Fördjupning

Vid 1970-talets mitt, när miljonprogrammet var färdigbyggt och människor trötta på den modernism som präglat 1900-talets arkitektur, kom stadsplanering och byggande till stor del att präglas av ett sökande. Statens subventioner av byggande och boende avvecklades succesivt, och med detta byggnormer och styrning via lagar och statliga låneregler. Byggandet skulle istället bli en fråga för den fria marknaden och boendet en privatekonomisk angelägenhet. Resultatet blev en tidsepok som sökte efter nya ideal. En blick tillbaka i ett långt letande efter ett formspråk för framtiden.

Det postmoderna

Ungefär som det sena 1800-talets arkitektur var ett sökande och ett blandande av olika historiska arkitekturstilar, blev det sena 1900-talet ett återskapande av olika ideal som varit giltiga under olika tider. Inom stadsplaneringen återuppstod viljan att bygga stad och stadsmässighet, med slutna kvarter och hus i gatulinjen. Istället för att separera funktioner fanns en vilja att skapa liv genom att blanda.

Men utvecklingen var under 80- och 90-talen inte enhetlig. En kommersiellt driven motrörelse till den funktionsblandade staden ledde till att alla större städer byggde externa köpcentrum. Handelsområden i trafikorienterade lägen, som var helt inriktade på lågpriskonsumtion och där kunderna var helt beroende av privata transportmedel. I Skellefteå byggdes Solbacken vid E4 norr om stan.

Kontorsbyggnad vid Bäckgatan på Älvsbacka. Arkitekt Christofer von Satsger och uppförd 1992.
Foto: Rune Wästerby/Skellefteå museum

Vid slutet av 1900-talet kunde man åter sträva efter symmetri och fondmotiv i planeringen, men även inom arkitekturen. Stora hus delades upp med fasadförskjutningar, material- och kulörbyten för att bryta ner och skapa mera mänskliga dimensioner. Även fönsterytorna kunde åter delas upp med poster och spröjsar. Nu inte för att det var ett praktiskt behov, utan för att man ville ha det så. Den rosa färgen dyker upp i många oväntade sammanhang på fasader, och även kolonner eller fasadpilastrar kom att återse dagens ljus.

Villa på stadsdelen Prästbordet uppförd 1988 i rosa tegel och beige plåt.
Foto: Rune Wästerby/Skellefteå museum

Småhusbyggandet innehåller flera olika ideal under perioden, men det som skiljer mot den tidigare, är det nyromantiska tillbakablickandet. Villorna var fortfarande prefabricerade. Tillverkade på fabrik och saluförda med småhuskataloger. Men delar av äldre stildrag från svensk byggnadstradition och från 1800-talets schweizerstil, letade sig allt mera in i småhuskatalogerna.

Förutom de stora småhusfabrikanterna som t ex. Borohus, Myresjöhus samt Gullringshus med sin fabrik i Byske, fanns i norra Västerbotten även det lokalt ägda Skelleftebygdens trähus. 1990-talets lågkonjunktur slog hårt mot byggbranschen och många småhusfabrikanter fick lägga ner verksamheten. Men de få nybyggda villorna på 1990-talet visade på helt andra ideal än en villa byggd tjugo år tidigare. En villa från Skelleftebygdens trähus på 1990-talet, kunde helt enkelt vara svår att skilja från en gammal västerbottnisk parstuga.

Det nymodena

2000-talet inleddes med en period av mycket låg nivå på byggandet. Byggande och boende skulle vara en fråga för den enskilde och för den fria kapitalmarknaden, d v s bankerna. I en tid av osäkerhet och stagnation på världsmarknaden, innebar det helt enkelt att det var svårt att låna pengar för byggande. I alla fall i områden som inte hade befolkningstillväxt. Byggande utanför städernas centrala delar ansågs vara osäkra investeringar.

Villa uppförd 2017, på Västra Eriksberg.
Foto: Rune Wästerby/Skellefteå museum

Efter sekelskiftet har mycket av fysisk planering kommit att handla om hållbarhet. Skellefteå kommun utarbetade egna riktlinjer för hållbart byggande som antogs 2014 och samma år antogs också en träbyggnadsstrategi. Dokument som var frivilliga att följa, men som ändå när byggtakten ökade några år senare, kom att få betydelse för vad som uppfördes.

Inom planeringen har gamla ideal om stadsmässighet, slutna kvarter och funktionsblandning kommit till heder. Mindre utrymme för bilarna, mera för människorna och förtätning med högre hus blev gångbara trender. Men även att ta hänsyn till klimatförändringar genom att begränsa mängden asfalterade ytor och planera för att undvika översvämningar.

Villa uppförd 2020 i Klutmark.
Foto: Rune Wästerby/Skellefteå museum

Inom arkitekturen har 1990-talets spirande intresse för gamla ideal, glidit över i ett romantiskt återupptagande av modernismens och funktionalismens uttryck. ”Ljust och fräscht”, med stora fönster och släta ytor blev idealet, för det mycket sparsamma villabyggandet efter sekelskiftet. Det nya framförallt här i Skellefteå, blev den återupptäckta trähusarkitekturen. En arkitektur som fortfarande 2020 håller på att skapa sin form. Nya möjligheter att använda trä med nya typer av byggelement, byggtekniker och ytbehandlingar skapade andra förutsättningar för byggandet. Men därmed även för trähusarkitekturen. T2-college på Campus är ett åskådligt exempel på detta sökande efter nya sätt att använda trä. Att med olika format och dimensioner på brädan skapa variation i fasaden.

Kulturhuset med sitt vidbyggda hotell blev från år 2021 det självklara landmärket i staden. Placerat norr om torget, på en plats som redan i stadsplanen 1906 reserverats för en stor offentlig byggnad. Utformningen togs fram i en arkitekttävling 2016, som lockade 55 deltagare från hela Europa. Kulturhuset med sin 20 våningar höga hotelldel, är ett av världens högsta hus med trästomme. Det blev till en symbol för den nya, expansiva period som inleddes med beslutet 2017 om att den stora batterifabriken skulle etableras i Skellefteå.