Fördjupning

Hur mycket och vad man har jagat är svårt att avgöra. Från forntiden kan man hitta arkeologiska spår som ben och liknade från bytesdjur som tyder på jakt. Pilspetsar och fångstgropar är också spår som tyder på jakt. Längre fram i tiden kan vi se i Hälsingelagen att jakten regleras. Under 1500-talet betalar man en del skatt i skinn. Det kan vara ekorrskinn av olika kvalité. Fogden köper ibland skinn av olika djur från befolkningen.

Forntiden

I förhistorien kan man inte med hjälp av källorna, de arkeologiska och historiska, säga hur stor jakten på småvilt och större villebråd var (1).

Under förhistorien finns flera spår av jakt. Det finns fångstgropar och fångstgropssystem. En sökning på fångstgrop och fångstgropssystem i Skellefteåområdet ger 738 träffar i Riksantikvarieämbetets Fornsök (2). Om man söker i Skellefteå museums databas på pilspetsar får man 44 träffar på sökordet.

Hällmålningarna i Finnfors visar mest fiskar men också figurer som man tolkat som älgar (3). Djuren är avbildade och då är det inte så svårt att tänka sig att man jagade dem.

Sälen är ett djur man jagat. Benmaterial av säl finns från fyndplatsen Lundfors. Även längre fram i tiden har man jagat säl för päls, kött och tran. I vissa skattelängder från Gustav Vasas tid finns belägg för att man jagade säl (4).

Varför jagade man? För att få mat, för att få skinn till kläder mm, för att få skinn att sälja och andra biprodukter som tex horn, ben och sentråd för att tillverka föremål. Man kan också tänka sig att det var ett äventyr och jakten som en form av initiationsrit mm.

Hälsingelagen och längder från 1500-talet

I Hälsingelagen finns bestämmelser om jakt som säger att aktiv jakt är förbjuden på annans mark, fällfångst är förbjuden på andras marker förutom på björn, varg och räv. Fällor är ett större intrång än aktiv jakt med armborst eller pil och båge (5).

I Hälsingelagen står att varje man skall betala bågaskatt i form av två blåskurna skinn. Vad dessa blåskurna skinn år för något är omtvistat! Det bör vara någon form av viltskinn. Det är alltså inte skinn från get, får, ko eller någon annan tamboskap. Senare kommer bågaskatten att utgå med ett halvt öre per varje vuxen man som kan spänna en båge. Det är alltså en penningskatt. Bågaskatten i sig själv är bara ett bevis på hur många vuxna män som fanns på en gård. Dessa betalade bågaskatt men det är inte säkert att de själv jagade.

Från 1557 finns en kyrktiondelängd för Lövånger socken som upptar 179 bönder och 19 av dem betalar gråverk (ekorrskinn) i skatt. Det betyder att ca 10%  betalade skinntionde till kyrkan. Den bonde som betalar flest skinn i tionde är Store Olåff från Svarttjärn som betalar 5 skinn. Två bönder, Lille Olåff från Svarttjärn och Erik Nilsson från Siljum betalar 4 skinn i tionde (6).

Tillsammans betalar bönderna från Lövånger 40 skinn eller ett timmer i kyrktionde. Om tionde motsvarar 10 % av fångsten skall man ha nerlagt 400 ekorrar i Lövånger socken. Vad gjorde man av resten av de 360 skinn eller 9 timmer? Men man kanske inte kan räkna så. Det var ett tionde man skulle betala men vad tiondet utgjordes av kanske växlade. Över tiden varierar dessutom hur mycket detta kyrkotionde egentligen var.

För både Lövånger och Skellefteå socken har sedan fogden köpt (7) skinn för pengar och betalat 12 öre för två timmer mårdskinn, 12 öre för ett timmer järvskinn, 3 mark för 2 vargskinn och ytterligare ett för 2 mark dvs 3 vargskinn. Fogden har sedan köpt 1,5 timmer hermelinskinn för 18 penningar.

Från 1548 börjar Gustaf Vasa att skjuta undan birkarlarna till förmån för sina egna fogdar som beskattar samerna, de olika lappmarkerna beskattades på skinn. 1553-54 tillsätts särskilda lappmarksfogdar som skulle ta upp skinnskatten från samerna (8).

Kronan tyckte att skinnmarknaden var intressant och inkomstbringande så från 1574 hade kronan monopol på handel med skinn. Bönderna skulle handla med fogden eller på marknaden och fick inte sälja skinnen i Norge. Kronan köpte särskilt upp lo-, bäver-, räv- och älgskinn (9).

För att få en mer heltäckande bild måste man förutom i kyrktiondelängden se i skinnuppköptslängden och den årliga räntan. Skinnuppköptslängden fanns 1570-1594.

Den vanligaste skinntypen av uppköpta skinn i området är rödräv men här förkommer också korsräv, mård, björn, järv och utter.

1571 finns 57 bönder i skinnuppköpslängden. En av dessa är Nils Hansson från Ostvik. Han säljer ett korsrävsskinn för 6 marker, 8 rödrävskinn för 5 marker och 5 bockskinn för 1,5 marker. Mycket troligt är att denne Nils Hansson jagade mer än just de skinnen han sålde till kronan. En del av skinnen kan han ha sålt på marknaden. Förutom skinn från korsräv och rödräv sålde han skinn från getter (bockskinn). Av älvsborgslösen framgår att han hade 10 getter.

I landskapshandlingarna redovisas den årliga skinnskatten som en del av den årliga räntan. Den redovisas då årsvis gemensamt för byn förutom för några år 1559-1561 då den redovisas på individnivå. En som verkar vara med och jaga mycket är Nils Olofsson från Källbomark. Min tolkning är att han betalar 6, 8 och 8 gråskinn (ekorrskinn). Han är därmed en av de som betalar mest skinn i årlig ränta. Troligen är det denne Nils Olofsson som är ägare till Källbomark 1. Enligt Älvsborgslösen skall han ha 15 kappar korn, 4 kor, 1 kviga, 4 får, 5 getter och 1 sto. Om en änka är upptagen i den årliga räntan redovisas hon endast med skattepenningar och inte någon skatt i gråskinn.

Ekorrskinnen redovisas i två olika kategorier. Det är dels samfångst som är skinn av lite sämre kvalité och dels klockverk som är skinn av bättre kvalité.

I Storkåge betalar man i den årliga räntan (10).
1580 10 klockverk och 48 samfångst.
1581 10 klockverk och 35 samfångst och 5 hermelinskinn.
1582 8 klockverk och 30 samfångst och 9 hermelinskinn.
I hela Lövångers socken betalar man i den årliga räntan (11).
1575 156 klockverk, 374 samfångst och 45 hermelinskinn.