotten var skarpskytterörelsen, som var mer inriktad på fosterlandets försvar än på tävlandet. Efter brittisk förebild ställde militären armégevär och ammunition till allmogens förfogande. Skellefteå Skyttegille bildades 1863 och runt om i byarna uppstod skytteföreningar med egna skjutbanor.

Skellefteå skarpskytteförening på 1860-talet med kyrkan i fonden. Fr v musikherrar Erosuei, provisor Kinnander, E. G. Mannberg, Karl Forsman, M. Bredberg, bakom mannen med trumman garrverifabrikör Gustaf Andersson, Blom med trumman, vidare N. A. Brännström, Johan Sidenmark, David Rönngren, fanjunkare C G Svedberg (befälhavare), skäggige mannen vid fanan bagare Andersson, R. F. Öhman, Jonas Rindberg, August Pahlberg, ytterst med geväret på vänster sida Axel Hofverberg. De övriga okända.

Vid tiden för första världskriget var mer än var femte man i Västerbotten en aktiv sportskytt. Med tiden minskade banden till militären. Skytterörelsen blev medlemsstyrd, och därmed mer demokratisk. I de moderna olympiska spelen har skytte stått på programmet sedan starten i Aten 1896.

De olympiska spelen i Stockholm 1912 blev injektion för den unga idrottsrörelsen i Sverige. Några år senare kom bakslagen. Första världskriget som medförde mobilisering och livsmedelsbrist, följt av spanska sjukan, en pandemi som skördade fler dödsoffer än kriget.

Fri idrott till fest

Löpning, hopp och kast tillhör de ursprungliga formerna för sportslig tävlan. Under antiken lika väl som idag.

De första tävlingarna i allmän idrott i Skelleftebygden arrangerades av de välorganiserade skytteföreningarna. Löpning, hopp och kast blev en del i deras nöjesverksamhet. De kombinerade festerna/tävlingarna lockade många deltagare och en talrik publik. Inkomsten från skyttefesten i Bureå 1904 blev grundplåt för den första idrottsföreningen, som bildades samma år.

En tidig lokal stjärna var IFK Skellefteås Bertil Friman, en nyinflyttad göteborgare som fått arbete som korrespondent vid Örvikens massafabrik. Frimans distriktsrekord i tresteg från 1910 var inte så pjåkigt: 12,85 m. Att han kastade spjut över 75 meter verkar orimligt. Men vid den tiden räknade man ihop bästa kast från båda händerna.

Så utbröt första världskriget.

”Distriktsmästerskapstäflingar hafva under året afhållits i terränglöpning, fotboll och skidlöpning. Täflingar i allmän idrott, simning, velociped och kanotpaddling vara utlysta men måste på grund av mobilisering inställas.”

(Ur Idrottsförbundets protokoll 1914)

På 1920-talet blev stadslöpningar populära. Skellefteå Runt 1924 med start och mål vid läroverket lockade åtta tiomannalag som sprang stafett genom stadens gator. Byske & Ytterstfors IF vann överraskande.

I Byske visade multitalangen Orvar Bergmark tjugo år senare sin förmåga som kulstötare och skidåkare. I vuxen ålder spelade han VM-final i fotboll och bandy.

Invigning av Norrvalla 25 september 1932.

Västerbottens första kompletta idrottsplats – Gammliavallen i Umeå – stod klar 1925. Notabelt att den förste vasaloppssegraren Ernst Alm vann DM på 5 000 meter 1927. På 1930-talet tillkom Norrvalla i Skellefteå, Malmbacka i Boliden, Tjärnbackavallen i Burträsk, Tallbacka i Bureå och idrottsplatsen i Norsjö, som senare fick namnet Rännaren. Löparbanor, hoppgropar och kastringar ökade intresset för fri idrott.

I bruksorterna Skelleftehamn och Ursviken var bolagen Boliden respektive Scharins Söner tillskyndare av idrottsplatser. Örjans IP i tillkom 1946, Nyborg 1949. Med en öppen idrottsplats på orten gynnades spontanidrotten. Men intresset för hopp, kast och löpning frodades också i byar och samhällen utan anläggningar.

Under årens lopp försvann löparbanor, hoppgropar och kastringar när idrottsplatserna renoverades och blev enbart fotbollsplaner. År 2022 är Norrvalla den enda kvarvarande arenan för större tävlingar i fri idrott.

Landslagsprofiler

Gruvsamhället Boliden drog vid den tiden till sig unga idrottare. Den nykläckte studenten Ivar Norin från Söderhamn var en snabb och spänstig kille, som fick anställning på gruvbolagets kontor. Han hoppade aktningsvärda 7,30 i längd på Malmbacka 1935. Ivve blev den första landslagsmannen från norra länsdelen.

Landslagsman nummer två blev blivande advokaten Henning Sjöström från Bergviken, Burträsk. Han kastade 70,20 i spjut 1943. Med det kastet hamnade han fyra i världsstatistiken för det året.

Gösta Brännström förlänger löpsteget våren 1953. Klubbkamraten K H Eriksson håller emot med ett elastiskt band, efter råd av landslagstränaren Gosse Holmér.
Foto: Nordsvenska Dagbladet

Kvartsmilaren Gösta Brännström, född i Jörn, uppväxt i Strömfors och tävlande för Bolidens FFI och sedan Skellefteå AIK, vann tre SM-guld på 400 m, tangerade det svenska rekordet och blev bofast i landslaget under flera år. Vid EM i Bryssel 1950 var han startman i stafettlaget som tog brons på 4×400 m. Gösta Brännström hade sin bästa säsong 1953. Hans personliga rekord på 400 meter – 47,4 sekunder – hade räckt till SM-silver 2021.

Idrottsbladet utropade 1953 Skellefteå till Sveriges Idrottsstad, sett till folkmängden. Chefredaktören Torsten Tegnér hade löparen Gösta Brännström och spjutkastaren Gullbrand Sjöström i åtanke. De hade satt färg på SM-tävlingarna i friidrott. Gullbrand slog samma år kusinen Henning Sjöströms distriktsrekord i spjut, och blev snart Skellefteå AIK:s tredje 70-metersman.

Leif Hellgren från Degerbyn blev den tredje 70-meterskastaren. Dessvärre förkortade en armskada hans karriär. Istället blev Leif gymnastikdirektör och instruktör för nya kastare. Hans bästa adept blev Lennart Hedmark från Hedensbyn, som vann tre SM-guld i spjut och kastade över både 70- och 80 meterslinjen, innan han gick över till tiokamp med EM-silver som största framgång.

Från byn Långviken kom Leif Lundmark och Jerry Holmström till en kasttävling på läroverket, ledd av Leif Hellgren. De visade goda anlag och satte igång att hårdträna.

Jerry var nära att passera 80 meter, Leifs bästa kast blev nästan 90 meter.

Instruktörer är viktiga. Det är också de ledare som ordnar med allting runt omkring.

Bertil Ersson, född i Mångbyn, Lövånger, blev en dynamisk friidrottsledare  och kreativ fixare under 1960- och 1970-talen.

Ersson var adjunkt, humanist, eldsjäl, speaker, nydanare, konstruktör. Hans BMC 1100 var fullastad med friidrottsgrejer. Inomhushäckar och släggburar åkte släp.

Ersson ordnade lokaler, läger, turnéer och galor, där världsnamn som Randy Matson (kula) och Ralph Boston (längdhopp) framträdde jämsides med ortens egna landslagsmän Kenneth Lundmark (höjd), Jarl Burman, Peter Fredriksson och Bengt Persson (långdistans), Lennart Hedmark (spjut) och Örjan Johansson (sprint).

Bertil Ersson brann lika mycket för ungdomsarbetet. Han tog också initiativ till Skellefteå AIK:s friidrottsskola och löpartävlingen Midnight Marathon.

Erssons idéer förvaltades väl av Kjell-Göran Marklund, också han adjunkt vid en av stadens skolor. Kjell-Göran var en god organisatör som förde protokoll redan under pojkåren hemma i Hedensbyn, där Nyåkers IF ordnade interna tävlingar i friidrott.

Via Skellefteå IF kom Kjell-Göran Marklund till Skellefteå AIK i och med fusionen1965. Han tog vara på Erssons idéer, organiserade och utvecklade friidrottsskolan och Midnight Marathon. Hans skötebarn blev motionsloppet Broarna Runt, som arrangerats under sju vårkvällar varje år sedan 1965.

Under Kjell-Göran Marklunds ledartid på 1970-talet fick också klubben sina första landslagskvinnor, Birgitta Båga och Birgit Bringslid.

Birgitta Båga växte upp i Tjärn, Mjövattnet, gick grundskolan i Burträsk och kom till Baldergymnasiet, där hon sporrades att satsa på friidrott. Båga var hundradelar från SM-guld på 400 m och 800 m, och bofast i landslaget åren 1977-1981.

Birgit Bringslid kom från Ragunda i Jämtland till Skellefteå som mattelärare. Hennes korta, men vägvinnande löpsteg, drog drygt i de långa loppen. Åren 1976-1991 tog hon fyra SM-guld på sträckorna 3000 m, 10 000 m och halvmaraton och medverkade i tio landskamper.

Långlöpningen kom rejält på modet i slutet av 1900-talet. Åren 1984 – 2001 blev den 35 mil långa stafetten Vindelsälvsloppet mellan Ammarnäs och Vännäsby en fyra dygns lång folkfest. Den nybildade föreningen Skellefteå IF under Tage Ljungholms, Hilding Mikaelssons och Åke Larssons ledning, blev framgångsrik i både herr – och damklassen.

Av alla löpare i Västerbotten lyser det ändå starkast om Bengt Persson (Widmark) från byn Önnesmark i Lövånger. Bondsonen BP inledde karriären i FIF Burälven, fortsatte i IFK Umeå och tog sig till OS-final 1968 i Mexico City på 3 000 meter hinder. Han gick också till final på EM 1966 och 1969 och rankades under en period som sjua i världen på sin specialdistans. Hans svenska rekord på 8.33,8 skulle ha räckt till silver vid EM i friidrott 2018.

Armar uppåt sträck!

Sveriges Riksdag beslöt 1842 att införa en obligatorisk folkskola. Den skulle ge alla barn som fyllt sju år grundläggande kunskaper i att räkna, skriva och läsa. Vägen dit gick genom att lyda Bibelns, prästens och skollärarens ord.

Att skicka sina barn till skolan mötte motstånd hos allmogen, som ville behålla sin unga arbetskraft. Också de mest välsituerade, som kunde betala privat undervisning åt sina barn, var emot den allmänna folkskolan som kostade skattepengar.

Folkskolestadgan föreskrev ”enkel gymnastik.” Men socknens styrande var skeptiska:

”Vid gymnastiska öfningar må tillses, att blygsamheten ej såras och att barnens hälsa genom oförsiktighet och överdåd icke må taga skada.”

(Ur Burträsks skolregemente 1848)

Förlusten av Finland i kriget mot Ryssland 1809 stärkte kraven på bättre fysisk fostran i Sverige. I den tidsandan presenterade smålänningen Pehr Henrik Ling en gymnastik, byggd på kroppslig balans, liksidiga rörelser och auktoritär ledning. Ling inrättade Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm, där blivande gymnastiklärare utbildades efter Lings ideologi.

Blivande småskollärarinnor tränar Ling-gymnastik i samskolans gymnastiksal 1920.

Samrealskolan på Nordanå byggdes 1916 och försågs då med Skellefteå stads första gymnastiksal (nuvarande Nordanåhallen). Där regerade Ling-gymnastiken med sina synkroniserade rörelser och hård disciplin. Skolämnet gymnastik ändrades 1919 till ”gymnastik med lek och idrott” men idrotten hade svårt att få plats.

Svenska skolidrottsförbundet drog vid samma tid igång Skolungdomens hösttävlingar, förbehållna de som studerade vid landets läroverk. På samrealskolan i Skellefteå var intresset svagt.

”Skolidrotten är för sin existens och utveckling beroende av lärarnas och lärarinnornas inställning till densamma.”

(Västerbottens Idrottsförbund 1935)

Först när samrealskolan uppgraderades till ett högre läroverk 1937 tog idrottsverksamheten fart. Höjdhopparen och disponentsonen Claes Unander-Scharin blev 1942 först med att representera läroverket vid Skolungdomens på Stockholms Stadion.

I början på 1950-talet kom den unge gymnastikläraren Lasse Rydell till läroverket.

Under hans tio år vid skolan fanns ett stort antal friidrottstalanger, som utvecklades mot svensk elitklass – ja även mot världseliten. Rydell var själv längdhoppare, och hade god blick för detaljer i hopparnas aktion. Höjdhopparna Greger Lindström och Martin Holmström, stavhopparen Karl-Gustav ”Lillen” Burlin, spjutkastaren och tiokamparen Lennart Hedmark, sprintern Örjan Johanson, längdhopparen Lennart Lindström och diskuskastaren Henrik ”Tosse” Hedlund med flera. Den senare ankare i hockeylaget, som vann skol-SM 1961, samma år som läroverket vann Kungens kanna i friidrott.

Gymnastikdirektör Arne Sjöström, kunde glädja sig åt Nordanåskolan finalplats i fotbollsturneringen om Kronprinsens pokal 1971. Efter 6-0-segern mot Kärrtorps gymnasium från Stockholm bärs målskyttarna i gullstol i oktoberdimman på Norrvalla.
Fr v: Conny Karlsson, Jörgen Stenlund, Berndt Hällgren, Thomas Lindgren, Roger Jonsson, Thorbjörn Hedlund, Sven-Erik Wiklund, Jan-Anders Sundberg, Michael Norlund, Lorentz Ståhlberg och Håkan Lindqvist. Foto: NV

Läroverket och Tekniska gymnasiet (som startat 1943) stimulerade onekligen idrotten i bygden. Kommunala realskolor i omgivande kommuner blev också viktiga, med inspirerande lärare som Bertil Nygren i Norsjö, Roland Hedberg i Burträsk och Karl-Göran Östlund i Byske.

Även den gamla folkskolan blev sportig på äldre dar. Under 1950-talet hade folkskolans elever fyra veckotimmar gymnastik med lek och idrott, därtill tolv idrottsdagar. Under dessa glansår var över 12 000 skolbarn i Västerbotten engagerade i tävlingsverksamhet.

På rasterna blev skolgården en tummelplats för fotboll. I vissa byaskolor fanns intresserade lärare som uppmuntrade skridskoåkning på närmaste sjö och skidåkning i omgivande terräng. Som i Granbergsträsk, Jörn, där blivande världsmästaren Lennart ”Lill-Järven” Larsson gick i sexårig folkskola.

Men efter sex eller sju års studier hade de allra flesta barn pluggat färdigt. Endast sexton procent tog realexamen, sju procent studenten. På landsbygden nästan inga.

Men snart skulle den obligatoriska skolan växa. Skelleftehamn blev 1949 en av de första orter i landet med en allmän, nioårig enhetsskola, som på sikt skulle ersätta en realskola för fåtalet. När den första människan satte sin fot på månen, var nioårig grundskola för alla verklighet.

Idrott och hälsa

Skolämnet ”gymnastik med lek och idrott” blev ”idrott” år 1980. I läroplanen från 1994 ändrades namnet till ”idrott och hälsa.” Samtidigt minskade antalet lektioner på schemat. En oroande trend. Med allt mindre rörelse i vardagen, ersatt av stillasittande framför teve och andra skärmar, slog fysioterapeuter och forskare larm. Risken är uppenbar för försämrad folkhälsa.

Med tiden växte samhällets intresse för mer idrott på schemat – för vissa. Idrottsgymnasier inrättades, där elitsatsande ungdomar kan kombinera studier med träning. Treåriga program kunde exempelvis ta fyra år att läsa in. Intagning sker i samarbete med lokal förening. Ishockeygymnasiet vid Anderstorpsskolan har haft stor betydelse för ishockeyns utveckling i Skellefteå.

På skidor under stenåldern…

Skidor har sedan urminnes tid varit ett färdmedel för jägare och renskötare. Världens äldsta skidpaket – äldre än Egyptens pyramider – upptäcktes 1924 vid dikning av en myr i Fäbodtjälen utanför Kalvträsk. Till minne av det 5 400 år gamla fyndet – två skidor och en skovelliknande stav – anordnades åren 1954–2004 skidtävlingen Kalvträskloppet över sex mil.

Skidsporten är en grundval i Sveriges och Västerbottens idrottshistoria. Den första, officiella skidtävlingen i Skellefteå anordnades vårvintern 1894. Femton åkare ställde upp till start på Storgatan, ett stycke öster om sågverkspatronerna Markstedts träslott.

Först i mål efter 27 km var ett 38-årigt konditionsfenomen, Oskar Isaksson. Han färdades varje arbetsdag till fots eller på skidor mellan hemmet i Ersmark och sågen i Kåge. Hemma i stugan föddes tio barn. Förstapriset kom väl till pass.

”Så lätt har jag aldrig tjänat ihop till en mjölsäck…”

(Oskar Isaksson)

…och på fettisdagen

Fettisdagen var en dag när man fick slå sig lös, skjutsa i backar, tolka på skidor efter häst och ordna isdans på kvällen. En nordisk variant på den uppsluppna karneval (mardi gras) som föregår fastan i katolska länder. Mardi gras betyder just fet tisdag.

I Norsjö anordnades den första skidtävlingen på fettisdagen 1905. Fettisdagsloppen blev tradition och snart började talanger sticka ut. Som Oskar Lindberg från Björknäs och bröderna Janne, Frans och Henning Isaksson från Storliden.

Brödernas far, Isak Herman Nilsson, var en seg kraftkarl som bröt ny åker i den stenbundna marken med spett, spade och stubbrytare. Sönerna hjälpte till och fortsatte att bygga styrka och kondition med yxa och timmersvans i skogen. Till avverkningarna tog de sig på skidor.

Henning Isaksson åkte bokstavligen talat från skogen in i världseliten. Först fyra mils skidåkning till järnvägsstationen i Bastuträsk, därefter tåg till tävlingarna.

Vid tiden för det första världskriget dominerades skidsporten av norrmän och finnar. Henning Isaksson blev den svensk som bäst kunde konkurrera. Han var 1918 ett stavbrott från seger i Holmenkollens femmil, men platssifforna 3-3-4-5 under fyra år är också imponerande

Henning Isaksson vann tre raka SM-guld på 60 km. Det mäktigaste vandringspriset – en blänkande silverskål – skänkte han efter sin karriär till den vackra träkyrkan i Norsjö, där den tjänstgjort som dopfunt under det senaste seklet.

Sekelgammalt är också Vasaloppet, till minne av den flyende kungen Gustav Eriksson Vasas färd undan danske kungen 400 år tidigare. Ett upprop i Västmanlands Läns Tidning om ett nationellt skidlopp mellan Sälen och Mora för att hedra Gustav Vasa gav respons. Ett mandomsprov på 90 kilometer. I Västerbotten samlade man ihop pengar så att IFK Norsjö kunde skicka ett lag. Det bestod av den svenske mästaren på tremilen Oskar Lindberg, den rutinerade John Bergmark och den unge Ernst Alm.

Till allas överraskning vann den 22-årige Ernst Alm det första Vasaloppet 1922, Oskar Lindberg kom tvåa och John Bergmark kom på 18:e plats. IFK Norsjö vann därmed lagtävlingen. Oskar Lindberg segrade 1923, medan Mauritz Brännström, Norsjö IF fick ta emot Vasaloppets lagerkrans 1941.

”Man var skönt komma fram. Man visste ju över huvud taget inte om man skulle orka ta sig fram.” (Ernst Alm i intervju med Sven ”Plex” Peterson 1972)

Vasaloppet började sändas direkt i radio 1925 – med Sven Jerring vid mikrofonen. Sveriges Television började med direktsändningar av hela loppet 1966. Exponeringen i media bidrog starkt till att Vasaloppet blev en angelägenhet för hela Sverige och skidvärlden. Idag är det världens största skidtävling med 15 800 skidåkare, och andra varianter av loppet under en första veckan i mars.

Bed och arbeta

I det gamla bondesamhället bestod dygnet av arbete eller vila. Bed och arbeta var ett gammalt motto som levde kvar på landsbygden. Att svetta upp sig i onödan med idrott var onödigt. Det fanns alltid en stubbe att bryta upp.

Med införandet av åtta timmars arbetsdag i industrin under det tidiga 1920-talet delades dygnet upp i tre lika stora delar: arbete, vila och fritid. Denna fria tid på dygnet fyllde arbetarna vid sågverk och massafabriker gärna med idrott.

Fotbollen fick därför snabbt fäste i sågverkssamhällena längs kusten. Gästande fartygsbesättningar från Storbritannien hade redan före första världskriget med sig fotbollar, och utmanade ortens befolkning på match, medan skutorna lastades.

Vägar saknades inåt landet. Men ett visst utbyte mellan Umeå och Skellefteå tog fart. I den första, lokala fotbollsserien 1925 deltog Skellefteå IF, Skellefteå AIK, Bureå IF och Byske-Ytterstfors IF.

I små byar som Västby, Burträsk spelades match på en lägda. Fr v Rickard Forsgren med farbröderna Teodor och Artur Forsgren. Boll med snörning. Foto: E N Olofsson

När de första idrottsföreningarna i staden och omgivande samhällen såg dagens ljus i början på 1900-talet tog skriv- och räknekunniga personer plats i styrelserna. Samhällets övre skikt med officerare, bokhållare, affärsidkare, skogsförvaltare och skollärare skapade stabilitet i de tidigaste organisationerna.

Vid det första stadsloppet i Skellefteå 1924 var borgmästaren Thomas Lundqvist överledare och höll ”ett anslående anförande om idrottens betydelse.”

I de värdekonservativa byarna, med sin religiositet och sitt ärvda motstånd mot allt onödigt slöseri med muskelkraft, hade idrotten svårare att vinna terräng.

Eldsjälar som ville manifestera bygdens identitet genom en idrottsklubb för de yngre personerna i byn, mötte ofta motstånd från de äldre. Att idrotta på söndagarna ansågs som synd.

Idrott för gentlemän…

I Europa blev män ur överklassen pionjärer i att utöva de flesta idrotter. I England bildades The Football Association 1863, medan rugbyns vänner fortsatte med att hantera bollen med både händer och fötter. Gentlemännen i FA bestämde vilka regler som skulle gälla i fotboll. De bestämde också vem som fick tävla i fotboll. Arbetarnas lag stängdes ute från de första FA-cupturneringarna.

Genombrottet för den moderna fotbollen kom efter cirka tio år, när det stod klart att det fanns arbetare som var skickligare i den nya sporten. Fergus Suter och Jimmy Lov spelade skjortan av de rika snobbarna och blev de första professionella fotbollsspelarna.

Tennis är också en världsomspännande sport. Den formades hos den franska adeln och spreds under medeltiden till adeln i England, där kronprins Gustaf (kung Gustaf V) vid ett besök 1878 blev så fascinerad av sporten att han introducerade tennisen i Sverige. Länge var tennis en sport för de övre samhällsskikten. I brukssamhällen som Boliden och Skelleftehamn var gruvbolagets tennisbanor inledningsvis förbehållna tjänstemännen.

Under 1970-talet blev tennis en folksport, med Björn Borg från Södertälje som banbrytare.

Joakim Nyström, Skellefteå TK, sjua på världsrankingen i tennis 1986. Foto: NV

I den efterföljande vågen ingick den sju år yngre Joakim Nyström från Skellefteå. Det svenska tennisundret producerade segrare i de fyra stora Grand slam-turneringarna och Davis Cup. Jocke Nyström gick från träning mot garagedörren på Torsgatan och spel på Alhems utebana, till seger i Wimbledons dubbel, med kompisen Mats Wilander 1986. Jocke vann även Davis Cup med det svenska landslaget 1986.

Under sin karriär besegrade han namn som John McEnroe och Boris Becker.

…men inte för kvinnor

Idrott för kvinnor är på 2000-talet förbjudet i vissa muslimska länder. Backar man hundra år i tiden var kvinnor utestängda från de flesta idrotter även i Västeuropa.

Damfotboll var annars en gryende sport i England, där damernas matcher lockade stor publik medan männen stred i första världskriget. Efter The great war förbjöd det engelska fotbollsförbundet damer att spela på de stora arenorna åren 1921 – 1971.

Även i Sverige fanns en utbredd uppfattning att det var opassande för kvinnor att idrotta. Gymnastik och konståkning gick väl an, men inte långdistanslöpning, brottning eller tyngdlyftning

Skidsporten öppnade – men stängde. På 1920-talet blev Svea Johansson, Signora Norén och Agnes Lindberg från Norsjö och Bastuträsk svenska lagmästare i skidåkning.

Agnes Lindberg från Norsjö bröt mot normen när hon vägrade långkjol och istället åkte i långbyxor. Det ansågs opassande. Samma dag som brodern Oskar Lindberg vann Vasaloppet – den 4 mars 1923 – vann blev Agnes svensk mästarinna på 10 km. Efter Agnes pionjärgärning följde kvinnorna Agnes exempel. Men efter tävlingarna bytte de snabbt om till långkjol igen.

I det andra Vasaloppet 1923 åkte Margit Nordin in i mål som första kvinna. Därefter blev kvinnor utestängda från tävlingen i 58 år. De olympiska vinterspelen i Oslo 1952 var det första där kvinnor fick tävla i längdskidor.

Ofta fick kvinnliga idrottare utstå plumpa och negativa omdömen av de män som behärskade tidningarnas sportsidor. Alternativt berömmas för sin skönhet och sina kroppsformer. Vid EM i friidrott i Oslo 1946 tävlade männen i 22 grenar, kvinnorna i nio. Damer fick som längst springa 200 meter. Sveriges enda världsstjärna, 800-meterslöparen Anna Larsson från Nora, fick således inte tävla.

Evy Berggren, Skellefteå Gymnastikförening. Stadens första guldolympier 1952. Foto: Wollmar Lindholm.

Inför OS i Helsingfors 1952 tvingades gymnasten Evy Berggren (Westerberg), i mörker smyga sig in genom ett upphakat fönster för att kunna träna i läroverkets gymnastiksal. Att hon var med i landslaget spelade ingen roll i vaktmästarens ögon. Efter mammans samtal med rektorn fick Evy egen nyckel till gymnastikbyggnaden.

Damfotbollen gjorde sitt intåg på 1970-talet och blev snabbt den största damidrotten i Sverige. Flarkens IK och Lunds FF (föregångare till Sunnanås damlag) spelade den första DM-finalen för damer i Västerbotten 1971. Den första dam-SM-finalen spelades 1973, samma år som Sverige spelade sin första damlandskamp i fotboll.

Sunnanå SK blev svenska mästare i fotboll 1980 och 1982, vann Svenska cupen 1983 och den inofficiella Europacupen 1981. År 2005 gick Diamantbollen – priset till Sveriges bästa kvinnliga fotbollsspelare till Sunnanås Hanna Marklund, då i Umeå IK.

Jämställdhet i tävlingsgrenar har varit en seg fråga. Först 1987 satte Sverige upp ett damlandslag i ishockey. Stavhopp för damer kom med på det olympiska programmet år 2000, brottning 2004.

Glädjen var stor när Skellefteå AIK inledde en elitsatsning på damhockey. Här syns Miranda Dahlgren, Elin Lundqvist och Lovina Johansson i mars 2018.
Foto: Robert Tedestedt.

På 1980-talet började begreppet jämställdhet användas officiellt inom idrottsrörelsen. Idag är det en självklarhet. Men trots växande antal spelare är det fortfarande få kvinnor som utbildat sig till instruktörer inom fotbollen.

Ännu tydligare är mansdominansen inom den betydligt yngre tjejishockeyn. Inom ridsport och gymnastik är däremot den kvinnliga dominansen kraftig, både bland aktiva och ledare.

Olympiska medaljer

Få segrar inom idrotten väger så tungt som en olympisk guldmedalj.

Skidåkaren Axel Wikström från Stämningsgården och Skellefteå AIK kom hem med två silvermedaljer. Den första från 18 km-loppet i de olympiska vinterspelen i Salt Lake 1932, den andra från femmilen i OS i Garmisch-Partenkirchen 1936. Vid hemkomsten 1932 hyllades han av ett par tusen personer vid järnvägsstationen.

Martin Lundström från Tvärliden, Norsjö blev Guld-Martin efter vinter-OS 1948.

Martin Lundström från enstakastället Tvärliden hade lämnat Norsjö IF för IFK Umeå när han togs ut till den svenska OS-truppen till S:t Moritz 1948. Resultatet blev enastående: Guld på 18 km och slutman i stafettlaget som tog guld. Vid vinter-OS i Oslo blev det brons i stafetten för Sverige med Guld-Martin som slutman.

Vid Olympiska Spelen i Helsingfors 1952 ingick gymnasten Evy Berggren (Westerberg) från Skellefteå Gymnastikförening i Sveriges lag som vann guld i gruppgymnastik med handredskap.

I vinter-OS i Cortina 1956 ingick Lennart ”Lill-Järven” Larsson från Jörn (bilden) i det svenska stafettlaget som tog brons på 4×10 km.

Vid OS 1956 i Melbourne 1956, blev det olympiskt silver för Sverige med Evy Berggren, Skellefteå GF och Doris Hedberg, Rönnskärsgymnasterna i laget.

Den första hockeyspelaren från Skellefteå som tog en olympisk medalj var Göte Almqvist, med ett brons vid OS i Oslo 1952.

Acka Andersson och Klimpen Häggroth tog OS-silver 1964. Andra hockeyspelare från Skellefteå AIK med olympiska medaljer är Göran Lindblom och Thomas Åhlén (brons) OS i Sarajevo 1984 och Jimmie Ericsson (silver) vid OS i Sotji 2014.

Skiddrottningen Toini Gustafsson (Rönnlund) från Skellefteå Skidklubb fick Svenska Dagbladets bragdmedalj 1968 efter sina prestationer i vinter-OS i Grenoble med guld i de individuella loppen över 5 km och 10 km och silver i stafetten. Hennes man Assar Rönnlund fick bragdmedaljen redan 1962 efter VM-gulden i Zakopane.

Barbro Martinsson, Assar Rönnlund och Toini Gustafsson hyllas efter OS 1968.
Foto: Martin Lindqvist.

I stafettlaget som tog silver ingick också klubbkamraten Barbro Martinsson. Toini och Barbro och Assar Rönnlund (silver i stafetten) möttes av varma hyllningar vid den kyliga hemkomsten utanför Skellefteå Krafts nybyggda kontor på Kanalgatan.

I Burträsk stannade produktionen av vid stora arbetsplatser när ortens hopp Marie Lindgren och Liselotte Johansson skulle göra sina våghalsiga nummer i freestylehopp vid OS i Lillehammer 1994. Marie hoppade till sig ett silver, för Liselotte gick det något sämre. Båda två hyllades vid hemkomsten av flera hundra burträskare vid en ceremoni mitt i samhället.

Maria Wennerström vann OS-silver 2014. Hon ingick i Lag Sigfridsson/Skellefteå Curlingklubb/Team Alltele, som också tog VM-silver och EM-guld under 2010-talet.

Vid vinter-OS i Sotji 2014 tog Sverige silver i damernas curling. För Sverige tävlade lag Sigfridsson från Skellefteå Curlingklubb, även kallat Team Alltele.

Parasport

Att idrotta trots ett funktionshinder har blivit en rättighet först på senare tid. Skellefteå handikappidrottsförening – numera Skellefteå Parasportförening – bedriver boccia, bodypump, bordtennis, curling, fotboll, innebandy, gympa, simning med flera idrotter.

För de flesta medlemmar handlar det om motion och social samvaro.

Några satsar på eliten.

Eila Nilsson var i unga år en aktiv simmare i Norsjö simklubb. Diabetes och synförändringar ledde till att hon blev blind vid 23 års ålder.

Vid Paralympics i Toronto 1976 tog Eila OS-silver på 50 m frisim och 50 m bröstsim. Vid Paralympics i Atlanta 1996 slog hon till med dubbla guld – på 50 m frisim och 100 m frisim. Dessutom satte hon ett världsrekord.

I Skellefteå återupptog Eila simningen, och det blev en väg tillbaka till ett aktivt liv.

Eilas livsresa visar på en inre styrka och en kämpainsats utöver det vanliga. Efter karriären har Eila, utbildad undersköterska, vidareutbildat sig som massör och inom området komplementär medicin. Som föreläsare och livscoach inspirerar Eila Nilsson andra människor att se och ta vara på sina möjligheter i livet.

Simmaren Linda Wikström från Kåsböle, Lövånger vann guld i Paralympics 1992.
Åsa Wilhelmsson, Skellefteå HIF vann fem guld vid VM i simning 1990 och 1993.

Fartens tjusning

Den första automobilen besökte Skellefteå den 14 augusti 1903. Knappt tjugo år senare – 1922 – bildades Skellefteå Motorsällskap. Vårvintern 1927 kördes en istävling för lastbilar på Falkträskets is, sommaren 1928 en fem dygns biltävling i tillförlitlighet från Skellefteå via Byske, Myrheden, Norsjö och Dorotea till Sundsvall.

Under det gångna seklet har sporten skiftat utseende. Det har tävlats i isracing, speedway, stock car, bilorientering, rally, backe, scramble, motocross, enduro, karting, cross kart, dragracing, rallycross, folkrace, snöskoter, skotercross och miniracing. Fordonen skiftar, men fartens tjusning är densamma.

Andra världskriget medförde ransonering på bensin och gummi. Motorsporten låg nere. När abstinensen blev för stor, anordnade SMS ett lådbilsrally i Dalkarlsliden.

Efter kriget kom hjulen i rullning igen på både bil och motorcykel. Burträsks Motorklubb anlade en speedwaybana vid Sundbron, där svenska eliten kappkörde. BMK återupptog isbanetävlingarna på Burträsket, men en dödsolycka inför storpublik 1953 skapade förstämning.

Innovatören Kjell Lindskog, uppväxt vid Mullberget i Skellefteå, var under en tid ordförande i Skellefteå Motorsällskap. Lindskog tillverkade åren 1966-1971 racingbilar av märket RPB vid sitt företag Racing Plast Burträsk. Racingbilarna tävlade i en ny klass, med lätta motorer och plastkaross, kallad Formel Ve.

I den gamla realskolan på Leråsen i Burträsk byggdes racingbilar och bilar för landsväg (bilden). På bilden från 1967 syns Rune Levander t v om RPB:s grundare Kjell Lindskog. I maj 1971 totalförstördes fabriken i en brand. Foto: Martin Lindqvist.

Förare som Bror Jaktlund och P-O Boström kröp ner i sittbrunnen på RPB-bilarna, varpå det lilla RPB-stallet med framgång tog upp kampen mot Porsche och andra giganter i klassen Formel Ve. De vältrimmade bilarna från Burträsk blev framgågsrika i Sverige, på Nürburgring i Tyskland och i USA.

Andra framgångsrika förare från bygden är Peter Ericson från Kåge, som vann VM i skotercross 2006, 2007 och 2009. Bolidensonen Anton Marklund vann europamästerskapen i rallycross 2017. Monica Öberg var länge en av Europas bästa förare i dragracing och vann EM-serien 1992. Robert Dahlgren är kanske den racerförare från Skellefteå som nått längst, med över hundra pallplatser och flera segrar genom åren i STCC, Scandinavian Touring Car Championship.

Under sina hundra år har Skellefteå Motorsällskap ansvarat för en stor mängd publikdragande tävlingar på is, grusvägar, flygfält, gator och fasta anläggningar på Hammarängen, i Klutmark och i Furunäs. När det byggts motorstadion har medlemmarna borgat och gjort dagsverken.

Ett av SMS största arrangemang var VM i skotercross på Vitberget 2014. Det blev sportslig succé, men intäkterna regnade bort. Möjligheter för fler stortävlingar har också öppnats vid privatägda Drivecenter, Skandinaviens längsta racingbana, anlagd vid den nedlagda flygbasen i Fällfors.

Idrotten flyttar inomhus

”Antalet specialbyggda inomhushallar för idrott är i Sverige mycket obetydligt.”

(Kunskapens bok, 1938)

Korta somrar och långa vintrar präglar klimatet i norra Västerbotten. Avsaknaden av inomhuslokaler bromsade länge utvecklingen av flera idrotter.

Kägelspel var ett nöjde för norrlandskustens sågverkspatroner. Kägelbanan från 1872 vid Sävenäs ångsåg var bygdens första inomhusanläggning för idrott. Den var så märkvärdig att den gav udden ett nytt namn: Kägeludden.

Borgarna inne i stan ville inte vara sämre. Med apotekaren Oscar Theodor Glas som pådrivare, byggde Aktiebolaget för Idrott i Skellefteå en långsmal kägelbana på rådman Anderssons ägor norr om Viktoriaesplanaden. Själva kägelspelet bedrevs på ett plankgolv av ek, som var omgivet av enkla väggar och tak, och alltså inte vinterbonat. Kägelspelet utövades åren 1886–1894.

Att idrotta inomhus var annars en oåtkomlig exklusivitet en bra bit in på 1900-talet.

Medlemmarna i Skellefteå Tennisklubb, bildad 1927, ville hålla spelet uppe även vintertid. Inledningsvis fick klubben hyra in sig i samskolans gymnastiksal (senare bespisning, nuvarande Hallen på Nordanå) men den upplevdes snart för trång.

Gymnastiksalen passade då bättre för bordtennis. Sporten uppstod i England på 1800-talet. I november 1938 kom de engelska storstjärnorna Hyman Lurie och Eric Filby på besök. Paret hade samma år tagit VM-brons i dubbel. Deras visit eldade på intresset för bordtennis.

Pingis (efter det ljudhärmande ordet ping-pong) går att ordna med enkla medel och sporten blev stor också i byar och mindre samhällen. De större klubbarna i Umeå och Skellefteå mötte starkt motstånd.

Birgitta Sjölund från Malå IF blev Norrlandsmästare elva gånger åren 1952-65
och fick Västerbottens-Kurirens medalj för årets kvinnliga idrottsprestation 1964.

Lövångers AIK var bäst i Västerbotten i början på 50-talet. På 60-och 70-talet hamnade flera DM-tecken i Mjödvattnets IF, Norsjö IF och Fromhedens IF. Margareta Sehlstedt Innerviks SK, fick träna bordtennis i byns bönhus, och blev norrlandsmästare 1979.

Efter volleyboll och basket är bordtennis världens största idrott. Norsjösonen Jon Persson ligger på plats 30 i rankingen bland 300 miljoner utövare.

Norsjö är en bygd med stark pingiskultur. Jon Persson gjorde tävlingsdebut redan som sjuåring i Träslaget i Burträsk. Han blev i unga år Norrlandsmästare för Norsjö IF och gick pingisgymnasiet i Söderhamn. Debut 2005 i elitserien. Under en lång karriär i Söderhamn har han vunnit flera SM och europacuptitlar i lag, blivit proffs och varit bofast i landslaget. Jon Persson tog EM-brons i dubbel 2008, brons i lag-VM 2018 och ingick i svenska OS-laget i Tokyo 2020.

Skellefteå Tennisklubb, med spisbrödsfabrikören K E Lundström i spetsen, drev därför på för en större gymnastiksal, när en ny folkskola skulle byggas. Flera ledande ansåg att bygget av gymnastiksal ”av väldiga mått” skulle bli för dyrt, men ritades in av arkitekten John Åkerlund, och uppfördes i vinkel mot nya folkskolans huvudbyggnad (Kanalskolan). Den första serven slogs in hösten 1935.

Tennisklubben fick ännu bättre svängrum när Läroverkets nya gymnastiksal (Exploratoriet) stod klar 1940. Dess generösa mått 36×20 meter gynnade också handbollen, som flyttade in och blev en inomhusidrott. Även friidrottens teknikgrenar tog vara på de nya möjligheterna.

Ändå blev de idrottare som gladdes över läroverkets nya gymnastiksal storögda när de kom in ännu större sporthallar, som de i Holmsund, Umeå, Skelleftehamn och Piteå, byggda åren 1952–1964.

Eddahallen vid idrottsplatsen Norrvalla, som invigdes av Prins Bertil 1970, var därför efterlängtad. Nu skapades livsrum för volleyboll, basket, handboll, friidrott, brottning, boxning, tyngdlyftning, innebandy, bordtennis, tennis, fotboll, futsal – med flera sporter. Handboll, basket och volleyboll tog sig högt upp i seriesystemet.

Det senaste halvseklet har antalet sporthallar växt ytterligare. Norsjö Arena erbjuder både simning, ishockey och fotboll under tak. I Malå finns sporthall, simhall väl samlat vid Tjamstavallen. I Skellefteå är bollhallen på Norrvalla, Campushallen och de skolnära Florahallen, Balderhallen, Anderstorp, Morö Backe och Lejonström några av de största. Ändå är det svårt få träningstider för alla lag.

”Det finns även cheerleading, gymnastik, basket, volleyboll, innebandy med mera.
Jag lovar att det är trångt!”

(Anders Lindquist, tränare för Medle SK:s flicklag i futsal)

Bergsbyns Sportklubb upplever år 2022 ett växande intresse för artistisk gymnastik. Hundratals unga tjejer står i kö att få komma med, men lokalerna räcker inte till. Vid nästa stora skolbygge kan det bli aktuellt med en hall anpassad för gymnastik, lovar politikerna.

Tennisen då? Jo, på 60-talet byggde tennisälskare sig egna hallar. I Bolidenbolagets tennishall vid Sidtjärn frodades Bolidens Tennisklubb. I Kroksjön uppförde sågverksägaren Harry Hultgren med egna plank, bräder och pengar, en tennishall  där även Skellefteå Tennisklubb blev flitig hyresgäst.

Skellefteå Tennisklubbs egen tennishall vid Vitberget lät vänta på sig till 1990. Hallen byggdes när räntan rusade i höjden, och det blev svettigt för medlemmarna att betala lånen. Men STK:s tennishall överlevde både räntekrisen på 1990-talet och ett takras snövintern 2010. Halva hallen fick då rivas. När den omsider byggdes upp, tog den nya innesporten padel över två av de ursprungliga tennisbanorna.

Häst är bäst

Travtävlingar på Skellefteälvens is förekom redan under 1900-talets första decennium.

Burträsks Idrottsklubb hade på 1930-talet travsport på programmet. Tävlingarna avgjordes på Burträskets is.

Med Skellefteå Travbana – anlagd under 1950-talets första år – fick travet en fast plats där sporten kunde utvecklas. På Skelleftetravet har hingsten Steggbest från Norge förärats med både staty och minneslopp. Steggbests gener satte fart på ortens kallblod.

En annan profil som kunde stå staty vid målet vore tränaren och kusken Stig Lindmark från Gärdsmark. Stig vann mer än tre tusen travlopp, ett fåtal har gjort om den prestationen.

Midsommartravet på Skelleftetravet har varit årliga folkfester. En period var intresset så stort att man körde med dubbla tävlingskvällar. På inrikesflyget kunde storspelare åka upp med portföljen full av sedlar, hoppa av flygbussen vid travbanan, spela med höga insatser och åka hem en smula rikare – eller fattigare – med nästa plan. Numera sker mycket av totospelet på hästar on line.

Bygdens första ridhus fanns i Skelleftehamn redan på 50-talet, på initiativ av Bolidenbolagets chef. Ridhusen i Ersmark, Skellefteå, Lövånger och Malå ger en vink om det stora intresset för hästsport.

Serietidningsfavoriten Mulle är skapad av tecknaren Lena Furberg från Hedensbyn. Mulle fyllde 50 år 2022, och gratulerades av unga fans över hela landet.

Intresset för körning med häst har vuxit starkt under de senaste decennierna. I byn Villvattnet, tre mil väster om Burträsk, har den erfarne hästkarlen, tillika professorn i nordiska språk, Rolf Hedquist, skapat en körbana av internationell klass.

Simmare under tak

År 1796 bildades Upsala simsällskap, Sveriges äldsta idrottsförening. Fyrisån var en närbelägen arena för övning och tävling. Vid de olympiska spelen i Stockholm 1912 gällde simning och simhopp ute i det fria.

I våra trakter förekom strömsimning i den strida Skellefteälven för de tuffaste. Lugnare vatten för simning återfanns i Falkträsket, i kvarndammen i Degerbyn, intill Medlefors folkhögskola, och i Sävenäs.

DM i simning i Falkträsket den 2 augusti 1932. Foto: Norra Västerbotten.

När varmbadhuset på Storgatan stod klart 1931, föddes iden att slå ihop simsektionerna i Skellefteå IF och Skellefteå AIK. Skellefteå Simklubb S34 bildades några år senare. Trots att bassängen endast mätte 14 meter och bara rymde två banor placerade sig simklubbens talanger högt upp på Skolungdomens tävlingar.

En lovande simmare på 40-talet var Anders Renhorn. Han blev badmästare och därmed proffsförklarad, varpå han tvingades avbryta sin simmarkarriär.

Bröderna Curt och Bengt Furberg, samt Peter och Gunnar Bergengren togs ut i landslaget. Rolf Olander simmade i lagkappen 4×200 m vid OS i Helsingfors 1952.

Vid SM 1955 tog Skelleftesim sin första SM-medalj i lagkappen 4×100 meter.

När vattnet spolades upp i Örjansbadets 25-metersbassäng 1956 flyttade Skellefteå Simklubb till Skelleftehamn med sin verksamhet och ombildades senare till Skellefteå-Rönnskärs Simklubb. SRSK tog tre SM-medaljer i lagkapp 1961.

I slutet av 1960-talet blev simhallar ett måste – även i små kommuner. I Norsjö och Malå kom simklubbar igång. Sivert Boberg byggde upp  Malås simning med bland andra elitsimmaren Nina Simm.

Inför bildandet av storkommunen Skellefteå 1967 hade badhus med 16-meters bassänger byggts i Boliden Jörn, Byske och Bureå. Burträsk tömde sin kommunkassa 1973, varpå Simpolarna under Roland Hedbergs ledning blomstrade i den nybyggda simhallen.

Först 1970 fick centrala staden en modern simhall i Eddahallen. Lövångers lilla inomhusbalja kom till på 1980-talet. Därmed finns åtta simhallar i Skellefteå kommun. Det är topp i Sverige. Men det kostar att ligga på topp. Och simhallar är dyra att underhålla. Å andra sidan är det oskattbart att så många medborgare lär sig simma.

Idrott för barn

I början av 1900-talet dominerades idrottsrörelsen av vuxna män. Organiserad föreningsidrott för barn var sällsynt ända fram till slutet på andra världskriget. Föreningar drev a-lag, b-lag och möjligen juniorlag. Barnen fick själva hålla på och dela upp på en lägda i två lag, eller ordna sina friidrottstävlingar.

Skolidrottsförbundet införde skolidrottsmärken, som kunde erövras av pojkar och flickor som fyllt elva år och klarade stipulerade krav i hopp, kast och löpning.

Efter freden 1945 började en ungdomskultur efter amerikansk förebild ta form i Sverige. Tonåringen blev ett begrepp. De oroande tendenserna till busliv ville staten förebygga med stöd till idrottsföreningar som sysselsatte barn och ungdom. Idrott blev en sund, social insats som också gav en slant när deltagarkorten redovisades.

Svenska Fotbollförbundet hakade på, och inrättade 1948 en kommitté för ungdomsfotboll. Distrikt och föreningar uppmanades att anordna teknikmärkesprov och seriespel för unga pojkar.

160 pojkar från 16 klubbar i norra länsdelen träffades för träning i folkskolans gymnastiksal en helg i september 1952. Thord Fjellström och Torgny Marklund får beundrande blickar av kamraterna. Foto: Nordsvenska Dagbladet.

Västerbottens Fotbollförbund visade stolt upp ett växande fenomen: lokala pojkserier. En pojkserie 1955 bestod av Malå, Rökå, Kristineberg och Björksele. Barn som spelade organiserad fotboll var ändå få, jämfört med alla seniorer som spelade fotboll.

Sportlovet inrättades i den svenska skolan på 1960-talet. Första veckan i mars drog då Skellefteå AIK igång inomhusserier i fotboll, med läroverket som spelplats. Barnen fick själva sätta ihop lag, ofta med fantasifulla namn.

Morö-Bergsby SK anordnade sommartid fotbollsserier med samma upplägg. Moröserierna under ledning av bagaren Göte Marklund fick stort genomslag.

En av hans unga medhjälpare var Staffan Lindmark.

Med Göte Marklund som förebild blev Staffan föreningsadministratör i vuxen ålder.

I Sunnanå SK fick han en kollega i Ulf Hallberg. Tillsammans med sportjournalisten Bo Markgren drog de på 80-talet igång en kommunserie för barn som var alltför unga för fotbollförbundets serier. Från början deltog sex lag. Med tiden växte intresset. Fritidskontoret i Skellefteå tog över administrationen och som mest deltog ett par hundra lag i kommunfotbollen. Pojkar och flickor. Toppning av laget var förbjuden.

En karaktäristisk bild av svensk idrott på 2000-talet. Unga flickor tränar fotboll.
I det här fallet Alicia Mörtzell-Grundström, Linn Björklund och Linn Bildström i BK Nilas tjejlag i Malå. Foto: Åke Lundgren.

På 2000-talet utgör barn i åldern 10–12 år den överlägset största gruppen aktiva idrottsutövare i Sverige. Men redan i 13-årsåldern rasar antalet aktiva i en brant kurva utför.

För att möta tappet har Riksidrottsförbundet startat ett projekt med målet att få fler idrottande barn att hålla på längre. Organiserad spontanfotboll är en aktivitet som får stöd. Vid skolor anläggs multisportarenor, ofta en konstgräsplan omgiven av en sarg och försedd med målställningar, som ska locka unga till spontant idrottande. Den som passerar Baldergymnasiet en sommarkväll, kan höra hur unga pojkar från främmande länder, har kul med bollen på multisportarenan på gamla Dammvalla.

Stora arrangemang

SM-veckan på skidor är en klassiker. Jämte SM-finalen i bandy det äldsta stora idrottsarrangemanget i Sverige. Den kittlar de aktiva. Den mobiliserar bygder. Och med tiden har stora arrangemang blivit allt intressantare för kommuner och regioner att genomföra. Turism är på sina håll den viktigaste basnäringen.

Den lilla staden Skellefteå, som firat sitt 100-årsjubileum 1945, fick uppdraget att arrangera den första skid-SM-veckan efter andra världskriget.

Den 17–24 februari 1946 intog den svenska skideliten Nordanåområdet, med läroverket som tävlingscentrum och spår över Skellefteälven till skogarna i sydväst, med krävande motlut och skräckinjagande utförslöpor.

En av de 139 pionjärerna i det första Vasaloppet var C G Zachrisson från IF Thor i Uppsala, som kom på 22:a plats. Zachrisson blev med tiden röntgenläkare på Skellefteå lasarett. Vintern 1946 tog han ledigt från jobbet i flera veckor. Tillsammans med banchefen, storrännaren Axel Wikström, skulle nya skidspår synas ut i skogen.

”De hemmansägare, vilkas marker berördes av banorna, visade mycken förståelse och tilläto gärna avverkningar för erhållande av bästa möjliga sträckning, även om det kostade lite skog.”

(C G Zachrisson, ordförande i Skellefteå Skidklubb)

Stadens idrottsintresserade höjdare organiserade. Mer än 300 frivilliga mobiliserades. Eleverna på läroverket och Teknis trampade upp spår och stavfästen. SM-veckan 1946 fick gott betyg, trots att staden bara hade 14 000 invånare och saknade garnison.

”Man förfogade emellertid över ett stort antal skickliga organisatörer och erfarna funktionärer, vilka hängivet och framgångsrikt gjorde allt för att tävlingarna skulle bli av högsta klass.”

(Ivar Holmqvist, arméchef, tillika ordförande i Skidfrämjandet)

I den riktningen har arrangörsstaden Skellefteå – med engagemang av företag, kommun och föreningsliv – fortsatt att verka. Hela SM-veckor på skidor har återkommit 1959, 1971, 1988 och 2018. Oavsett segrare har terräng och spårsystem lovordats.

När stjärnorna lämnat Vitbergsområdet har motionärerna tagit över de väl preparerade spåren, sammanlagt flera mil. Motionsspår för klassisk åkning eller fristil, flera elbelysta, finns sedan lång tid i de flesta hörn av norra Västerbotten.

SM-veckan i TV

Några år in på det nya millenniet kläckte Sveriges Television idén på tevesända SM-veckor, där även mindre idrotter fick visa upp sig bredvid de stora sporterna skidor på vintern och friidrott på sommaren. Riksidrottsförbundet nappade på betet. Städer ställde sig i kö.

Vid den nionde tevesända SM-vinterveckan i Skellefteå 2018 bevakade SVT 27 idrotter. Mängden visar mångfalden grenar som vuxit ut på sportens träd.

En generalmönstring av kommunens föreningsliv krävdes när det skulle göras upp om SM-plaketter i alpinrodel, alpint (slalom, parallellslalom, storslalom), bowling, casting, cricket, crosskart, curling, cykeltrial, danssport, draghundsport, freeski big air och slopestyle, jujutsu, klättring, längdskidor, puckelpist, parallellpuckelpist, radiostyrd bilsport, rallysprint, rallycross, rullstolsinnebandy, skicross, skidorientering, snowboard big air och slopestyle, stadioncross, styrkelyft, squash, taekwondo och X-trial. I Bygdsiljumsbacken arrangerade UHSK Umeå Alpina freestylegrenarna.

Skiddrottningen Charlotte Kalla var affischnamnet för SM-veckan i Skellefteå 2018. Här med två kommande stjärnor Jonna Sundling och Ebba Andersson. De tre stod på prispallen efter tremilen 26 mars, med Kalla överst. Foto: Robert Tedestedt.

Uppskattningsvis besöktes SM-veckan av 130 000 åskådare. SVT sände 80 timmar. Övrig media slöt upp. Besöksnäringen var nöjd. Satsade pengar gav valuta och PR.

Andra stora arrangemang: Svenska Skidspelen 1957, Junior-SM i friidrott 1962, SM i budkavleorientering 1964, SM i friidrott 1977, världscupen i schack 1989, för-VM i orientering i Malå 1989, VM i skidorientering 1990, Nordiska mästerskapen i orientering 1995, VM i innebandy 1996, Junior-VM i ishockey 2000, SM i konståkning 2017. Coronapandemin stopp för publika evenemang åren 2020 och 2021. I mars 2022 arrangerades inomhus-JSM i den nybyggda Florahallen på Morön. Samma helg genomförde Bygdsiljums Motorklubb en SM-deltävling i snöskotercross.

Sedan 1945 har orienteringstävlingen Tiomila årligen lockat tusentals löpare till södra Sverige. I slutet av maj 2023 kommer 10Mila för första gången till Norrland. Arrangörerna Skellefteå OK och Långvikens OK blir först med att ha tävlingscentrum inomhus. Från läktarplats i Skellefteå Kraft Arena ska publiken se vad som händer i skogen på skärmar, och följa växlingarna på de tio sträckorna nere på golvet.

Celebra besök

”Förvisso är den magre världsrekordmannen Gunder Hägg från Albacken och Gävle brandstation en naturlöpare, vars like aldrig skådats här i landet.”

(Artikel i Norra Västerbotten)

Svenska folket satt under 40-talets somrar vid sina radioapparater för att höra vad som hände på krigets fronter. En motvikt till allt elände var Sven Jerrings referat från löpartävlingarna med Gunder Hägg, världens bäste löpare.

Hägg satte åren 1941–1945 femton världsrekord på distanser mellan 1 500 och 5000 meter. Han var en idol för det uppväxande släktet, och många inspirerades att själva träna löpning på fjädrande skogsstigar, som Under-Gunder. Han dyrkades på avstånd. Men när Gunders stjärna stod som högst, kom han på besök.

Den 13 juli 1942 sprang Gunder Hägg 1 500 m på Norrvalla i Skellefteå. Tiden var måttlig, men han kom, segrade och satte nytt publikrekord med 1 835 åskådare.

Muhammad Ali boxas mot Jimmy Ellis under Barnens Dag på folkparken 1965.
Foto: Stieg Sandström, NV.

Boxaren Muhammad Ali utsågs till 1900-talets störste idrottsman av Sports Illustrated och århundradets största idrottspersonlighet av BBC. Han föddes som Cassius Clay i Louisville, Kentucky, började boxas som tolvåring, vann OS-guld i Rom 1960, 18 år gammal. 1964 blev han världsmästare i tungvikt efter seger mot Sonny Liston. Året därpå försvarade han titeln och den 7 augusti 1965 boxades Muhammad Ali på Skellefteå folkets park.

Det handlade om uppvisning mot en annan blivande mästare från hemstaden Louisville, Jimmy Ellis. Arrangör var Skellefteå Barnens Dagsförening, van vid att locka storstjärnor till sitt arrangemang. Tonårsidolen Robertino Loreti satte alla tiders publikrekord på Barnens Dag med O sole mio 1961, men vem minns honom 60 år senare? Muhammad Ali är odödlig.

Före och efter Stenmark

Sverige ansågs länge vara ett alpint lågland. De högsta ledarna för all skidsport prioriterade längdåkning och backhoppning medan de alpina varianterna dömdes ut.

”De nordiska länderna har inget intresse av störtlopps- och slalomtävlingar. Speciellt slalom går knappast att organisera i Norden, där terrängen in­te har de egenskaper denna gren kräver.”

(Ivar Holmquist, ordförande i Internationella Skidförbundet FIS, 1928)

Den defensiva synen på svensk utförsåkning levde länge kvar. May Nilssons VM-brons i slalom 1939 och Stig Sollanders OS-brons i slalom 1956 var enstaka bloss på en i övrigt svart alpin himmel. Bengt-Erik Grahn var nära VM-guld 1966, men stöp strax innan mållinjen.

Först efter Tärnasonen Ingemar Stenmarks första världscupseger i Madonna di Campiglio 1974 gick solen upp för svensk alpinåkning Stenmarks suveräna framfart i pisterna med 87 världscupsegrar, OS-guld och VM-titlar, skapade ett enormt intresse för alpin sport. Ingemar blev nationalhjälte. Alla – från skolelev till pensionär – följde hans åk i TV. Och ”alla” ville pröva på slalomåkning. Till fjälls eller i en hemmabacke.

Men det fanns ett alpint tävlingsintresse, som låg och pyrde, innan Stenmark.

Slalom, störtlopp och alpin kombination gjorde olympisk debut i Garmisch-Partenkirchen 1936. I Sverige debuterade slalom i SM på Frösön 1937. Det följdes av DM på Buberget i Vindeln 1938.

Vid den tiden var skidliftar extremt ovanliga. Den som åkt nerför en backe fick vackert ta sig upp för egen maskin. Sveriges första riktiga skidlift invigdes i Åre 1940, följt av Storlien 1942 och Björkliden 1947.

Skidbacken i Örviken invigs av Skid – och friluftsfrämjandets ordförande Ivar Holmquist 1949. Vid protokollet Ivar Norin, längdhoppare i landslaget på 1930-talet.

En av länets första repliftar installerades på Degerön vid Örviken. Backen var kort och försågs med ett fartökande träramp högst upp. Här anordnades tävlingar med målgång ute på isen. Backen invigdes i januari 1949 av Skid – och friluftsfrämjandets ordförande i Sverige – Ivar Holmquist. Just det – samme man som 20 år tidigare dömde ut det svenska intresset för brantåkning. Han bytte fot, så general han var.

I den elbelysta Bygdsiljumsbacken, som anordnade sitt första DM 1946, installerades den första repliften 1953. Det ökade antal träningsåk per kväll. Bröderna Nils och Åke Martinsson tog sig upp på prispallen vid 1950-talets SM-tävlingar.

En eldsjäl för Skid- och friluftsfrämjandet var Hans Holmlund från Bastuträsk. Under ett par decennier invigde han skidliftar på små och stora sluttningar runt om i länet. Malå, Norsjö, Bastuträsk, Boliden, Bureå, Burträsk, Ersmark, Kalvträsk, Ursviken och på Vitberget i Skellefteå, för att nämna några nedfarter. Hans Holmlund var också den som ordnade att svenska skidmuseet flyttades från Stockholm till Umeå.

När banorna för tremilen och femmilen i SM 1946 skulle röjas, upptäckte Skellefteå Skidklubbs ordförande, röntgenöverläkaren C G Zachrisson, att det fanns förutsättningar för en alpin backe i Klutmark. Ett par decennier senare blev visionen verklighet. Klutmarksbacken är sedan 1968 hemvist för Alpina klubben i Skellefteå.

En parallell blev berget Storklinta utanför Jörn. Uppför dess skogbeklädda sluttningar tränade 50-talets skidstjärnor Tore ”Järven” Karlsson och Lennart ”Lill-Järven” Larsson. Ett par decennier senare stod en alpin skidanläggning klar, klar efter ett gigantiskt frivilligarbete, anfört av eldsjälen och skidledaren Lars Öster. Invigningsåken förrättades av ett par världsnamn från Tärna IK Fjällvinden – Stig Strand och Bengt Fjällberg.

Idrotter kommer, går och förändras

Backhoppning var i skidsportens gryning en stor och högt ansedd gren, med hoppbackar i flera köpingar och städer. Idag är Huvudbacken i Skellefteå, där det tävlades om SM-tecken 1946 och i Svenska Skidspelen 1957, sedan länge utriven. Backhoppning är med några undantag en utdöd sport i Sverige.

På 1980-talet revolutionerades skidsporten, när ett nytt sätt att åka skidor – skejting – utklassade den klassiska stilen. Utslagstävlingar i sprint ökade intresset från publik och sponsorer.

Ski Race, med världseliten på skidor i centrala Skellefteå 1991, var ett tidigt exempel på skidtävling i stadskärnor.

En av Burträsks första idrottsföreningar var en gymnastik & fäktklubb, verksam mellan åren 1890 och 1900. Värjorna är sedan länge angripna av rost, oklart var de finns.

Gymnastiken försvann också, men kom tillbaka under 1970-talet när en ung gymnastiklärare från Jämtland, Karin Johansson, kom till samhället. I snart 50 års tid har eldsjälen Karin, i gymnastikgruppen Violflickorna, skapat meningsfull fritid för flera generationer flickor.

Från trampolinen i Björnåkerskolans gympasal studsade ett par av Karin Johanssons adepter, dottern Liselotte och hennes kompis Marie Lindgren, till världseliten i en ny idrott: freestyle hopp på skidor.

Marie Lindgren tog OS-silver i Lillehammer 1994. Liselotte Johansson deltog i tre OS 1994,1998 och 2002. Idag når svenska freestyleåkare i skicross, puckelpist, big air och slopestyle stora framgångar i OS och VM.

Under 1900-talet var länge brottning och boxning de enda kampsporter som förekom i bygden. På 60-talet kom judon. Därefter har judo fått sällskap av en handfull andra kampsporter som är samlade i Skellefteå Budokans hemvist Campushallen. Sveriges framgångsrikaste klubb i taekwondo, Soo Shim, håller till i egen lokal på Brogatan.

På 60-talet var en källare under läroverkets naturvetenskapliga gavel centrala stans enda styrketräningslokal. Idag finns ett dussintal privata gym att välja på i Skellefteå, Norsjö och Malå. Dessutom finns gym i anslutning till de kommunala badhusen.

Bandy på naturis

Bandy är en kusin till fotboll, förlagd på is. Ett bollspel med böjd klubba och ett rött litet lacknystan till boll med målvakt och tio utespelare. I Skellefteå spelades de första bandymatcherna på Skellefteälvens is. Spelet blev populärt i flera omgivande samhällen och byar med närhet till någon havsvik, sjö eller tjärn.

Västerbotten i Bolidens tröjor mot Norrbotten på Sidtjärn. Matchen den 13 januari 1953 slutade 4 – 4. Tore Lindgren skyfflar in Västerbottens kvitteringsmål förbi målvakten Kenttä.

Bolidens FFI spelade bandy på Sidtjärn långt in på 50-talet, innan det spolades upp en bandyplan på idrottsplatsen Malmbacka. Sävenäs-Rönnskär spelade bandy på Kurjoviken, Ostviks IK på Ostträsket, Byske på älven, ovanför Ytterstforsdammen. Skellefteås första bandyplan invigdes 1930 i kvarteret Freja. Bandyplan efter någon sommar det passande namnet Dammvalla.

Med guldgruvan i Boliden utbyggnaden av Rönnskärsverken kom många duktiga idrottsutövare till bygden. Bröderna Calle och Erik Jonsson från Luleå blev stjärnor i Skellefteå Idrottsförenings bandylag. Både SIF och Bolidens Förening För Idrott blev Norrlandsmästare, men tilläts aldrig gå upp i den högsta nationella serien. Dock spelade BFFI och SIF jämnt mot allsvenska klubbar som Edsbyn och Bollnäs. Försvarsklippan Tore Wikner och bolltrollaren Lennart Backman var ett par SIF-are som nådde landslaget i bandy. Skridskofantomen Erik ”Koppe” Petersson blev även en hockeyspelare av allsvensk klass.

Bandy är hockeyns mor

Bandyn är även hockeyns mor. När Sverige anmälde sitt första ishockeylag till de olympiska sommarspelen i Antwerpen 1920, sattes det ihop av bandyspelare från Stockholm och Uppsala. Ingen i laget hade tidigare rört vid en hockeyklubba, frånsett tre spelare verksamma i hockeylaget Berlin SC. Säsongen 1921-22 började de första föreningarna runt Stockholm spela ishockey i organiserad form.

Ishockeyn tog tid på att sprida sig ut över landet. Svenska Ishockeyförbundet missionerade på 1930-talet och fick anhängare i Gävle, Örnsköldsvik och Luleå.

Det gick trögare i Hälsingland och Västerbotten, där bandyn regerade.

Först i augusti krigsåret 1943, gjorde några bandyspelande SIF-are och AIK-are en avgörande insats för ”puckarsporten.” Där Barnens Dag hade sin dansbana, strax norr om Dammvalla, angreps marken med hackor och spadar. På årets näst sista dag 1943, medan striderna rasade som värst i Stalingrad, invigdes stadens första, ”av båglampor upplysta” hockeybana.

”Vilken förmån vår ungdom har, som kan samlas som fria män i ett fritt land, medan ute i Europa ungdomen får treva sig fram mellan ruinerna i mörklagda städer.”

(NV:s chefredaktör Zolo Sterner i invigningstalet 1943)

Ett tusental åskådare följde den första hockeymatchen mellan stadsklubbarna SIF och AIK. De blev fascinerade.

Några dagar in på det nya året kom riksinstruktören Sven Bergquist på besök. Svenne Berka visade en hockeyfilm på biografen Röda Kvarn, snackade teori med intresserade spelare, och förstärkte Sävenäs-Rönnskär i en vänskapsmatch mot SIF. Publiken blev så begeistrad att den krävde förlängning.

 ”En kvart till, en kvart till!”

(Hockeypublik i Skellefteå)

Det stora folknöjet

Hockeyns födelseår i Skellefteå kan därför fastslås till säsongen 1943-44. Pionjärklubbar var Skellefteå IF, Skellefteå AIK, Clemensnäs IF och Sävenäs-Rönnskärs IF. Lagen var jämna och sporrade varann. Stans bästa bandyspelare återfanns i SIF, det var också SIF som plockade hem de första DM-tecknen i ishockey till Skellefteå åren 1944,1945 och 1946. Några år senare vann Clemensnäs länsserien i ishockey och tog sig ända till kvartsfinal i utslagsturneringen om SM 1948, där det dock blev stryk mot blivande mästarna IK Göta från Stockholm.

Stockholmslagen dominerade svensk ishockey de första 40 åren. Lag norr om Gävle fick inte ens spela i den högsta serien. Först 1955 blev det möjligt. Och det var Skellefteå AIK som först öppnade det så kallade Norrlandsfönstret.

Anförda av bollgeniet och veteranen Göte Almqvist bet sig laget med de svartgula, tigerrandiga tröjorna kvar i högsta serien. 1958 blev Skellefteå AIK första lag från Norrland med att vinna en allsvensk serie. Publikrekord slogs allt eftersom.

Djurgårdens IF med nationalidolen Sven ”Tumba” Johansson vann sex SM-guld i rad åren 1958–1963. Skellefteå AIK utmanade med tre silver och ett brons.

I laget under denna tid fanns flera världsmästare: Yngve Casslind, Lennart ”Klimpen” Häggroth, Göte Almqvist, Hasse Svedberg, Eilert ”Garvis” Määttä och Anders ”Acka” Andersson.

Tumba ledde Djurgården, landslaget Tre Kronor och var galjonsfigur för ishockeyn i Sverige. Men Skellefteå hade sina egna idoler, och det var Myggkedjan som visade vägen. Deras fartfyllda, tekniska spel ökade intresset för ishockey i bygden. Vid några episka tillfällen trängdes tio tusen åskådare runt uterinken på Norrvalla.

Myggkedjan Karl-Sören Hedlund, Acka Andersson och Garvis Määttä blev publikens favoriter på Norrvalla.

Övriga lag från pionjärtiden följde efter Skellefteå AIK upp i allsvenskans norrgrupp. Rönnskär och Clemensnäs spelade åren 1957 – 1970 tre säsonger vardera i högsta serien. Skellefteå IF kvalade två gånger utan att klara uppflyttning.

I Västerbotten tiodubblades sporten på 1950-talet. Sarg spikades, vattenledningar drogs från närmaste bäck och strålkastare hängdes fast i vajrar.

Nya lag anmäldes till seriespel:  Brände-Kålaboda, Lövånger, Bureå, Hjoggböle, Innervik, Örviken, Klutmark, Skråmträsk, Bjurfors, Morön, Myckle, Medle, Krångfors, Finnforsfallet, Boliden, Jörn, Kåtaselet, Glommersträsk, Bursiljum, Ragvaldsträsk, Burträsk, Västanträsk, Ljusvattnet, Järvtjärn, Åsträsk, Bastuträsk, Boliden, Norsjö, Malå, Kåge, Ersmark, Ostvik, Drängsmark, Fällfors och Byske. Samma dag som Skellefteå AIK spelade match i högsta serien mot Leksand på Norrvallas nya konstis 1959 invigde Kvistforsens SK sin rink på södra sidan älven.

En vanlig syn på 1960-talet. Desto ovanligare 60 år senare. Den 10 november 1997 spelades seriematchen mellan Norsjö och Malå på en uterink. Foto: Roine Sandlén.

Bakom varje byalag fanns minst en eller flera eldsjälar som spolade, skottade, ringde ihop spelare, jobbade ihop pengar och i bästa fall – fick spela lite själv.

Kjell Olofsson (t h) i Malå IF var en eldsjäl som lade ner oräkneliga timmar på sin passion ishockey. Att ordna Malå marknad var ett sätt att få in pengar till sporten.
Här i samspråk med slöjdaren Paul Fryklund. Foto: Leif Henningsson.

Ishockeyn har funnits hundra år i Sverige. Den har i princip varit en inomhussport under halva den tiden. 1950-talets uppsjö av byalag med egna uterinkar är blott ett minne. Ishallar finns numera i Malå, Norsjö, Boliden, Burträsk, Klemensnäs och Skellefteå (tre banor). Konstfruset i Bureå. Nästan allt seriespel försiggår i ishallar.

Acka, Hardy och Jimmie

Storhetstider kommer och går. Skellefteå AIK – som krigat om SM-medaljerna i skarven mellan 50 – och 60-talen brandskattades på duktiga spelare. Trots en fusion med Skellefteå IF 1965, och påspädning med talanger från SIF, sladdade Skellefteå AIK/IF i tabellen.

I rykande snöstorm möttes AIK/IF och Mora IK den 15 december 1966. Endast 597 åskådare såg på när Moras Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg gjorde det sista målet i den sista elitmatchen som spelades på Norrvalla. AIK/IF förlorade, var i rasande fart på väg mot division II, och tog även Clemensnäs IF med sig i fallet. Säsongen därpå skulle alla tre lagen med allsvenska meriter få åka buss till matcherna i Luleå, Boden och Kiruna. Hockeystaden Skellefteå hade halkat efter.

Bygget av Skellefteå Isstadion kom igång sent, men välkomnades när det stod klart i januari 1967. Spelarna i Skellefteå AIK, Rönnskärs IF, Clemensnäs IF och Medle SK fick äntligen ta av sig extrasockarna. I den komfortabla hallen ökade mängd och kvalitet på träningen. Nya talanger fick chans att utvecklas – instruerade av gamla profiler.

En andra storhetstid tog vid när de två div I-serierna skulle konverteras till en elitserie i mitten på 1970-talet. Hardy Nilsson var lagkapten för ett hungrigt och skridskostarkt hemmalag, som fyllde Skellefteå Isstadion till sista ståplats. Vid något tillfälle klämde 9 000 åskådare in sig under takbågarna. Vid den tiden var fortfarande rökning tillåtet inomhus, sikt och luft därefter.

Lars Nyström signalerar matchvinnande mål i avgörande SM-finalen mot AIK 1978.
Foto: Martin Lindqvist.

Skellefteå AIK:s första och hett eftertraktade SM-guld 1978 följdes av serieseger i Elitserien 1981. Men under större delen av 1980-talet fick laget slåss för sin existens i elitserien. Ishockeyn bröt sig ur Skellefteå AIK och tog sig namnet Skellefteå HC. Det hjälpte inte. Publiken svek, ett lag som uppträdde i främmande tröjor och historielöst klubbmärke. Våren 1990 kom SHC:s dyrbara lag sist av alla i elitserien och trillade ner i andraligan.

”Aldrig har det sett så svart ut för Västerbottens svartingar.”

(Bo Fuhrman i Årets Ishockey 1970)

Namnet Skellefteå AIK och de tigerrandiga tröjorna röstades tillbaka på årsmötet 1991. Men vägen uppåt kantades av konkurshot och återkommande bakslag på isen. Laget blev kvar i andraligan under sexton säsonger. Först våren 2006, efter ett mödosamt sportsligt och ekonomiskt arbete, lyckades Skellefteå AIK kvalificera sig för elitserien igen.

Vältajmat nog byggdes Skellefteå Isstadion vid samma tid om till en modern anläggning som fick namnet Skellefteå Kraft Arena. Restauranger, loger och fler sittplatser skapade en mer ombonad stämning.

Laget hängde kvar den första säsongen och Skellefteå AIK:s ledning deklarerade frankt att laget skulle bli bäst i Norrland. Man blev bäst i Sverige – med god marginal.

Under den tredje storhetstiden på 2010-talet spelade Skellefteå AIK i sju SM-finaler varav två resulterade i SM-guld 2013 och 2014. Efter dynastierna med Acka Andersson och Hardy Nilsson blev en tredje tuff center och lagkapten, Jimmie Ericsson anförare av laget.

”Jimmie Ericsson är vår kapten.”

(Sång på Västra ståplatsläktaren)

Jimmie Ericsson, här med Melker Karlsson, firar SM-guld med Skellefteå AIK. Lyckselesonen Melker blev därefter proffs i San Jose Sharks i NHL medan Jimmie blev KHL-mästare med S:t Petersburg. Båda återvände till Skellefteå AIK. Jimmie Ericsson blev världsmästare 2013. Foto: Norran.

Vid ombyggnaden minskades publikplatserna till 5 801. I derbymatcherna mot Luleå och under SM-slutspelen brukar det vara fullsatt, annars finns i regel lediga platser. Men via hockeysändningarna i betalkanalen CMore följs ”bygdens lag” av fler anhängare än någonsin. Folknöjet ishockey har ändrat karaktär. De flesta ser elitmatcherna på teve.

Guldlaget från 1978 på återträff 40 år senare i Skellefteå Kraft Arena. Fr v Christer Johansson, Hardy Nilsson och Martin Johansson. Foto: Robert Tedestedt.

Fotbollsfeber

Under ett decennium nådde svensk fotboll osannolika framgångar. OS-guld i London 1948, VM-brons i Brasilien 1950, OS-brons i Helsingfors 1952 och VM-silver i Sverige 1958.

I tidningen Rekord-Magasinet berättades sagorna om pojken från bruket som nådde framgångens sötma. Ibland var sagorna sanna.

Bröderna Knut, Bertil och Gunnar Nordahl från Hörnefors tog olympiskt guld och blev proffs i Italien. Gunnar vann skytteligan i Italienska Liga A under fem säsonger.

Orvar Bergmark från Byske blev uttagen i världslaget efter VM 1958. Han blev också proffs i Italien.

Intresset ökade för fotboll – i städer, samhällen och byar. Västerbotten hade säsongen 1957-58 fyra lag i den nordligaste av landets fyra div II-serier: Skellefteå AIK, IFK Holmsund, Lycksele IF och Skellefteå IF. Publiksiffror på 4-5 000 personer var inte ovanliga.

Intresset ökade för fotboll – i städer, samhällen och byar. Västerbotten hade säsongen 1957-58 fyra lag i den nordligaste av landets fyra div II-serier: Skellefteå AIK, IFK Holmsund, Lycksele IF och Skellefteå IF. Publiksiffror på 4-5 000 personer var inte ovanliga.

Västerbottens Idrottsförbund beräknade VM-året 1958 att 2 000 fotbollsspelare,  enbart herrar seniorer, spelade seriefotboll i länet en vanlig söndag. Skellefteå AIK vann div II och gick till allsvenskt kval.

Det kom 8 000 åskådare för att se Skellefteå AIK mot Hammarby i allsvenska kvalet den 12 oktober 1958. Det är fortfarande gällande publikrekord för fotboll i stan. Hejaklacksledaren är Lennart Magnusson. Foto: Wollmar Lindholm

Under 1950-talet fanns jobb i skogen och i jordbruket. Gruvorna och utbyggnaden av vattenkraften i Skellefteälven behövde också arbetskraft. Byarna levde och manifesterade med egna fotbollslag. Att på frivillighetens väg ordna till en jordplan på närmaste hed blev en praktisk lösning.

Norsjö är en liten kommun med skog, malm, vattenkraft – och stort hjärta för idrott. Norsjö IF spelade sin första fotbollsmatch mot Jörn 1919, blev Norrlandsmästare för juniorer 1958, spelade en säsong i div II 1962, och är fortfarande en klubb att räkna med. Byar i Norsjö som haft egna fotbollslag i seriespel överstiger ett dussin: Åmliden, Kvarnåsen, Fromheden, Bjurträsk, Bjursele, Lillholmträsk, Hemmingen, Risliden, Svansele, Petikträsk, Kusfors, Kattisberg och Bastuträsk.

De flesta av dessa föreningar har upphört, eller lagt ner sina a-lag. Fenomenet är synligt i flera byar i en allt glesare glesbygd, där ödehus kantar vägen till den fotbollsplan där skogen återtagit initiativet.

Fotbollen håller ändå ställningarna som största idrott tack vare damfotbollens intåg på 1970-talet, föreningars livliga ungdomsverksamhet, inflyttningen till städerna och nyanlända unga från andra länder.

Fotbollen är konservativ. Konstgräs skapar debatt. År 2002 spelades den första allsvenska seriematchen på artificiellt gräs, 2015 avgjordes dam-VM på plastgräs och några år senare godkändes konstgräset i UEFA-cupen och i Champions League. Men VM i fotboll för herrar spelas på naturgräs. En variant på väg in är hybridgräs, där naturgräs blandas ut med konstgräs. En konstgräsplan tål spel året runt och kräver minimalt underhåll. Därför vill kommunerna satsa på konstgräs istället för det arbetskrävande och ömtåliga naturgräset.

E-sport en sport?

När idrottens historia ska berättas, sker det ofta via äldre grenar som fri idrott, brottning och skidåkning. Exemplen på nya sportgrenar är legio.

En omstridd nykomling är den snabbt växande E-sporten.

E-sport är en förkortning av elektronisk sport och ett samlingsnamn för tävlingar som utförs i en virtuell miljö. Det kan handla om tevespel, datorspel eller mobilspel. Det finns också exempel på e-sport i virtual reality.

Formellt är e-sport ingen idrott i Sverige, då den inte beviljats inträde i Riksidrottsförbundet. Hittills har RF ansett att e-sportförbundets ansökningar varit för oprecisa, för svåra att dra gränsen mellan spel och tävling. Antalet utövare av e-sport är jämförbart med handboll och ishockey, och e-sportförbundet anser att e-sporten ställer höga fysiska och motoriska krav på sina utövare.

I ett 20-tal andra länder är e-sport accepterad som sport. I den absoluta världstoppen finns spelare som utför fler än 400 knapptryckningar och beslut i minuten. De största internationella e-sportturneringarna har prissummor och publik i paritet med, eller större än, de största tennisturneringarna.

Dreamhack har rekordet för världens största LAN-party, och e-sport är ett givet inslag där. Några år i början på 2000-talet fanns Dreamhack även i Skellefteå. Sedan 2012 är Nordsken ett självständigt gaming event, som lockat tusentals besökare till Expolaris Center och senare till Skellefteå Kraft Arena. E-sport är där en del av hela festivalens utbud med dataspel, brädspel och cosplay.

e-Allsvenskan är sedan 2018 Sveriges största professionella FIFA-tävling. Fjorton lag från fotbollsklubbar i allsvenskan och superettan gör upp om titeln, prispengar och en plats i världsmästerskapet FIFA eWorld Cup. Daniel Hakola från Norsjö kvalade in sig i Hammarby IF:s e-sportlag, och blev därmed en professionell e-sportspelare.

För att möta den växande e-sportsektorn startade Svenska Hockeyligan SHL år 2020 sin motsvarighet eSHL, där Skellefteå AIK är ett av tretton deltagande lag. Matcherna i e-SHL spelas på playstation 4 och spelet EA NHL 22, med sex spelare i varje lag. Varje match visas på nätet.

Att hitta kontrollen

”Orientering är självvald väg i okänd mark, tankens skärpa vid kroppslig möda, snabba beslut under spännande tävling.”

(Svenska Orienteringsförbundets motto sedan 1930-talet)

Svalkande dusch efter SOK:s nationella orienteringstävling 20 maj 1952.
Arne Persson, Vännäs får en kalldusch av Erik Emanuelsson, Umeå.
Foto: Wollmar Lindholm

Orienteringen har sina rötter i de nordiska ländernas militära utbildning på 1800-talet. Med tiden blev den en civil idrott. Skellefteå Orienteringsklubb bildades 1935, ett år tidigare än Svenska Orienteringsförbundet.

Orienteringen som idrott är därmed jämgammal med drömmen om det svenska folkhemmet, en breddidrott för alla samhällsklasser och alla åldrar. Med hjälp av karta och kompass ska löparen hitta den snabbaste vägen mellan olika punkter, kontroller, i terrängen. Enkelt att förstå. Svårare att utföra. Särskilt när tröttheten tar över och skor och tävlingsdräkt är genomblöta.

Det anses svårt att nå eliten i orientering, ifall man bor i norra Sverige. Säsongen är för kort. SOK-aren Halvard Nilsson från byn Lund, mellan Klutmark och Sunnanå, visade att det var möjligt. Svensk mästare 1956 och 1965, EM-fyra 1962 och svensk mästare i budkavle 1961 med Jan-Erik Holmstedt och Valter Marklund. Halvards framgångar inspirerade vid den tiden många ungdomar att orientera.

I slutet av 1900-talet tappade orienteringen medlemmar. De gamla entusiasterna i overaller av blekt poplin föll grånande undan. I mångas ögon blev orientering omodernt. Med 2000-talets inträde är läget annorlunda. Orienteringen är digitaliserad – från kartan till löparens hjälpmedel. Detaljerade kartor framställs med hjälp av satellitnavigeringssystemet GPS (Global Positioning System).

Löparen har en liten pinne (dataminne) på fingret. Pinnen sticks ner i en läsare när löparen startar, hittar kontrollerna och går i mål. Tidtagningen är klar på en gång, löparens väg genom terrängen är noterad, kontrollerna inprickade i datasystemet.

Orientering, känd för sitt stora behov av funktionärer och kontrollanter, har därmed blivit mindre arbetskrävande att arrangera. Orientering är numera en högteknologisk sport som unga utövare känner sig hemma i.

Roland Lundqvist, Springliden, Malå. Utvecklar gammal sport med ny teknik. Foto: privat

I den lilla byn Springliden i Malå bor de hängivna orienterarna Roland och Barbro Lundqvist. En före detta IT-chef och gymnasiechef som återvänt till hemtrakterna. Sedan de blev pensionärer har de varje höst anordnat orientering för bygdens högstadieelever. All modern teknik har stått till elevernas förfogande.

 ”Eleverna får blippa i skogen. De tycker att det är kul.”

(Roland Lundqvist, orienterare och IT-expert)

Orientering ansågs vara den sista amatöridrotten. Långa vistelser i skogen gjorde tävlingarna närmast omöjliga att följa för en betalande publik. Med digitaliseringen, där elitlöparna förses med en GPS-sändare, har orienteringen också blivit en tv-sport. Därmed har också de bästa löparna blivit intressanta för sponsorer.

Utvecklingen för orientering följer också skidsporten i riktning mot publikanpassade lopp, mera sprint och tävlingar i stadsmiljö.

Klasskillnader

Barn och ungdomar idrottar flitigast i kommuner där inkomsten och utbildningsnivån är hög. Det visar Riksidrottsförbundets studie av 7-20-åringars deltagande i föreningsidrott, räknat per capita. Pojkarna idrottar mer än flickor.

Mest idrottar barnen och ungdomarna i Danderyd, Solna, Lomma, Täby och Vellinge.

Skellefteå är enda kommun från Norrland bland topp tio. Minst idrottar barn i små och fattiga kommuner på landsbygden, enligt RF:s undersökning.

Men statistik säger inte hela sanningen. I Norsjö kommun med sina 4 000 invånare finns sedan 1970-talet en volleybollklubb. Idag har den 180 aktiva medlemmar.

Norsjö vinner Norrlandsderbyt hemma mot IKSU från Umeå 8 februari 2020.
Fr v: Malina Fransson, Petra Andersson, Emma Stenman, Moa Renström, Jonna Signarsson och Sara Lindahl. Foto: Jesper Stenmark

Norsjö Volleybollklubb har sitt fokus på barn och ungdomar, främst flickor. I några åldersklasser spelar nästan alla tjejer volleyboll.

JSM- och USM-gulden för damer 2006 har följts av otaliga medaljer i nationella ungdomssammanhang.

Norsjö Volleybollklubb har lag i divisionerna 1, 2 och 3. Under säsongerna 2006–2009 spelade damlaget i Elitserien, där man som det nordligaste laget någonsin också drog den största publiken. I Norsjö är volleyboll kultur.

Engagemanget för volleybollen i Norsjö kan också avläsas en helg i augusti varje sommar då bygdens åkerier förvandlar en parkeringsplats i samhällets centrum till en sandstrand. Turneringen Norsjö Beach är både idrott och folkfest.

Eldsjälar i klubben är syskonen Thomas Bergquist och Ann Bergquist, som har mottagit en rad välförtjänta priser. Flera av deras adepter har gått vidare till storklubbar söderut och spelat i landslagets färger.

Så Norsjö må vara en liten kommun i norr, men nog idrottar barnen och ungdomarna. Platssiffra 116 bland Sveriges 290 kommuner känns inte rättvisande.