Tuulikki Karjalainen Marklund f. 1939

Intervjun finns som text längre ner

Tuulikki Karjalainen Marklund föddes i Jyväskylvä, Finland. Länge var Jyväskylä förskonat från kriget men en dag satt Tuulikki, hennes mamma och hennes lillasyster i skyddsrummet i hyreshuset där de bodde när en bomb föll ner på gården. Flera dog i skyddsrummet eller blev skadade men Tuulikkis familj klarade sig. Det var då hennes mamma bestämde sig för att skicka flickorna till Sverige. När Tuulikki var 3 år gammal skickades hon och hennes lillasyster, som bara var 9 månader, till en familj i Kåge.

Intervju
Ja alltså tåget gick och gick och mamma i Kåge, min fostermamma, har berättat att vi hade ingen säker plats var vi skulle hamna. Utan de ringde och ringde och alla ville ha mig som var nästan 3 år och min syster som var bebis ville ingen ha. Men då bestämde sig mamma och pappa i Kåge att skulle de ta en så skulle de ta syskonen, vi skulle få följas. De skulle inte dela. Så det var snabba ryck va!
Så då hamnade vi i Skellefteå klev vi av tåget.

Jag var så liten, men tanten som stod där då. Och jag skrek och jag skrek för mamma hade sagt att när vi skulle av tåget då skulle pappa möta oss, eljest hade hon inte fått in mig i tåget. Så jag skrek – Isä, isä! – Far, far! Ingen förstod vad jag sa. Och jag skrek och skrek och då var mamma som mötte, mamma Agnes då, som mötte oss och tog hand om oss. Hon var, de var väldigt väldigt snälla. När vi då kom till Kåge, jag kan beskriva hur mattorna låg och hur allt såg ut, då var hon så klok att, jag skrek och skrek – Isä, isä! Och hon förstod ju inte vad det var. Så då ringde hon till nå ena, Lydström de var från Tornedalen och kunde finska. Så då fick jag prata med den farbrorn i telefonen. Så att mamma förstod vad det var frågan om.

Ja, vi hade det jättebra! Mamma och pappa i Kåge var jättesnälla, de var visserligen gamla men då hade de en dotter som… vad var hon född? Hon var då i alla fall bara 17-18 år hemma, så att de hade hjälp med att ta hand om oss. Och där fanns det då, det var ju ett lantbruk så de hade kor och grisar och häst då. Vi hade jättebra, och jag minns mamma förstod att jag hade nog inte fått äta så bra för jag satt som ett ljus vid matbordet. Jag åt med kniv och gaffel och än idag kan jag se det där stora fatet som mamma satt på bordet framför oss och då hade de slaktat en gris. På den tiden konserverade man Så man kokade. I det där stora fatet så var det massor med griskött och då sa mamma att jag skulle få äta så mycket jag ville. Det minns jag än idag och jag åt och jag åt. Och jag åt tills jag kräktes.

Källa
Delar ur intervju med Tuulikki Karjalainen Marklund 2020-11-09, Skellefteå museums ljudarkiv