Fördjupning

Trots benämningarna på de förhistoriska perioderna, det vill säga sten-, brons- och järnålder tillverkades med all säkerhet de flesta föremålen under förhistorisk tid av organiskt material som trä, horn, skinn, ben, näver, rötter mm. De flesta av dessa föremål har inte bevarats, vilket däremot föremålen av sten och en del av metall har. Det finns dock några undantag (se nedan fyndet från Lappvattnet). Sten som redskapsmaterial användes inte enbart under stenåldern utan även under bronsåldern, trots att tekniken att gjuta brons var känd. Till och med i början av järnåldern verkar det ha förekommit att man till exempel har använt skrapor av sten.

 Äldre stenålder

Från den äldre delen av stenåldern hittar vi bland annat olika typer av kärnor av sten som man har slagit bort bitar ur, det vi kallar avslag. Genom retuschering (små bitar slogs/trycktes bort) formades avslagen till redskap. Ibland användes avslagen direkt utan bearbetning. Avslag skapades också när till exempel en spets formades ur ett ämne. Vissa typer av kärnor har man slagit små spån ur det vill säga, mikrospån, vilka också kunde retuscheras och användas som pilspetsar eller framförallt som hullingar i spetsar av ben eller horn och förmodligen som eggar även i andra redskap. Tekniken som dessa föremål är gjorda i kallas för mikrospånteknik. Den hade de första människorna som kom hit med sig. Tekniken användes ursprungligen på flinta, här använde man istället lokala stenarter som kvarts och kvartsit. Genom slag och tryck med sten, ben eller träredskap, formades eggar.

Yngre stenålder

Omkring 4000 år f.Kr. börjar man i Norrland använda skiffer som redskapsmaterial. Av skiffer gjorde man framför allt pil- och spjutspetsar, knivar och dolkar samt T-formiga redskap. De senare är en gåtfull föremålstyp som vi ännu inte säkert vet vad den har använts till. Skiffer är en betydligt mjukare sten än kvarts och kvartsit och krävde därmed en helt annan bearbetningsteknik. Man sågade och slipade fram föremålens form och ibland ristades mönster in. En del av dolkarna smyckades med djurhuvudformade avslut på skaften, oftast älgar. En annan gåtfull typ av stenredskap som dateras till yngre stenålder är de nordbottniska redskapen. Dessa påträffas framförallt runt den inre delen av Bottenviken, det är tunga redskap som oftast är gjorda av grönsvart strålstensskiffer. Bara delar av föremålen är slipade, det vill säga eggarna och partiet närmast eggen. Oftast saknar de bruksskador. Vad de har använts till är inte klarlagt men förslag på användningsområde har varit : jordhacka, isbill eller till att ta bort späck från sälskinn. Både skifferredskap och de nordbottniska redskapen har även använts i början av bronsåldern.

Fyndet från Lappvattnet

I samband med en dikesgrävning i Lappvattnet i Burträsk sn, påträffades ett unikt fynd. En samling föremål av ben, horn, sten och trä uppdagades. Fyndplatsen ligger idag 56 m.ö.h. Totalt tillvaratogs 28 föremål, bland annat en hacka av älghorn, en harpunspets, två fiskekrokar, en dolk, två prylar, en grov kam och två mejslar. En av mejslarna var av horn, den andra av bävertand med rester av skaftlindning av näver. Vidare fanns fyra brynen av sandsten och ett redskapsämne av skiffer, fem bitar av träribba av enträ med tvärgående hål med jämna mellanrum. Benföremålen var av älg, ren och vikaresäl. Observera att 6 av 16 benföremål var gjorda av renben trots att renen lyser med sin frånvaro på boplatserna från samma tid. 14-C prov från ett av benen tydde på att föremålen var från tiden 3800 – 3100 f. Kr. då den aktuella fyndplatsen låg på botten av en djup havsvik. Genom landhöjningen har platsen till slut blivit fast land. I fyndet från Lappvattnet kan vi ana ett händelseförlopp. Föremålen som påträffades låg kanske ursprungligen i en jaktväska av sälskinn med byglar av enträ (liknande väskor har använts in på 1900-talet), vilken har tappats i vattnet, antingen från vinterns is eller från en båt. Föremålen från Lappvattnet förvaras på Västerbottens museum i Umeå.

Invandrare

En föremålskategori som har påträffats i förvånansvärt stor mängd längst Västerbottenskusten, i synnerhet längs norra delen av Västerbottenskusten, är tjocknackiga flintyxor. Närmare 200 flintyxor är kända från Bjurselet. 13 depåer av yxor har gått att identifiera här. Depåerna kan ha grävts ner vid ungefär samma tidpunkt ca 2000 f. Kr. och man kan ana att det var en gemensam anledning som medförde att de blev kvarlämnade. Genom geokemisk analys av flintan kombinerat med okulära jämförelser har forskare kunnat slå fast att flintan som påträffats i Bjurselet ursprungligen kommer från danska Själland. De sydskandinaver som kom hit, till exempel till Bjurselet, hade förutom ett stort antal flintyxor också med sig skafthålsyxor. Dessa yxor är på många sätt speciella. Trots att de är mycket skickligt gjorda och har en fin finish, har de inte varit funktionella. Förmodligen var dessa yxor rena statusföremål.

Stridsyxan även kallad båtyxa var förmodligen inget användbart redskap eller vapen snarare ett statusföremål. Fotograf Krister Hägglund.

Bronsålder

Till slutet av stenåldern/början av bronsåldern hör många yxor. Dels så fanns det ”enkla skafthålsyxor”, dels olika typer av tväreggade yxor, en del med en konkav egg så kallad ”hålegg”. Den första typen fungerade ungefär som en vanlig yxa och kunde användas till att fälla och klyva träd, den andra typen fungerade mer som en mejsel och användes förmodligen till att bearbeta trä.

Vid sidan om yxor och mejslar av sten fanns stenklubbor. Dessa har varit skaftade och användes som slagverktyg.

Under hela stenåldern, bronsåldern och en bit in i järnåldern användes enkla skrapor av sten. Det är det vanligaste föremålet som påträffas på boplatser. Det var eggverktyg som användes till att bearbeta material som hudar, trä, be, horn mm. För att skraporna skulle fungera som tänkt krävdes ofta att de sattes fast i ett skaft.

Under slutet av stenåldern och bronsålder, det vill säga från ca 2000 f. Kr. till ca 500 f. Kr., användes en typ av pilspets med tvär bas som ursprungligen kom från norra Ryssland och Sibirien. De gjordes i en tillverkningsteknik som kallas flathuggning som innebar att man först slog till ett förarbete, vilket därefter förfinades genom att ytterligare bitar slogs bort från förarbetet. Till sist skapades eggen genom att små flisor trycktes bort. Den nya tekniken resulterade i en stor mängd tunna avslag som vi idag hittar på många av inlandets boplatser.

Få bronsföremål från bronsåldern har påträffats här. Det är en dräktnål från Broträsk, en holkyxa från Kusmark och ett fragment av ett dräktspänne från Åkulla, Jörn sn.

Det är under bronsåldern och början av järnåldern som den första lokalt producerade keramiken uppträder. Det är keramik som är gjord av lera som är uppblandad med asbest. Det finns två typer av asbestkeramik, dels den regelrätta keramiken som består av 50 – 60 % asbest och användes under bronsåldern (1850 – 500 f. Kr.), dels det tunnare asbestgodset som bestod av upp till 90 % asbest och användes under perioden 1700 f. Kr. – 400 e. Kr. Både asbestgodset och asbestkeramiken är vanliga i norra Skandinavien och norra Finland. Keramiken har föreslagits ingå i den tidiga bronshanteringen och asbestgodset i den tidiga järnhanteringen, eller att den har haft olika funktioner samtidigt

Järnålder

Det är få föremål från våra trakter, utöver asbestgodset, som typologiskt kan dateras till äldre järnålder har hittats i våra trakter, men ett riktigt praktfynd från 300-talet är påträffat i Kåge. Detta så kallade Storkågefyndet består av ett större och ett mindre hästskoformat ringspänne med emaljinläggningar, två bågfibulor, samtliga dräktspännen, två halsringar, sju armringar samt sju fragment av fingerringar, allt av brons. Fyndet kommer ursprungligen från Östbaltikum och har förmodligen sin bakgrund i pälshandel med Östbaltikum via Finland. Från delvis samma tid 235 – 341 e. Kr. och 580 – 602 e. Kr. kommer några myntfynd från Romerska och Bysantiska riket som är påträffade i Bergsbyn respektive Skellefteå.

Även under vikingatiden var päls, ben och horn viktiga handelsprodukter i handeln med omvärlden, vilket avspeglas i en ökad mängd metallfynd från den här tiden särskilt från 900-talet. Det rör sig om vapen, redskap och dräkttillbehör.