Fördjupning

Ortnamnen kan ge oss information om vårt område från tider när andra skriftliga källor saknas. De äldsta ortnamnen i området kan vara gamla, kanske så gamla som från 500-talet. I vårt område fanns på denna tid flera språk vid varandras sida och landsdelen kan karakteriseras som en flerkulturell bygd. Här fanns: urnordiska (föregångaren till de svenska, norska och danska språken), samiska och finska. Ord och ortnamn har lånats mellan språken vilket gör det svårt att tolka namnen.

Namnen ger oss information om vilket språk som talades i området liksom vilka naturlokaler som var viktiga, nämligen vattendrag och lägivande vikar vid havet. För att namnen ska kunna berätta någonting måste de först tolkas. Viktigt vid tolkningen är att få fram skriftliga belägg på namnet ifråga, helst belägg som ligger namnets tillkomsttid så nära som möjligt. Vidare gäller att få fram belägg på uttalet i den lokala dialekten. Det uttalet är mera opåverkat av senare språkförändringar vilka i hög grad har påverkat riksspråkets namnformer. Uttalen finns i stor mängd upptecknade på våra dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkiv.

Den bygd där de äldsta nordiska namnen finns var sannolikt ytterst begränsad och belägen på en smal remsa vid Bottenvikskusten samt vid Skellefteälvens nedre lopp. Området väster om denna bygd var sannolikt bebodd av samer vilka även kan ha funnits vid kusten. Samerna kan ha funnits tidigare i området än nordborna men förhållandena före 500-talet är oklara. Under medeltid (1200- och 1300-talen) sker en kolonisation inåt land från kustbyarna och namn bildas med efterleder som -mark (t.ex. Drängsmark och Falmark) -böle (t.ex. Hjoggböle och Kåsböle) och -byn (Hedensbyn och Gammelbyn).

Den begränsade bygd av nordisktalande som existerade före 1200-talet kan ha kommit i kontakt med kristendomen. Detta kan ha ägt rum inte mycket senare än vad som var fallet i Ångermanland. Men vid Bottenvikens kust fanns inte en tillräcklig stor befolkning för att bilda socknar eller församlingar. Men genom kolonisationen under 1200- och 1300-talen förändras denna situation och församlingar kan bildas. Det är att märka att denna kolonisation sker från kustbyarna och inte från sydligare områden i Norrland eller ännu sydligare delar av Sverige som har antagits i äldre forskning.

Nedan följer ett antal ortnamn från området:

Malå. Den umesamiska namnformen är Málláge som betecknar samhället och tidigare byn. Orten ligger vid Malåträsket som genomrinns av Malån (skrivs 1553 Måll ån). Åns umesamiska namn är Málliege. Tätorten har även kallats Malåträsk. Ortens namn går sannolikt tillbaka på ånamnet. Namnet är ännu inte tolkat.

Norsjö. Förleden innehåller nor ’smalt vattendrag som förenar två öppna vattenvattenparter’ som syftar på ett smalt vatten mellan Norsjön och Vajsjön. Efterleden är sjö ’insjö’. Namnet Norsjö syftade ursprungligen på sjön Norsjön och har sedan gått över på bebyggelsen vid sjön.

Jörn. Den umesamiska formen är Jyörajávrrie. Namnet innehåller det västfinska ordet jyrä ’brant’ som ursprungligen syftar på Norra Jörnsberget vid Öster-Jörn. Namnet är sannolikt en samisk namnbildning där namnet bildats till ett finskt lånord i samiskan. Namnet som kan vara bildat i början av medeltiden ca 1000 –1100-talen har senare lånats in i svenskan. Efterleden har vid någon tidpunkt fallit bort. Den svenska namnformen är tidigast belagt 1778 Jörn.

Burträsk. Förleden är ånamnet Bura, Bureälvens äldre namn. Se under Bureå nedan. Efterleden är träsk ’(större) sjö’.

Lövånger. Namnets förled är ett urnordiskt *hlewa ’lä’ och efterleden ånger ’vik’. Namnet som kan vara bildat på 500-talet syftade ursprungligen på en nu försvunnen, trång och lägivande havsvik vid byn Selet, väster om Lövånger. Lövånger var sannolikt en viktig vik vid den dåtida segelleden genom Västerbotten.

Bureå. Namnet är ett gammalt ånamn Bura som syftade på Bureälven. Det är bildat av ett verb *bura, som är besläktat med *burra ’surra, bullra’ och dalmålets bura ’vara trumpen’. Ursprungligen syftade namnet på älvens lopp mellan Bursjön och havet, eller möjligen mer precist på forsen vid Strömsholm, väster om Bureå. Namnet har sedan gått över på hela ån och senare på bebyggelsen vid åns mynning.

Byske. Namnet synes vara bildat till ett bus ’svälla’ som även ingår i ordet buske. Namnet som äldst avsåg älven kan syfta på älvens benägenhet att svämma över.

Kåge. Namnet innehåller sannolikt ett umesamiskt gávva ’bukt, båge, krök, böjning’ och kan syfta på en tidigare bukt vid älvens mynning mellan Ön och kyrkan i Kåge. Namnet kan ha bildats kring år 1000.

Bygdsiljum. Förleden är det äldre ånamnet Bygda, ett äldre namn på Rickleån vilket är bildat till ett ord som är besläktat med det norska dialektordet bugda här använt om ”böjningar och vindlingar åt sidan, t.ex. sådana som hänför sig till ett ålopp, om rörelser som en orm gör, etc.” Det åsyftar ursprungligen en lokal i en inre segelled vid kusten intill nuvarande Bygdeå kyrka där fartyg fick zick-zacka sig fram mellan holmar och öar i den trånga farleden. Detta namn har senare gått över på ån. Efterleden innehåller en äldre form av ordet sel ’lugnvatten mellan forsar i älv eller å, sjö’ som syftar på en vik av sjön Stora Bygdeträsket som Rickleån rinner genom.

Kalvträsk. Förleden är kalv ’avsnörd vik’ som syftar på en eller två förträngda vikar i sjön Kalvträsket. Efterleden är träsk ’(större) insjö’.