Fördjupning

Den förhistoriska tiden utgörs av de första 9000 åren av de närmare 10000 år som människor har bott i våra trakter. Det vi kallar för förhistoriska boplatser är platser med spår efter människor som vistats där under förhistorisk tid, det vill säga med lämningar och fynd från stenålder, bronsålder eller järnålder. Det kan vara en plats där människor bara gjort ett kort uppehåll, ställen som man bott under längre tid eller kanske miljöer, vilka människor regelbundet återvänt till. Gemensamt för många av dessa platser är att de är så diskreta att det behövs specialkunskap för att upptäcka dem.

I Skellefteå, Malå och Norsjö kommuner finns det idag 894 kända förhistoriska boplatser och hela tiden upptäcks nya. Det kan tyckas som om det fanns ganska många människor här under förhistorisk tid men man får inte glömma att förhistorien är en lång period och att samma människor lämnade spår efter sig på många olika platser. Det kan också vara så att en och samma plats använts av olika människor och under olika tider. Ibland påträffas fynd från vitt skilda perioder tillsammans.

Den äldsta kända boplatsen i Västerbottens län ligger vid Gråtanån i Vilhelmina kommun. Här har kol från en kokgrop daterats till närmare 8000 år f. Kr. Från samma grop har även brända ben daterats, vilka dock fick en något yngre datering.Äldsta boplatsen i norra Västerbotten är Garaselet som dateras till ca 7100 år f. Kr.

Många boplatser ligger längs sjö- och älvstränder, på uddar, i vikar och vid bäckutlopp. Den förhistoriska människan uppskattade samma lägen som dagens människor gör. Därför är det ganska vanligt att påträffa boplatslämningar på badstränder och sommarstugetomter, många ligger fullt synliga än i dag. De vanligaste fynden på en boplats utgörs av skörbränd sten, det vill säga sten som spruckit efter att de upphettats för att användas vid uppvärmning och matlagning. På boplatser från stenålder och bronsålder är det också vanligt att hitta avslag, med andra ord rester efter stenredskapstillverkning, ibland i stora mängder. Det kan också finnas brända ben, trasiga redskap (de användbara tog man med sig när man lämnade platsen) och ibland härdar och kokgropar.

Skärvsten och avslag ligger ofta fullt synliga än idag. Foto Krister Hägglund

Vinterbostäder

En typ av boplatslämning går under benämningen boplatsvall. Den består av en vall som omger en försänkt golvyta. Boplatsvallarna finns över hela norra Norrland och det inre av mellersta Norrland. En viss sorts boplatsvall kallas för skärvstensvall. Dessa användes under yngre stenålder ca 4500 – 2500 f. Kr. och betraktas som lämningar efter vinterbostäder. I golvet brukar det finnas ett flertal kokgropar för matlagning och uppvärmning. Vallen består av jord blandad med diverse skräp som skärvsten, avslag, brända ben och kol. Det verkar som om avfallet slängdes direkt utanför dörren. De helt dominerande benen i skärvstensvallarna är älgben. Ofta påträffas också massor av uttjänta skrapor i skärvstensvallar, ibland flera hundra i en och samma vall. Hur väggar och tak varit konstruerade vet vi inte. Många skärvstensvallar verkar ha använts under lång tid, vilket har medfört att en del vallar blivit ordentligt stora. Skärvstensvallar ligger ofta i grupper om några stycken och de har liknats vid byar. Länets ytmässigt största boplatsvall ligger vid Storvisttjärn, norr om Mörttjärn i Malå kommun. Den är 35 X 22 m.

Från bronsåldern finns det många boplatser i inlandet. I kusten är det färre trots alla bronsåldersgravar som finns här men i Umeå har det på senare år påträffats spår efter flera treskeppiga bronsåldershus. Fynden gjordes på två platser där det tidigare bara registrerats måttligt med boplatsmaterial i matjorden. Det var först när matjorden avlägsnats som spåren efter flera treskeppiga hus kunde upptäckas på den underliggande markytan. Här påträffades bland mycket annat även korn av korn. Husen daterades till 1530 – 200 f. Kr.

Den gåtfulla järnåldern

I Västerbotten och Norrbotten saknas helt järnåldersgårdar med långhus och höggravfält som finns söder, öster och väster om oss. De upphör i norra Ångermanland. I Västerbotten har vi inte ännu heller hittat några järnframställningsplatser. Det som finns här från järnåldern är gravar och längs kusten finns det lämningar efter enkla säljägarbostäder i form av tomtningar som när de byggdes låg i det yttersta kustbandet. En koncentration av tomtningar finns i Lövångersområdet.

Härden är en typ av boplatslämning som blir vanlig i norra Norrlands inland under yngre järnålder och medeltid. Det finns 238 registrerade härdar här. De är ofta belägna i närheten av bra renbetesområden och utgör lämningar efter ett boplatsmönster som uppstår när en småskalig renskötsel kombineras med jakt och fiske, så kallad seminomadism. Men härdar har sett snarlika ut under lång tid. Det är därför svårt att av göra deras ålder.

Fyra förhistoriska boplatser som har undersökts och vars fyndmaterial finns på Skellefteå museum är:

Garaselet

Vid Garaselsviken, nedanför Garaselsberget på södra sidan av Byske älv ligger en boplats som har undersökts. Fyndmaterialet sträcker sig från 6000 f. Kr. till medeltid. Här kunde olika epoker tydligt särskiljas. Bosättningens äldsta skikt daterades till ca 7100 år f. Kr. Det bestod av två stenlagda härdar och två kokgropar. Bland benresterna som påträffades fans björnben. Man hittade också åtta kölskrapor och handtagskärnor, mikrospån samt en möjlig skivyxa, allt av porfyr. I det lager som representerar den andra fasen påträffades föremål av flinta, fragment av yxor och mejslar samt tvärpilar och sänkestenar. Anläggningarna utgjordes av härdar, kokgropar och massor av skörbrända stenar samt kvarts och skiffer. Här fanns ben av bäver (talrikast), braxen och gädda. Spåren efter den tredje fasen består av en öppen, oval härd, spetsar, skrapor och avslag av kvartsit. Här handlar det förmodligen om bronsålder. Även människor från senare tider har lämnat spår efter sig på platsen som en karelsk kniv från tidig medeltid, järnslagg, några knivar från 1600-talet samt samiska härdar från 1700-talet.

Mensträsk

Vid Mensträskbäckens utlopp, ca 11 km nordväst om Norsjö, vid Malåns norra strand ligger en boplats som delvis är undersökt (46,5 m2). I samband med undersökningen tillvaratogs 222 hela och delar av stenföremål som 80 spetsar (tillverkade i flathuggningsteknik), 70 skrapor samt ca 48000 avslag. De senare vägde 98 kg! Platsen har ännu inte daterats men en uppskattning utifrån typologisk datering av fynden tyder på ca 1800 f. Kr. det vill säga skiftet stenålder – bronsålder.

Bjurselet

Vid Bjurselet vid Byskeälven finns lämningar efter två eller möjligtvis tre bosättningar. Genom mycket noggranna studier av fyndmaterialet som rester efter stenredskapstillverkning, har det gått att skapa en bild av händelseförloppet på platsen. Under den äldsta fasen, för ca 5000 – 4000 år sedan, nyttjades platsen återkommande av lokala jägare och fiskare. Dessa använde redskap av kvarts och skiffer. Ett mycket fint skifferföremål som föreställer en älgkalv hör till denna tid. Ca 2600 – 2300 f. Kr. invandrade en grupp människor från södra Skandinavien hit.  De tillhörde stridsyxekulturen och hade kunskap om odling och husdjursskötsel och använde redskap av flinta (som inte finns här). Efter ett tag överger dessa platsen men lämnar efter sig ett stort antal depåer med nedgrävda flintyxor. Totalt har 13 depåer av framför allt oslipade, tjocknackiga flintyxor påträffats. När lokalbefolkningen började använda platsen på nytt stötte de på ett och annat flintföremål. Av dessa gjordes nu enklare redskap som skrapor.

Lundfors

Vid Lundfors, söder om Skellefteälvens mynning ligger sju boplatser av vilka fyra har undersökts. De härstammar från övergången mellan äldre och yngre stenålder, det vill säga ca 4200 f. Kr. Det innebär att när dessa boplatser användes låg de vid havet. På samtliga av de undersökta boplatserna var ben av vikaresäl den helt dominerande bensorten men här fanns också ben av älg, bäver, mård, aborre och braxen, musselskal och havstulpaner. Boplatserna ligger på lite olika höjd över havet. Den som ligger högst har förmodligen använts först (och därefter den och de andra samtidigt). Mindre än en mil bort från boplatserna vid Lundfors ligger fyra kvartsbrott där man hämtat sitt redskapsmaterial. På dessa boplatser har det också hittats förhållandevis många nätsänken, vilka förmodligen har använts i samband med sälfångst med nät om hösten. På grund av den rika tillgången på mat och närheten till bra redskapsmaterial har Lundfors troligtvis varit en samlingsboplats för ett flertal grupper som bodde på andra platser resten av året. På de undersökta boplatserna i Lundfors påträffades en stor mängd slagen kvarts men också redskap av skiffer.