Förtvivlan över tvångsarbetet i Nasa – jojk i två delar

Denna fördjupningstext togs fram inom ramarna för projektet Dialogues and Encounters in the Arctic med stöd från EUs regionala utvecklingsfond Interreg Nord. Innehållet har presenterats på en konferens för urfolksjournalistik i Kautokeino i februari 2022, inom ramarna för detta projekt.

Detta är en jojk i två delar kopplad till samernas tvångsarbeten vid silverbrytningen i Nasafjäll på 1600-talet, tolkad av Lena Maria Nilsson. År 1912 delade jojkaren Kristina Mårtensson från Arjeplog med sig av jojken till sameforskaren Karl Tirén. Jojken är nedtecknad av Karl Tirén på gehör och publicerad i notskrift och text. Genom att den består av två delar, skiljer den sig från de flesta andra jojkar. De två delarna i jojken skiljer sig också mycket ifrån varandra i karaktär och tempo. För att förstå och tolka jojken behövs en förklaring vad jojk är.

Ordet jojk

Det svenska substantivet jojk kan härledas från det samiska verbet juoigat. Man jojkar en luohti, vuolle, vuöllie, vuelie, leu’dd beroende på vilket område i Sápmi man kommer ifrån. Att sjunga heter på nordsamiska lávlut – och det syftade från början vanligtvis på att sjunga en psalm. Ordet lávlla betyder psalm eller sång på nordsamiska. Den samiska politiska pionjären Elsa Laula, verksam under 1900-talets början i Sverige och Norge, har ett efternamn som antyder att hon kan ha hört till en sångstark släkt.

Vad är jojk?

Jojken är ett av de starkaste kulturella uttrycken bland samer, ett sätt att sjunga och berätta om människor, djur, natur och händelser. Enkelt kan jojken beskrivas som en muntlig samisk tradition som har bevarat sina särdrag från förkristen tid (Stoor, 2016). Jojk räknas ofta som den äldsta nu levande musikformen i Europa och omfattar takt, ord, rörelser och ljudgestaltning på ett mycket fritt sätt, men inom bestämda ramar (Fjellheim, 2004). Det är skillnad mellan att jojka och att sjunga. I sång är ord och poesi centralt, medan jojk har en större del av non-verbala inslag. De non-verbala inslagen består av olika stavelser i olika delar av Sápmi, till exempel val-la, nå-jå, jå-jo, lå-lo (Fjellheim, 2004, sida 83).

Skillnaden mellan jojk och sång kan också beskrivas grammatiskt. Jojk är ett transitivt verb, det vill säga ett verb som kan följas direkt av ett objekt, till exempel i satsen ”Kristina Mårtensson jojkar björnen”. När Kristina Mårtensson jojkar björnen har hon ett inifrånperspektiv. Hon är björnen.

Sjunga är ett intransitivt verb, där en preposition behöver läggas till före objektet för att satsen ska bli korrekt, till exempel ”Kristina Mårtensson sjunger om björnen”. När Kristina Mårtensson sjunger om björnen har hon ett utifrånperspektiv. Hon är Kristina Mårtensson. Sången om björnen ligger utanför henne.

Jojk består nästan alltid av ett enkelt tema som upprepas. Melodin är likadan varje gång, men slingans karaktär kan ändras beroende på vad den som jojkar upplever i det som jojkas. En stor björn låter annorlunda än en liten björn. Skellefteälven låter inte likadant när den jojkas på sommaren, friskt strömmande efter ett kraftigt regn, som den låter på vintern, när den är belagd med is och snö. Den kan också låta olika beroende på om den jojkas före eller efter vattenkraftsregleringen.

Jojk handlar oftast om djur, platser och personer. På samma sätt som du heter ditt namn kan du ha en personjojk som beskriver dig och som används för att tilltala dig (Fjellheim, 2004). Jojkens uttryck har många sidor, att jojka en människa eller en plats är att stå i nära relation till det man jojkar. Om jag jojkar älven, så är jag inte bara vid älven, jag är dess vatten, fiskar och allt liv som finns i den. Det kan vara alla människor som använt älven, till exempel de drunknades själar. Om jag jojkar dig som människa är jag i dig, jag reser i ditt inre och det är vackert (Stoor 2012).

Det finns även exempel på händelser som jojkas, till exempel friarfärder som Thomas Egermyr Ponga i Sveriges Radios inspelning från 1954 (Caprice Records 1997, CD3, spår 16). I jämförelse med person-, djur-, och platsjojkar utgör händelsejojkar en mycket liten delmängd.

De flesta jojkar kan också betraktas som känslojojkar. Ett klassiskt exempel är Mattias Andersson vuelie till Oulavuolie. I en inspelning från 1953 blir Mattias Andersson ett med fjället (Caprice Records 1997, CD 1, spår 16). När han spelar in samma jojk tolv år senare blir det tydligare en känslojojk (Stoor 2007:52).

Jojkens text berättar sällan en hel historia. Den snarare antyder ett tema. I olika sammanhang kan texten ändras. Exempel på detta finns i filmen Sameblod (Kernell 2016), där Norra Storfjällets (Stoerre Vaerie) jojk har olika text i olika sammanhang, ibland fjällets namn, ibland retsamheter mellan barn.

Jojkens historia

I boken Laponia, skriven av den tyske professorn Johannes Schefferus och utgiven på latin 1673, beskrivs samisk kultur utifrån prästernas perspektiv. Där finns också de första jojkuppteckningarna nedtecknade, efter Olaus Sirma, en samisk präststudent, som delade sina jojkar med Schefferus. Hans jojktexter om längtan efter sin käresta och hur han är fjättrad långt hemifrån har dokumenterats, men melodierna och rytmen vet vi idag ingenting om.

I kyrkans kamp för att kristna samerna ingick även att jojken skulle tystas. Trummor brändes och jojkutövare hotades med dödsstraff. På så sätt kom jojken att bli ett kulturellt uttryck som framfördes i det fördolda, när inga myndighetspersoner hörde på. Jojkar klassades som djävulens sånger och var därför förbjudna att framföras offentligt. De första reseskildringarna om Sápmi, som skrevs av européer, till exempel Regnard, Accerbi, de la Mortraye, Linné med flera, visar att besökare som kom i kontakt med jojk sällan förstod dess innebörd. Jojken sågs som något förlegat och primitivt, ett fenomen som inom inom en snar framtid var dömd att dö ut. Den jämfördes med ett orytmiskt hundskall.

En sak som kan ha gjort jojken svår att tolka för 1800-talets besökare var att varken tonart eller rytm i jojken följer ett västerländskt mönster. Jojken har till exempel ofta udda taktarter, 5/8-takt, 9/8-takt, 6+5/8-takt, 5/4-takt och så vidare. Under senare tid har dock en anpassning börjat ske mot modern musik. På 1960-talet, när den första jukeboxen kom till Kautokeino – ett samhälle i Nordnorge, där samer är i majoritet – påverkade detta jojkutövarna utan att de själva tänkte på det.

I och med kyrkan och staternas nedvärdering av jojken under 1800-talet, sjönk jojkens status även i det samiska samhället. Många samer började själva tycka att det var syndigt att jojka. På så sätt blev det dubbelt stigmatiserande att jojka. Eftersom jojken som berättelseform är så betydelsefull för samer fördes traditionen ändå vidare i slutna rum och trygga sällskap. Karl Tirén, en av de första svenska musikforskarna som dokumenterade och spelade in jojk på fonograf under 1910-talet, skriver själv att de flesta av hans informanter kunde tänkte sig att jojka för honom, bara ingen annan hörde på.

Karl Tirén samlade in över 600 jojkar, varav 563 finns dokumenterade i boken Die Lappische Volksmusik (Tirén 1942). Det är nedteckningen i denna bok som är underlag för den inspelade jojken om förtvivlan över tvångsarbetena i Nasa. Under 1900-talet har också ett flertal institutioner dokumenterat jojk.

När Sveriges Radio gjorde inspelningar 1953 och 1954 var Skellefteälvens upptagingsområde en av de viktigaste källorna för den jojk som på detta sätt dokumenterades. Då var jojktraditionen fortfarande mycket stark i den äldre generationen av samer. Bland inspelningarna finns bland annat en mycket intressant detalj, där Anders Hesekiel Mattsson jojkar Skellefte stad. Jojken är ordlös, men melodin är en kopia av musikstycket Champagnegalopp av den danske kompositören Hans Christian Lumbye (1810 – 1874). Det är svårt att avgöra om detta är ett medvetet tilltag. En tolkning kan vara att Skellefteå är ett ställe där mycket festligheter och roligheter förekommer. En annan tolkning kan vara att Mattsson har hört melodin på radion och att den på så sätt har smygit sig in i hans medvetande. Vi vill ändå tolka det som att jojken är en positiv hyllning till Skellefteå som stad.

År 1968 släppte konstnären Nils-Aslak Valkeapää vinylskivan Joikuja, där jojken ackompanjerades av akustisk gitarr och kontrabas. Skivan blev så populär att skivbolaget var tvunget att ge ut en nyutgåva. År 1965 gav Jokkmokks Museum ut skivan Jojk med inspelningar av bland andra den samiska prästen Johan Märak, samt jojkarna Mattias och Sigga Kuoljok, samt Pavva Kallok. Även om skivan som sådan inte blev någon storsäljare, gjorde den desto större intryck på publiken genom att den innehöll en präst som jojkade. Under 1970-talet skedde en omfattande revitalisering av samisk jojk. Jojken blev ett identitetskriterium. Bland ungdomar användes argumentet ”om en präst kan jojka så kan det inte vara syndigt”. Att jojka var att visa att man levde och fanns, och på så sätt en motståndshandling mot tidigare marginalisering.

Musikaliskt uppstod nya stilar, såsom countryjojk och popjojk. Jazzen och jojken gifte sig senare, även denna gång med Valkeapää som en av pionjärerna. Ur denna våg på 1980-talet slog även sångaren Mari Boine igenom. Hennes stil var påverkad av urfolk i norra Amerika, men med en tydlig kärna av jojk. Boine är idag en av de mest välkända och välrenommerade samiska artisterna inom genren världsmusik och hon turnerar världen över.

Jojkens utveckling har alltså gått från en tid förknippad med skam och hån mot en tid i strålkastarljuset. Idag är jojken kanske det starkaste kulturella uttrycket bland samisk ungdom. Precis som under 1970-talet inspireras man av populärmusik, vilket idag bland annat innebär influenser från hip-hop, rap, techno, och hårdrock. Samtidigt har den traditionella och mer oskalade formen av jojk också stått sig stark i sin roll att föra traditionella berättelser vidare. För många ungdomar är kunskap om traditionell jojk ett sätt återta sitt språk och sin kultur. De som för 200 år sedan trodde att jojken skulle försvinna, hade alltså fel. Jojken lever kanske starkare nu än någonsin. Den jojk vi hör idag har visserligen förändrats, men det har å andra sidan även all annan kultur gjort sedan 1800-talet.

När jojkaren sjunger falskt

(Delar av detta stycke har tidigare publicerats i Umefolks interna tidning (Stoor 2005).)

Tänk dig att du sitter bland publiken på Kulturhuset Sara i Skellefteå och inväntar en konsert med en känd jojkare och en känd musiker. Kanske smuttar du på ett kallt glas öl, ett hyfsat vin eller en liten nachotallrik. Fram kommer jojkaren och instrumentalisten. De börjar gemensamt, men efter en stund glider jojkaren iväg i en tonhöjd som instrumentalisten inte kan följa. Du blir själv osäker om det är riktigt som det ska och ställer dig frågan, sjunger jojkaren falskt eller spelar instrumentalisten falskt? Vi lyssnar helt plötsligt på två solon och musikerna vet precis vad som sker. Förklaringen är helt enkelt att i jojkens tonspråk så stämmer inte satserna och de västerländska dur- och mollskalorna riktigt överrens. Professor Olle Edström (2010) har beskrivit detta om en konsert, där den kände jojkaren Nils-Aslak Valkeapää för första gången blev ackompanjerad av en gitarr under inspelningen av skivan Joikuja. Valkeapää intonerade efter den traditionella jojken och tonhöjderna blir inte riktigt durskalans. Det låter falskt. I Karl Tiréns notskrifter markeras toner utanför normalskalan med en punkt ovan närmast liggande västerländska not. Tonen är alltså pressad uppåt. I Tiréns notskrift finns även exempel på att han skrivit ett +tecken bredvid vissa toner. Kanske betyder detta också att tonerna är pressade uppåt. Även Smedeby som transkriberade jojkar i Lapska sånger beskriver detta fenomen (Grundström and Smedeby, 1963).

Idag är de flesta samiska artisterna så vältränade i västerländskt sätt att intonera att denna spänning har försvunnit. För den ovane lyssnaren innebär det att det låter bättre, mera tonrent. Även Mari Boine brukar segla iväg på konserter i de traditionella tonhöjdernas trappa. Det finns ett antal jojkartister som är väl medvetna om den traditionella jojken och håller kvar vid det traditionella, åtminstone periodvis i en låt. Fast frågan är, kommer du som publik att uppskatta detta? Kanske tycker du att det känns som ett obehagligt skalande i öronen, men tiger för att inte verka dum eller diskriminerande mot samer.

De jojkartister som håller hårt vid den traditionella stilen, efterfrågas i regel inte lika ofta, som de som har en mer anpassad tonskala, med undantag av den framlidne jojkaren Inga Juuso från Norge. Ett annat exempel på en samisk artist som utmanar västerländska tonskalor är Frode Fjellheim. Fjellheim har haft störst framgång inom den kyrkliga sektorn och som filmmusiker. Hans intro till Disneyfilmen Frost har spritts över hela världen. Fjellheim har försökt att få de traditionella pressade tonerna i sin musik, gärna så pass mycket att det hela blir en sorts övertonssång.

Några exempel på kända samiska artister med anpassad tonskala är Intrigue, Sofia Jannok, Sara Ajnnak, Felgen, Sančuari, Maxida Märak och Wimme. Gruppen Intrigue rockade till exempel upp de klassiska jojkarna i 4/4-tempo, så att de blev trevliga att dansa till. Under 1990- och 2000-talet, strömmade samisk ungdom till dansgolven, när deras låt Orbina spelades (Intrigue 2002). Det är en häftig upplevelse att vara med på en sådan konsert. Det blir som en ringdans, en ceremoni där alla dansar med alla och alla jojkar tillsammans. Många är därför beredda att acceptera “förflackningen” av jojken som en konservativ tyckare förmodligen skulle kalla det för. Jojkens rytm och takt ska ju gå lite krokigt, som det har sagts.

All modern jojk är dock inte förflackad och anpassad. Besök Jokkmokks marknad under den första helgen i februari och se till att du kommer med på den årliga konserten Nuoraid Lávdi. Där framträder enbart ungdomar och där är det i regel den traditionella jojken som gäller. Från marknaden 2003 omtalas till exempel storjojkaren Ánte Mikkel Gaups tre döttrar och deras framträdanden. Särskilt uppmärksammades Sara Marielle Gaup för sin karisma, och för att hon var sin pappa upp i dagen som scenpersonlighet. Sara Marielle Gaup är idag mycket efterfrågad som soloartist, bland annat tillsammans med med Lawra Somby i duon Adjagás och med Steinar Raknes i duon Arvvas (Adjagás 2006, 2009; Arvvas 2015; Gaup 2002).

Gemensamt för Nuoraid Lávdi-konserten brukar vara att alla jojkar tillsammans som avslutning, och då oftast på ett klassiskt sätt. Alla jojkar i sin egen tonhöjd och ingen bryr sig om att hålla ton. Det är så det ska vara och alltid har varit – ett manifest av gamla resenärers beskrivningar av en musik utan mening och noter, takt eller rytm, där ingen jojkare anstränger sig för att hålla ton med någon annan och där allt avslutades av en fullständig förlust av andedräkten.

Betyder detta att en kör som jojkar i samma ton och takt är omöjligt? Ja, skulle en konservativ person säga. Nej, tycker vi. Jojkaren Frode Fjellheim har komponerat en jojkbok för körer Joik for kor (Fjellheim, 2002) som en uppmuntran för körer att ta upp jojk på sin repertoar. Några som gjort detta och varit framgångsrika i sina tolkningar är Erik Westbergs Vokal Ensemble med Biegga luohti och Studentkören i Umeå med Rondo Lapponico. Det är två ganska svåra stycken som de framför med den äran. Det finns också två samiska körer med jojk på sin repertoar:Vaajmoe, en kör med samiska ungdomar som samlats för att motverka självmord bland samiska ungdom och Sámi Jienat som kommer från alla håll i Sápmi och som tränar intensivt upp till fyra gånger per år tillsammans.

En ovanlig jojk

Bild 1, visar Tiréns nedteckning av jojken Förtvivlan över tvångsarbetet i Nasa, så som informanten Kristina Mårtensson förmedlade den till honom år 1912. Det är en ovanlig jojk på flera olika sätt.

För det första relaterar den till en händelse, vilket är relativt ovanligt. Man skulle dock kunna tolka det som att ”förtvivlan” är det centrala i jojken – inte händelserna. I så fall är den en känslojojk bland många.

Bild 1. Kristina Mårtenssons tolkning av jojken ”Förtvivlan över tvångsarbetena i Nasa”, nedtecknad av Karl Tirén (Tirén et al., 1942).

För det andra, består jojken av två sinsemellan väldigt olika delar, en A-del och en B-del. De flesta jojkar består enbart av en A-del och har en cirkulär form med ett tema som upprepas och varieras. Kanske hade förtvivlan efter gruvbrytningsepoken i Nasafjäll så många känslobottnar att två delar behövdes för att ge den en rättvis ljudbild. På fyra ställen i B-delen är tonen A markerad med ett +tecken. Lena Maria Nilsson har inte medvetet pressat a-tonen på dessa ställen, men genom melodins naturliga glidningar i dessa delar, går det ändå att göra sig en bild av hur den ursprungliga jojken kan ha låtit där.

Tempoväxlingar och tolkning

Den första delen av jojken, A-delen, jojkades enligt Tirén relativt entonigt och i ett tydligt långsammare tempo (96 slag i minuten) än B-delen (144 slag i minuten). Den inspelade jojken med Lena Maria Nilsson följer inte dessa exakt angivna tempon, utan tar enbart fasta på grundkaraktären av en växling mellan långsamt och snabbt. Hennes tolkning är långsammare än originalet. Nilssons tolkning är att jojken fokuserar på förtvivlan i A-delen, medan B-delen mer består av den ilska som föds ur förtvivlan, markerad av det hastigare tempot, den mer dynamiska melodin och den komplicerade rytmen.

Text och tolkning

De non-verbala delarna i jojken består av stavelsen, val-la, vilket är vanligt i sydsamiskt område. De samiska ord som används i jojken är, stavade enligt Tirén:

A-del:           Båhtsoh gelkih nåhkåt ja sa-a-me. båhtsoh gelkih nåhkåt ja same

B-del:           A-altoh tju-ov-vo-rih ai geset malmav volo volo                     

Under texten finns en anmärkning:

”Erinnerungen auz der Zeit von 1635-1660 an den Betrieb der Silberbergwerkes bei Nasa. Mehrere Grausamkeiter wurden von den Grubenbehörden an den Lappen Verübt”.

På svenska betyder texten i A-delen ”Renarna kommer att gå under och även samerna, renarna kommer att gå under och även samerna”, och i B-delen ”Även vajorna måste dra malm”. I Tiréns nedteckning står texten för B-delen också antecknad under A-delen, men versmåttet stämmer inte med rytmen. Nilssons tolkning är därför att rad nummer 2 i A-delen (se Bild 1) egentligen hör till B-delen.

Utmärkande för de två versraderna är att renens lidande står i centrum. Under gruvbrytningen i Nasafjäll tvingades samer under hot om repressalier att frakta silver med ren och släde (ackja) till kusten (Bromé, 1923). Ackjorna lastades tungt med silver och många dragrentjurar (härkar) dog av överansträngning. När det inte längre fanns härkar att använda, blev samerna tvungna att använda sina renkor (vajor) som dragdjur istället. Vajorna var dräktiga, och arbetet att dra ackjor lastade med malm gjorde att många av dem kastade sina kalvar, dvs de drabbades av missfall på grund av det hårda arbetet (Bromé, 1923).

Karl Tiréns anmärkning kopplat till jojken, betyder på svenska: ”Minnen från perioden 1635-1660 av driften av silvergruvan nära Nasa. Flera grymheter begicks mot samerna av gruvmyndigheterna.” Troligen hade Karl Tirén också hört historier om hur gruvherrarna plågat och straffat de samer som protesterat mot tvångsarbetena i Nasafjäll, liknande de som beskrivs i äldre skrifter (Bromé, 1923). Man kan tolka Tiréns anmärkning som att det förvånade honom, att jojkens text enbart tar upp renarnas lidande, utan att nämna något om samernas. Jojkarens inifrånperspektiv är vajornas (Stoor, 2021).

Det är dock typiskt för jojk att texten inte berättar allt. Jojkaren och situationen avgör vad som kan läsas mellan raderna (Gaski, 1999). Nilssons tolkning blir därför en personlig tolkning i nutid. Kanske kunde de som lyssnade på Kristina Mårtensson år 1912 läsa in andra saker i jojken, än vad du som lyssnar på denna inspelning hör. Kanske försökte Kristina Mårtensson förmedla fler delar av berättelsen. Det får vi aldrig veta.

En annan tolkning kring varför jojkens text utgår från vajorna och inte människorna, är att ett inifrånperspektiv som istället hade utgått från släkt och vänner under gruvbrytningen i Nasafjäll, hade kunnat bli alltför smärtsamt att förmedla till Karl Tirén. Medkänslan med generationerna bakåt kanske hade blivit för traumatisk för Kristina Mårtensson att jojka i det sammanhang som var vid inspelning. I ett annat sammanhang kan jojken ha haft en annan text.

Att utgå från vajornas lidande är inte heller särskilt förvånande ur ett samiskt perspektiv. Kopplingen mellan renar och välstånd är mycket stark, särskilt bland renskötande samer. I en studie över hur planerna på att öppna en ny gruva i Gállok/Kallak-området utanför Jokkmokk skulle kunna påverka renskötande samers hälsa, finns exempel på hur en liknande koppling görs i intervjucitatet ”om renen dör, dör allting” (Blåhed and San Sebastian, 2021).

Lena Maria Nilsson lärde sig jojken Förtvivlan över tvångsarbetet i Nasa år 2013, då protester mot den planerade gruvbrytningen i Gállok eskalerade. Både samer och miljöaktivister deltog i protesterna och filmer från polisinsatser mot demonstranterna spreds över hela världen, framför allt genom sociala medier. Nilssons tolkning av den mer än 300 år gamla jojken har tydligt präglats av detta och av dagens debatt om miljöförstöring och urfolks rätt till mark och vatten. På så sätt kan man se den inspelade jojken både som gammal och ny – som en levande berättartradition i ständig dialog med sin nutid.