Fördjupning

Klippa med människoliknande ansikte vid en av platserna med hällbilder på Finnforsberget. Foto Lage Johansson, Skellefteå museum.

Att förstå hur forntidens människor tänkte om den värld de levde i är mycket svårt. Men de har lämnat efter sig bilder som har bevarat en del av deras tankar, exempelvis i hällmålningar och i hällristningar och i dekorerade föremål. I den här texten utgår vi från Finnforsbergets hällmålningar för ungefär 5000-4000 år sedan och andra hällbilder av samma ålder, som finns i de norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland.

Hur skulle människor som levde för 5000 år sedan ha beskrivit sin värld? Hur förklarade de världens skapelse, årstidernas gång, väder, tillgång till bytesdjur och mat och allt annat som hände i deras liv?

Hällbilder på klippor och berghällar (det vill säga hällmålningar och hällristningar), och ristningar på lösa föremål är de enda ”skriftliga” spår som de här människorna lämnat efter sig till oss, före det skrivna ordet uppfanns.

De tolkningar som vi arkeologer gör när vi utifrån hällbilderna försöker återskapa vad människor tänkte för länge sedan, bygger på den kunskap som flera generationer forskare samlat inom ämnena arkeologi, historia och etnografi.

Finnforsbergets hällbilder

På två platser med drygt 50 m mellanrum på Finnforsberget vid Skellefteälven finns ett stort antal hällbilder. Det är till största delen hällmålningar målade med röd färg gjord av rödockra och djurfett. Det finns även några enstaka hällristningar, som ristats in i stenen.  Rödockran och den röda färgen i hällmålningarna ansågs vara helig, med kopplingar till blod, liv och död. Rödockra förekommer även i gravar och har också i några fall påträffats i golvplan i bostäder exempelvis i boplatsvallarna i Vuollerim, Norrbotten.

Hällbilderna på Finnforsberget är till största delen avbildningar av fiskar, vilket är ovanligt. I norra Sverige är älgar de vanligaste motiven på hällbilder. Det finns exempelvis många sådana vid Nämforsen i Ångermanälven och vid Norrforsen i Umeälven. De älgar som avbildas är dessutom  nästan enbart älgkor och älgkalvar, väldigt sällan älgtjurar med horn. Avbildningar av fiskar finns i Nämforsen och även på andra ställen i norra Skandinavien, Finland och ryska Karelen, men de är sällsynta i jämförelse med älgbilderna.

På Finnforsberget känner vi idag till avbildningar av 29-30 fiskar, 3 älgar och 3 människofigurer. Dessutom finns ett flertal fragmentariska figurer och färgfläckar som inte gått att tyda vad de visar. Sannolikt är det lax som många av fiskbilderna visar. Finnforsen i Skellefteälven för 4000-5000 år sedan var säkert ett bra ställe att fiska lax. Hällbilderna på Finnforsberget visar i första hand det som var viktigt för människorna just vid den här platsen. Fisket och älgjakten.

Hällmålning: Fiskar på Finnforsberget. Foto Krister Hägglund, Skellefteå museum. SM_DIG 02532_03

Hällmålning: Älg på finnforsberget. Foto, Krister Hägglund, Skellefteå museum. SM_DIG 02537

I det arkeologiska fyndmaterialet i norra Sverige framstår älgen som mycket viktig för människorna under stora delar av stenåldern, framför allt under neolitikum – yngre stenålder (6000–4000 år sedan). De dominerar inte bara på de flesta platser där det finns hällbilder utan även i avbildningar i form av ornamentering på skifferföremål. På vissa boplatser, i de vinterbostäder som kallas boplatsvallar, kan det kvarlämnade benmaterialet från matresterna till 90-98% bestå av älgben. Resten av benmaterialet från boplatsvallarna består till mest av ben från bäver.

Vid de arkeologiska undersökningarna vid Bjurselet, en boplats som bedöms vara 4000-5000 år gammal, påträffades en liten amulett som föreställer en älgkalv. Bjurselet är den för övrigt den plats där flest flinta-yxor påträffats i Västerbotten. Foto Henry Lundström, Skellefteå museum. SM C 00210

Från älgen fick människorna nästan allt som var viktigt. Kött att äta, skinn att göra kläder av, senor att göra trådar av, ben och horn att göra verktyg och jaktredskap. I barrskogarna i norra Sverige var den central i människornas liv.

Vad användes bilderna till?

Idag anser de flesta arkeologer att hällbilder framför allt är ett uttryck för rituella aktiviteter och religiösa föreställningar om hur världen fungerade. Hällbilder är berättelser som speglar världsbilden för människorna som levde då. Där finns också inslag av jaktmagi. Jakt och fiske är centralt hos alla grupper av jägare-fiskare-samlare. Enligt de etnografiska undersökningarna är den besjälade naturen och schamanen gemensam för urbefolkningar i de arktiska områdena och taigaskogarna. Att naturen var besjälad innebar att inte bara människorna utan även allt runt omkring dem hade en ande/själ; djur, växter, vatten, sol, måne och så vidare. Det var schamanen som hade visdomen och kunskapen om landskapet och universum. Det var schamanen som bättre än andra människor hade förmågan att prata med andarna. En viktig uppgift för hen var att upprätthålla balansen i världen runt människorna, så att livet kunde fortsätta som vanligt utan olyckor, död och svält. En annan viktig uppgift var att påverka resultatet av jakt, speciellt storviltsjakter som kunde förse gruppen med det de behövde för lång tid framåt.

Människofigur på Finnforsberget, kanske en schaman. Foto och färgförstärkning i dator Thomas B Larsson, Umeå Universitet.

Människofigurerna på hällbilderna, även de på Finnforsberget, skulle i flera fall kunna vara avbildningar av schamaner. I Nämforsen finns avbildningar av människor med älghuvud-stavar. Bevarade fynd av sådana snidade älghuvudstavar har påträffats i Ryssland visar på betydelsen av älgarna hos människorna i den nordliga jakt och fångstkulturen. Schamanerna, med eller utan älghuvudstavar var kontaktpersoner mellan människorna och andevärlden. Hällbilderna går att koppla till religiösa riter eller jaktmagi. Bilderna beskriver berättelser som har haft betydelse för de människor som deltog i riterna. När etnografer skrivit ned berättelser från sentida urbefolkningar har ritualer för jaktlycka kunnat vara väldigt utförliga och långa.

Platser för hällbilder valdes med hänsyn till omgivningen (ofta nära vatten). Ofta var det också resursrika platser, där älgjakt eller fiske kunde försörja många vid stora sociala sammankomster. Vid Finnforsberget fanns både den laxrika forsen och fångsgropssystem som människorna grävt för att fånga älg. Ibland finns dessutom på platser med hällmålningar klippor som naturen själv format så att de ser ut som ansikten, något som säkert har haft betydelse för människorna som levde då. Ett sådant naturformat människoansikte i klippan finns på Finnforsberget.

Världsbilden och sättet som den visas med bilder var gemensam för ett mycket stort område som sträckte sig från Alta i Nordnorge till Sibirien i öst. Symbolerna på hällbilderna var likadana i hela den nordliga jakt och samlarkulturen. I de sydliga stenåldersbygderna i Skandinavien där jordbruket fått fäste var valen av motiv och symboler inte desamma. Djuren var centrala i jakt- och samlarkulturernas kosmologi. Naturen var mera levande för de som levde här när hällbilderna skapades på Finnforsberget för 4000-5000 år sedan, än vad den är för oss idag. Djur, växter, vattendrag, berg, stora stenblock – allt hade en ande, en själ.

Den amerikanske arkeologen Lewis Binford gjorde i början av 1970-talet en etnografisk/arkeologisk studie av Nunamiutstammen i Alaska. Han intervjuade åldringar om en stor renjakt som deras äldre släktingar varit med om hösten 1892. Vid jakten hade schamanen ett viktigt arbete att påverka skeendet. Han använde en liten trumma och sång för att andligen komma i kontakt med renen för att leda den rätt, samtidigt som övriga stammedlemmar gjorde sitt i den fysiska världen för att locka eller skrämma renhjorden att gå åt rätt håll. När renarna slutligen korsade vattendraget precis där jägarna ville, sjöng schamanen en avslutande sång som utryckte tacksamhet till renarna för att de hade gått med på att bli dödade för Nunamutstammens behov. Allt ansvar för det andliga låg dock inte på schamanen, den enskilde stammedlemmen hade också anledning att göra sitt bästa för att hålla sig väl med andarna.

På liknande sätt kan det ha gått till i norra Västerbotten. Shamanen, men också den enskilde jägaren ”förhandlade” med bytesdjuret om lyckad jakt. Efter slutförd jakt tackades bytet för att det låtit sig nedläggas. Om inte ”älgens ande” varit välvilligt inställd till jägaren hade den inte låtit sig dödas.

Andarna, eller högre makter spelade inte bara roll för människans kontakter med djuren. Det kunde handla om allt i vardagen. Naturen har en vilja som måste respekteras. En handling sker alltid i samklang med den omkringliggande naturen. Om du jagar så ger bytesdjuret dig tillåtelse att döda det. Tillverkning av ett redskap är också en personlig relation med de besjälade naturkrafter som finns runt omkring stenåldersmänniskan. Om du under den här tiden vill tillverka en pilspets av  kvartsit så kommer du överens med stenen, eller den ande som vakar över stenen, du tvingar den inte att anta en form som den inte vill anta. Stenen har en inneboende pilspets i sig, eller också inte. Om du och stenen samarbetar så kommer du efter noggrann bearbetning till sist hålla en pilspets i din hand. På samma sätt är det med resten av dina handlingar. När du reser med din kanot är det ett samspel mellan dig, kanoten, paddeln, vattnet och vinden. Blir ni osams hindras din resa. Om det landskap som du färdas i inte vill ha deg där kommer du att lämna platsen på ett eller annat sätt. När inlandsisen smälte bort, var det naturens (eller naturandarnas) sätt att säga ”Välkommen”, när stormens vindar sliter i dig så uppmanas du att hålla dig borta, och om du råkar vara med om en jordbävning så vet du att du har gjort någonting som inte uppskattas av makterna runt omkring dig

I en sådan tankevärld kan en människa inte ”äga” någonting i naturen. Människan är en del av en helhet och står inte över alla andra varelser eller växter. Hon har inte äganderätt till någonting men får, i samförstånd med makterna runt omkring henne, lov att skaffa sig det hon behöver av mat, kläder och verktyg.

Slutet på hällmålningarna

Intill Finnforsbergets hällmålningar finns ett kvartsitbrott, där människorna bland annat tillverkat förarbeten till flathuggna pilspetsar och spjutspetsar med rak bas. På några ställen med hällmålningar (Flatruet i Jämtland och på Korpberget i Lycksele t ex) har arkeologerna vid utgrävningar nedanför hällmålningar påträffat pilspetsar som offrats. I Flatruet har pilar till och med skjutits mot hällbilderna (spetsarna har gått sönder när de träffat stenen). Det finns tecken på att älgarna kraftigt minskade i antal mellan 4000 och 3000 år sedan. Typen av pilspetsar som påträffats vid hällbilderna blev vanliga för ungefär 3800 år sedan. Var offrandet och tillverkningen av pilspetsar intill hällmålningarna ett sätt att blidka högre makter att få tillbaka fler älgar?

Stora bilden: Ett förarbete till kvartsitspets med tvär bas från Finnforsberget. Foto Lage Johansson, Skellefteå museum. Infälld bild: Kvartsitpilspets med rak bas från Garaselet. Foto Krister Hägglund, Skellefteå museum. SM 27374.

När älgen blev sällsynt i norra Sverige för 4000 år sedan, innebar det förmodligen för människorna som levde då att någonting har gått fel i relationen mellan människa och älg. Skapandet av hällmålningar verkar upphöra i Norra Sverige vid den här tiden, för ungefär 4000 år sedan. Även mycket annat förändrades i Skandinavien och nya kulturinfluenser kommer till vårt område söderifrån och österifrån. Förändringarna är så pass stora att arkeologerna gett den nya tiden ett annat namn: Bronsåldern. Kanske förändrades även världsbilden med förändringarna.