Folkmusikgruppen Burträskar´a

Folkmusiken fick ett uppsving i slutet av 1960-talet och 1970-talet, både utomlands och i Sverige. En grupp som rycktes med i denna folkmusikvåg var Burträskar´a. Gruppen tog sig an gamla låtar från bygden, arrangerade dem lätt, för att sedan presentera musiken med tillhörande historier på festivaler och konserter runt om i Sverige och i Europa.

1970-talet var ett decennium av politiskt engagemang. Slagord målades i det offentliga rummet och speglades i kulturen.

USA ut ur Vietnam
Krossa imperialismen
Gräv där du står
Ropen skalla – arbete åt alla
Vi flytt int
Musik för profit är bara skit
Slopa EM-schlagern
Spela själv

Medan USA hade Flower power, Woodstock och Bob Dylan fick Sverige Gröna vågen, spelmansstämmor och Sara Lidman.

Proggen

Den vänsterinriktade proggen tog fart efter musikfesten på Gärdet i Stockholm 1970. Proggen rymde skilda musikaliska uttryck, som Hoola Bandoola Band, Nationalteatern och Norrbottens Järn. Men den hade en tydlig udd mot ”kommersiell” musik.

ABBA hade segrat med låten Waterloo i Eurovision Song Contest 1974 och det föll på Sveriges lott att anordna finaltävlingen året därpå. Värdskapet möttes av protester. Under parollen ”kamp mot kulturens kommersialisering” anordnades en alternativ schlagerfestival. Sveriges Radio genomförde visserligen Eurovision 1975 enligt plan, men 1976 ställdes den svenska melodifestivalen in. ABBA erövrade världen. Samtidigt blomstrade en musikalisk undervegetation i Sverige.

Folkens musik har urgamla anor i de flesta kulturer. I Sverige tog äldre, folklig musik stryk när bondesamhället började lösas upp vid förrförra sekelskiftet. På Gesundaberget i Rättvik inbjöd konstnären Anders Zorn till en spelmanstävling 1906. Tävlingen blev startskottet för en organiserad spelmans- och folkdansrörelse. Efter andra världskriget bildades Västerbottens Spelmansförbund med spelmanslag i Umeå, Lycksele och Burträsk, skrudade i folkdräkter.

Folkmusikvågen

Efter studentvåren 1968 började ungdom i oanade mängder att intressera sig för folkmusik. Det blev viktigt att söka efter sina rötter, även de musikaliska. Till Bingsjöstämman i Dalarna kom upp till 30 000 besökare.

Sveriges Radio och Sveriges Television hakade på vågen. Folkmusik blev intressant för större, etablerade skivbolag. Kända trubadurer bjöd in spelmän som Björn Ståbi och Ole Hjorth till grammofonstudion. Proggruppen Contact samarbetade med Skäggmanslaget från Hälsingland, jazzpianisten Merit Hemmingson spelar jämtska låtar på hammondorgel, rockbandet Kebnekajse gjorde elektrifierad folkmusik.

Den alternativa musikrörelsen anordnade musikfester, konserter och började ge ut skivor. En växande skara folkdanslag och hembygdsföreningar arrangerade gammeldanskvällar.
Folkmusikvågen var skrudad i näbbstövlar och arbetarskjorta, och var i vissa avseenden en protest mot den organiserade spelmansrörelsens mest nationalromantiska drag. Men utan spelmanslagens pionjärarbete skulle fria grupper haft ännu svårare att hitta till rötterna.

Traditionsbärare

I Västerbotten gör ett par unga medlemmar i Burträsks spelmanslag – Siw Burman och Gunnar Karlsson – rikliga fynd av låtar och visor bland bygdens traditionsbärare. De spelar på egen etikett in LP-skivan Äldre danslåtar från Västerbotten. I den nystartade lokalradion får Siw och Gunnar göra en serie lokala folkmusikprogram.

Spelmansmusikens viktiga funktion som bruksmusik vid bröllop och småskaliga danskvällar lyfts fram i ljuset. Kadriljer och polskor dammas av från uppteckningar och tidiga inspelningar. Äldre personers kroppsminnen manar fram polkett och småspreintar från ungdomsårens kallvattudanser.

I somliga familjer lever en genuin spelmanstradition. Som hos Burmännen i Lappvattnet, Burträsk. Tvillingbröderna Henry och Mauritz Burman – födda 1925 – håller låtarna vid liv i kök och spelmanslag.

Första spelningen

En sommardag 1977 ringer telefonen hemma hos Mauritz Burmans. Det är Ronny Eriksson – med tiden känd ståuppkomiker och frontman i gruppen Euskefeurat – som är på tråden. Han behöver en akt folkmusik till folkfest i badhusparken i Piteå. Han frågar efter dottern Siw Burman, redan då ett namn på folkmusikhimlen. Siws yngre bror Jan tar luren.

– Siw har flyttat till Stockholm. Men det finns ett annat gäng som kan komma.
– Vad heter det gänget då?
– Eeeh…vi är i alla fall en grupp från Burträsk, svarar Jan.

Han ringer till några spelkompisar i åldern 17-24 år. Några av dem har dansat och spelat med Bygdsiljums folkdanslag, växt upp med Guldstalaget i Skellefteå eller gått på kurs hos Svenska ungdomsringen för bygdekultur. Samtliga tillhör en generation som framförallt lyssnat på pop och rock. Nu har de utvalda lite oväntat kommit med i ett folkmusikband som står inför sitt första framträdande.

Jan Burmans grupp klarar av debuten i Piteå och fortsätter att spela ihop under hösten 1977 på byafester, bokcafeer och folkdansträffar. Den lokala dialekten bondskan är gångbar i bönhus, bygdegårdar och folkets hus och snart tar sig gruppen namnet Burträskar´a – utan det svenska n:et. Arrangörer som önskar folkmusik finns det gott om – i synnerhet i studentstäderna.
I Umeå får Burträskar´a till och med spela vid offentliga danskvällar på krogen Krogen.

Låtar i tunnelbanan

Våren 1978 finns Siw Burman i Stockholm. Hon har sökt och kommit in på den första folkmusikklassen någonsin vid Musikhögskolan. Siw får också kontakt med Izzy Young i Folklore centrum på Söder.

Izzy Young arrangerade Bob Dylans första konsert i New York den 4 november 1961 .
Nu blir Izzy den som ordnar Burträskar´as första gig i Stockholm. Konsert och dans på Medborgarhuset. Dagens Nyheter på plats. Uppmuntrande ord i tryck:

”Inget pjål, gnäll och ämmel. Det kanske mest utmärkande för Burträskara är att de lyckas skapa ett rundare, fylligare musikljud än de flesta spelmanslag.”

Burträskar´a i Burträsk 1978. Vid inspelningen av den första LP-skivan ”Ungdom som håller sig roliga stunder på vissa gånger.” Fr v Hasse Jonsson, Robert Tedestedt, Katarina Jonsson, Jan Burman, Siw Burman, Gunnar Karlsson, Erica Nyström, Thomas Andersson, Ann-Sofi Persson och Nils-Olof Lindberg. Fotograf: Bengt-Göran Staaf

Efter spelningen i Medborgarhuset sprids ryktet om den tio personer starka gruppen från Burträsk. Oktoberförlaget vill ge ut en LP-skiva och kontaktar Bengt-Göran Staaf, ljudtekniker vid Studio Decibel på Katarinavägen. Bengt-Göran var den som med egen mixer körde ljudet på den första Gärdesfesten.

Med mikrofoner, kablar och en åtta kanals bandspelare i bilen åker BG Staaf till Burträsk. Den gamla folkskolan är ledig under Kristi Himmelsfärdshelgen i maj och i den överakustiska gymnastiksalen vibrerar stämgaffelns skänklar fram ett ettstruket A. Mellan ribbstolar och bommar studsar ljudvågor från instrumenten och framkallar ett fylligt sound. Helgen är intensiv. BG Staaf åker tillbaka till Stockholm med rar råvara till mixning.

En akvarell av den folklige målaren Lars Larsson i Åbyn, som visar festklädda personer på ett kalas i början på 1800-talet, bär texten: ”Ungdom håller sig roliga stunder på vissa gånger.” En hopplöst lång titel på en skiva, men den får översvallande kritik.

”Sexton pärlor av vilka några lyser extra starkt. Stenselepolskan, Baggbölebäckens klagan, Jonk oppi bergen…” (Gnistan september 1978)

Vid den tredje Burträsksvängen i juli 1978 får debutplattan en strykande åtgång. Men efterfrågan är inte enbart lokal. ”Ungdom som håller sig roliga…” tar sig upp på den svenska försäljningslistan, mellan Paul Paljett och The Boppers, före Patti Smith, Wizex och Marie Bergman.

BG Staaf kör även ljudet på Burträsksvängen. Han bandar Burträskar´as dansspelning, klipper ihop en halvtimme levande musik – som Ulf Elfving sänder i P3 lördagskvällen kommande helg. Kort tid efter skivsläppet och radioprogrammet spelas Burträskar´as låtar av tjejer och killar i Stockholms tunnelbana.

Musik till manifestationer

När bygden ska protestera mot orättvisor kontaktas gruppen. Skyltsöndagen 1978 anordnas en demonstration till stöd för jobben i Skellefteå, närmast föranledd av en förestående nedläggning av Algots textilfabrik där hundratals kvinnor mister sina arbeten. Vid ett stödjande kulturprogram på Pansalen samma dag medverkar författarna Sara Lidman och Per Olov Enquist. Burträskar´a inleder och avslutar.

Burträskar´as första skiva blir även den sista med tio personer i ensemblen. Siw Burman
och Gunnar Karlsson bor i Stockholm, bildar sin egen grupp Skvattram, och forskar vidare med sitt omfattande bokverk ”Slatta fra Wästerbottn” som innehåller 415 nedtecknade låtar. Med tiden blev det en bibel för unga folkmusiker. Även Erica Nyström lämnar gruppen.

Kvar i Burträskar´a blir Jan Burman, Thomas Andersson och Nils-Olof Lindberg på fioler, munspelaren Robert Tedestedt, Katarina Jonsson på mandolin, Ann-Sofie Persson på domra och Hasse Jonsson på gitarr. Jan, med huvudet fullt av egna andrastämmor, är den musikaliske ledaren.

Burträskar´as andra LP ”Före den stora flyttningen” (Manifest) blir ett konceptalbum med musik från Västerbottens inland, inspirerad av Sune Jonssons bok ”Bilder från den stora flyttningen.” Efter den plattan blir Burträskar´as konserter mer tematiska med musik och berättande i samverkan. Långt senare utvecklar Thomas Andersson en solokarriär på konceptet. Han sätter upp egna teaterföreställningar med musik – och blir hedersdoktor.

Burträskar´a 1981 i Umeå inför skivan ”Före den stora flyttningen.” Fr v Robert Tedestedt, Ann-Sofi Persson, Katarina Jonsson, Jan Burman, Thomas Andersson, Hasse Jonsson och Nils-Olof Lindberg. Fotograf: Ulf Hägglund. Fondbilden: Sune Jonsson

På turné

Om 1950-talet var spelmanslagens decennium, så tar namngivna folkmusikgrupper över estraderna på 1970-talet. Från Norrbotten hörs Norrlåtar och JP Nyströms, i Skåne Birfilarna, i Hälsingland Iggesundsgänget, i Västerbotten Ålidhems nyfolkliga dansorkester med flera.

Flera av Burträskar ´as medlemmar förkovrar sig via högre musikaliska studier, andra satsar på en civil karriär vid sidan av musiken. Gruppen får leva sitt liv på fritiden. Ett flitigt turnerade tar vid. Göteborg, Lund, Stockholm, Uppsala och Umeå är städer med fasta folkmusikscener. Så småningom blir Burträskar´a en av de folkmusikgrupper som får stöd av Statens Kulturråd.

Burträskar´a har vänskapsband med folkmusikföreningen Gnid och drag i Umeå, och medverkar ofta vid deras musikkalas. Gruppen tar stort ansvar för den växande folkmusikfesten hemma i Burträsk, där hedersspelmän hyllas inför tusenhövdad publik.

Samarbetet med BG Staaf fortsätter. Tredje LP:n ”I afton Burträskar´a” ges ut 1984 på MNW.
1970-talets klädmode och politiska inramning känns fjärran. Ola Lindgren ansluter på gitarr och keyboard, senare tillkommer Svante Lindroth på kontrabas. Båda hade gjort sin jazzläxa, influerade av Jan Johansson och Georg Riedel.

Burträskar´a i Stockholm inför en spelning i Kungsträdgården 1991. Fr v Svante Lindroth, Nils-Olof Lindberg, Hasse Jonsson, Jan Burman, Thomas Andersson, Katarina Jonsson,
Ola Lindgren och Robert Tedestedt. Foto: Robert Tedestedt

Träffar folksjälen

Det fjärde albumet ges ut på BG Staafs egen etikett Siljum. Ett par 1800-talspolskor som överlevt i musikminnet hos den åldersstigne Alfred Nilsson i Marsvik, Vilhelmina, påminner om fjällvråkens läte. Det sätter namnet på hela skivan: ”Kwirhöken.”

”Bäst tycker jag om de låtar där Burträskar´a tydligast sätter egna avtryck: den markerade jazzpräglade baslinjen i en polska, det spefulla parspelet i en nidvisa, gitarrduetten i en vals. Emellanåt spelar de med äppelkindad renlevnadsiver. Ibland rör de hjärtesträngarna och träffar folksjälen. Det är inte illa.” (Svenska Dagbladet)

Svenska Dagbladet väljer ut ”Kwirhöken” till en av 1987 års bästa folkmusikplattor. Samma erkännande får Benny Anderssons LP ”Klinga mina klockor.” Ett decennium efter att ABBA bundits vid kommersialismens skampåle, hyllas alltså den världskände popstjärnan, men okände dragspelaren, Benny Andersson – för sin nyskrivna folkmusik.

Låtarna lever

Burträskar´as femte och sista LP ”För ditt inre öga” (Siljum) från 1991 kommer även ut i en inrebildsskapande, längre version som CD, där låtarna mixas samman med traktorljudet från en BM Victor, Bottenvikens vågor och kyrkklockorna i Burträsk.

Framträdanden i radio och teve varvas med spelningar på festivaler och konserter i Danmark, Norge, Finland, Nederländerna, Litauen, Tyskland och Ryssland. Men till den högt ansedda folkmusikfestivalen i norska Förde tackar gruppen nej.

Efter arton år på vägarna har bensinen tagit slut. Burträskar´a gör sina sista spelningar vid folkmusikfestivalen i Umeå i februari och på Burträsksvängen sommaren 1995.

Burträskar´as låtar fortsätter att inspirera. De kan höras på kurser i folkmusik och på spelmansstämmor runt om i Sverige, framförda av nya generationers musikanter.