Hanna Marklund f. 1977
Intervjun finns som text längre ner
Hanna Marklund växte upp i Åliden. Tidigt började hon och systrarna Carolina och Mirjam att spela fotboll i Varuträsk IF. År 1993 började hon spela i Sunnanå SK, men bytte sedan till Umeå IK år 2000. Där var hon med om att vinna tre SM-guld och två UEFA Women’s Cup. År 2005 återvände Hanna till Sunnanå och samma år vann hon Diamantbollen för utmärkelsen ”årets bästa kvinnliga fotbollsspelare i Sverige”. Hanna är delägare i Sunnanå utveckling och har även varit sportkommentator.
Intervju
Jag tycker att när jag kom till Sunnanå så fick jag de absolut bästa förutsättningarna som jag kan tänka mig att man kan få som spelare. Alltså, både med ledare och tränare, med att man jobba med alla delar, alltså fotbollen en del, men även det här med utvecklingsfokuset och medskapande. Det blev ju en jätteskillnad tycker jag, som jag haft med mig resten av mitt fotbollsspelande. Sedan såklart, hur man utvecklas som person också, att det var jätteavgörande de åren. Ja och det blev mycket prestation när man tidigt kom upp och det är A-lag. Och jag hade en period när jag tyckte det var jobbigt med lite prestationskrav och såna delar, även om jag då var i Sunnanå där jag, där vi ändå jobbade med de bitarna. Så hade vi inte gjort det då tror jag att jag hade tyckt att det kunde vara svårt att hantera.
Alltså 80-82, då vann man SM-guld. Man var… Jamen, man var riktigt bra. Sen hade vi den här svackan, Sunnanå då, när vi åkte ur Allsvenskan. De tog sig ju snabbt tillbaka och fick kämpa lite grann. Jag måste tänka. Och höll sig precis kvar, för det är också säsongen till 2005 att jag är såhär, jamen är inte Sunnanå i Allsvenskan då skulle jag inte ha flyttat hem. Alltså, eftersom det var… Utifrån fick jag ju mycket frågor då, att ”jaha välj från Umeå tillbaka till Sunnanå”, lite såhär ”Jaha, du ska trappa ner”, eller ”inte samma satsning, eller?”. Det blev ju jätteviktigt för mig att vara tydlig med att jag satsar exakt lika mycket. Jag satsar på landslag fortfarande, men det var viktigt att Sunnanå var i Allsvenskan.
Jag har nog alltid vetat att jag ville tillbaka och avsluta i Sunnanå. Egentligen fanns det inget sådant här… tyvärr, just då, utomlands eller nåt sånt. Det var ju egentligen UIK var ju bästa platsen, där jag var. Alltså bra träningsmöjligheter, bäst lagkamrater, allt det. Alltså om man titta nu kan det finnas, gud vad roligt att vara proffs i Frankrike, Tyskland, att det har hänt så mycket. Men det fanns inte, rent fotbollsmässigt, så fanns det nog ingen annan bättre stans att vara än UIK just när jag var där. Däremot hade jag ju då under några år… Jag är ju mittback, det var ganska lite försvarsspel i UIK.
Vi förde mycket av matcherna. Jag kände att varje träning var extremt utvecklande. Alltså att man varje dag mötte några av världens bästa offensiva spelare. Så den, alltså träningsmiljön var ju på det sättet… men jag kände då någonstans att nu, jag har den träningsmiljön, jag tror att jag också ville hem, tillbaka till Sunnanå och vara redo att vara ledande i laget. Alltså, jag lämnade ju som kapten men, och jag behöver ju inte vara kapten heller, men kanske förväntan att jag skulle hade tagit… Jamen ännu mer redan då. Alltså jag var inte riktigt redo, på det sättet. Nu var jag mycket mer… Jamen, äldre och jag har spelat mycket, har mycket mer erfarenhet. Jag ville bara tillbaka *skratt*. Jag ville igen vara med i Sunnanå och leda det. Jag hade med all min fostran och det jag fick ut UIK som fotbollsspelare hade ju också väldigt mycket att göra med min bakgrund i Sunnanå med det här med utvecklingsfokus och att hela tiden lära sig att bli bättre. Som jag hade med mig.
Källa
Delar ur intervju med Hanna Marklund 2021-11-18, Skellefteå museums ljudarkiv
