Kågegården

Bagarstugan uppfördes i Kåge, troligtvis under 1800-talet. På de flesta gårdar fanns förr i tiden ett mindre hus avsett för bakning av gårdens matbrödsbehov. Där bakade kvinnorna korntunnbröd två gånger om året, en gång inför vintern och en gång på våren. Inne i stugan finns en murad ugn där det vedeldades direkt på hällen där även bakningen skedde. Eldningen påbörjades i regel en dag innan bakningen för att ugnen skulle få rätt temperatur. År 1987 plockades bagarstugan ner för att våren 1990 återuppföras här på Nordanå.

Denna parstuga uppfördes troligen 1764 ungefär på den plats där Kågegården står idag. Den östra änden av huset användes då som drängstuga av gårdens anställda medan den västra änden fungerade som brygg- och bagarstuga. Ursprungligen hade huset nävertak. År 1852, i samband med att Nyborg upphörde som militärt boställe, förklarades byggnaden utdömd av militären och någon gång därefter bör den ha flyttats till sin nuvarande plats. Byggnaden ingår i byggnadsminnet Nyborg sedan 1968. Idag är huset en vävstuga.

Denna gran kommer från Lund, Skellefteå. Den blev närmare 35 meter hög och hade ett omfång på 3,45 meter i brösthöjd och 3,72 meter strax ovan marken. Granen blåste omkull under påskstormen 1976 och togs då till Nordanå. Granens ålder har uppskattats till omkring 270 år vilket betyder att den började växa någon gång kring 1740.

Kågegården uppfördes under 1700-talet, kanske så tidigt som 1721, på Granden, Kåge. Det är en timrad parstuga, eller s.k. Västerbottensgård, med införkammare. Den typiska västerbottensgården var från början bara en våning men byggdes under 1800-talet ofta på med en vindsvåning. Öppna spisar fanns för uppvärmning i kök och kammare, de rum som användes dagligen. Inför kammaren användes som förrådsutrymme medan salen kunde ställas i ordning vid högtider. Gården blev 1930 den första byggnaden att flyttas till Nordanå.

Kågegården har genomgått många ändringar, från bostadshus till utställningshall och idag museum. Sommartid kan du ta del av såpade golv, salen och det öppna köket. Gården speglar året 1904, då familjen Lundmark bodde i gården.

Aktuella öppettider för Kågegården hittar du här.

Nordanågården består av två hopflyttade mindre timmerhus som 1868 sammanbyggdes av J T B Sidén, grundare av Skellefteå Ångsågs AB och förvaltare på företagets sågverk i Klemensnäs. För Sidén var detta ett sätt att billigt uppföra ett stort och pampigt hus. Takvinkeln valdes särskilt för att snön skulle rasa ner av sig själv om vintrarna. Huset köptes senare av patron Johan Markstedt som gjorde om det till sommarbostad och lade ner mycket pengar på att utsmycka och inreda huset.

Nyborg uppfördes 1764 och fungerade som officersboställe fram till 1850. Byggnaden uppfördes efter en typritning från 1731, dock i timmer och inte av tegel som föreskrivet. Kanske berodde det på att Skellefteborna var mer eller mindre okunniga i stenbyggnadskonsten. Byggnaden har ett s.k. säteritak som ger det en för vår landsände unik karaktär. Det värmdes ursprungligen upp av öppna spisar som 1816 byttes ut till ännu befintliga kakelugnar. År 1968 byggnadsminnesförklarades Nyborg.

Paviljongen uppfördes vid sekelskiftet 1900 och stod ursprungligen på sadelmakare Petterssons gård på Älvsbacka i Skellefteå. Vid slutet av 1800-talet var en välskött trädgård ett slags statussymbol. Trädgården var familjens finrum ute och skulle beskådas från promenadgångar och sittplatser som bersåer och lusthus där man kunde konversera och dricka kaffe. År 1990 var paviljongen rivningshotad men kom istället att flyttas hit till Nordanå.

Vadmalspressen uppfördes omkring 1850 vid Lindalmström, Stämningsgården, av smeden och mjölnaren Fabian Westermark. Vadmal var länge det vanligaste tyget till arbetskläder på landsbygden. I hemmen vävdes ylletyger som skickades till anläggningar som denna för att stampas till vadmal, torkas, färgas och pressas. I pressen finns vattenhoar för färgning, spännramar för torkning och två stockpressar.

Anläggningen var i bruk fram till siste ägarens, O A Westermarks, död 1940.

År 1945 flyttades den till Nordanå.

Skvaltkvarnen uppfördes omkring mitten av 1800-talet i Granträsk, Burträsk och flyttades till Nordanå 1945. Den drevs av vatten och användes till att mala kornmjöl. Mjölet användes till att baka bröd eller laga gröt eller palt. Typen är den enklaste av vattenkvarnar och fungerar som en större vattendriven handkvarn med liggande vattenhjul. Den är typisk för de små kvarnar som i stort antal fanns i bygden, ibland flera efter samma vattenled. Sådana här små vattenkvarnar började uppföras redan under 1400-talet.

Smedjan uppfördes 1910 i Ytterursviken. Fönstren kommer från maskinhuset på Nyhamns såg som lades ner 1907. Många gårdar hade en egen liten smedja där bonden smidde sina egna jordbruksredskap. Eftersom det var en brandfarlig byggnad placerades den en bit utanför gårdsgruppen. Utrustningen kunde bestå av ässja, städ, skruvstycke samt handverktyg som hammare, slägga, huggmejsel, smidestång och filar.

Vadmalsstampen uppfördes omkring 1850 vid Lindalmström, Stämningsgården, av smeden tillika mjölnaren Fabian Westermark. Till stampen skickades ylletyget för att tovas eller stampas till vadmal av önskad fasthet innan den torkades och färgades. Stampningen gick till så att tyget lades i en ho med hett vatten där den stampades med stockar, drivna av ett vattenhjul. Anläggningen vid Lindalmström var den mest anlitade i trakten i nära 100 år. Stampen flyttades till Nordanå 1944-45.

Stolpboden kommer från Skråmträsk där den uppfördes under 1700-talet. Den står på stolpar för att skydda innehållet från råttor och möss. På varje gård fanns det förr många timrade bodar som användes för förvaring av korn, matvaror, husgeråd och redskap. Den vanligaste boden var mer eller mindre kvadratisk med ingång på ena gaveln. Gavelns övre våning sköt ibland ut över ingången. Boden blev 1933 det andra huset att flyttas till Nordanå efter Kågegården.

Sängboden kommer från Ersmark och uppfördes där under 1700-talet. Den var avsedd som förvaringsplats för sängar men kunde även användas som sovplats för ungdomar och tjänstefolk. Boden användes oeldad både sommar och vinter. År 1950 flyttades boden till Nordanå.

Uthuslängan byggdes på 1870-talet av sågverksförvaltare J T B Sidén som kontor, magasin, bolagsbod och bostäder för tjänstefolket. Sidén var mycket initiativrik och en tidig förespråkare för producentkooperativa ideer vilket ogillades av hans konkurrenter. I bolagsboden bedrev han handel för sina sågverksarbetare. I en bolagsbod kunde arbetarna få ut sina löner i livsförnödenheter istället för reda pengar.

Lador har funnits sedan medeltiden och är en av våra enklaste byggnader. I ladan förvarades hö tills vintern kom och det gick köra hem till gården med släde. Portarna var små och ladorna målades som regel inte. I norra Västerbotten började man omkring 1800-talets mitt bygga snedväggiga lador. De sneda väggarna bidrog till att luftcirkulationen i ladan blev bättre, att höet inte packades så hårt samt till att hålla snön borta från väggarna. Lador slutade byggas i och med att större ladugårdslängor började byggas hemma på gården omkring 1930-talet.

Denna bod uppfördes 1726 och är därmed Nordanås äldsta byggnad. Den kallades då östra stolpboden. En bod var ofta omsorgsfullt timrad för att säkert kunna förvara det som behövdes för människornas överlevnad, såsom mat, korn och kläder. Därför kan de också bli mycket gamla. Denna bod var ursprungligen en tvåvånings stolpbod med överskjutande övervåning över dörren. År 1816 flyttades den till sin nuvarande plats. En ny dörr togs då upp och taket vändes. Byggnaden ingår i byggnadsminnet Nyborg sedan 1968.