Skip to Content Skip to Homepage
Stäng
Hittade 0 träffar

Några sökförslag

Stäng
link down

Trädets biprodukter

Från träden har vi människor lyckats få fram många olika produkter, bland annat:

Bark, Harts, Kimrök, Näver, Pottaska, Sav, Terpentin, Tjära, Träkol.

På den här sidan kan du läsa mer om dem.

Trädets biprodukter

Den bark som ligger under den övre barken går att använda till framställningen av barkmjöl. Att ta bark från ett utvalt träd brukar kallas för barktäkt. Samerna använde barken som kosttillskott men också för att kunna tillverka fodral till sentråd. Det var den vita innerbarken som användes för att göra mjöl. Mjölet var rikt på både mineraler och c-vitamin. För att trädet inte skulle dö lämnade man alltid kvar en bred remsa med bark, som kallades ”livrand”. Innerbarken torkades över heta stenar och blev röd i färgen. När det var nödår i Sverige mellan 1867-1868 var det vanligt att bark användes till bröd. Efter 1800-talet blev det mindre vanligt med barktäkter. En anledning kan vara att det kom fler matprodukter som mjöl och potatis, men också att staten förbjöd att man barkade träd. Det fanns ett intresse från staten att använda träden till skogsbruket.

I Sápmi finns det spår efter tidigare barktäkter som ligger utanför fjällområdena. Vissa barktäkter kan vara flera hundra år gamla eller äldre. På en myr i Arjeplog finns den äldsta matbarktäkten som är 3 000 år gammal.

 

Harts

Harts har länge använts som klister, ända sen förhistorisk tid. Harts består av kåda och är mycket hållbart eftersom det inte löses upp av vatten. Av det tunnflyande hartset kunde man göra fogmassa för att täta näver- och träbehållare.

Harts kunde även användas som tuggummi! Världens äldsta tuggummi hittades i Bohuslän under en stenåldersutgrävning. Även i Västerbotten har man hittat spår av tuggummi. På Sävarheden, mellan Sävar och Bullmark, hittades ett kådtuggummi som är ca 3 600 år gammalt. Men det är inte säkert att kådan tuggades som vi tuggar tuggummi idag. Det kan kanske ha varit för att tillverka lim, till exempel för att sätta fast pilspetsar i pilskaften.

 

Kimrök

Kimrök är ett pigment som används till svart målarfärg. Det är ett fint sot som bildas när man bränner trä som har mycket kåda i sig. Kimrök framställdes av det som blev över efter tillverkningen av terpentin, men kunde också komma från tjärved eller gammalt näver. Kimrök framställdes i särskilda ”kimrökshus”, där ämnet eldades och brann långsamt.  Ett sådant hus ser du på illustrationen. Därefter samlades sotet ihop, och på så sätt fick man ett fint pulver.

 

Näver

Björknäver har använts till många saker. Näver är ett bra material när man ska tända en eld, men det användes också till slöjd. Till och med som plåster! Tack vare att näver är rötbeständigt användes det också till takläggning. Då lades näver i tre lager. Näver samlades in när träden savade eftersom det var lättare att skära loss från stammen då. Av näver gick det även att göra björknäverolja, så kallad ”ryssolja”. Den användes för att smörja skinn och läder, som seldon till hästar. Att tillverka oljan går till på samma sätt som vid tillverkning av tjära, men istället för ved bränner man näver.

 

Pottaska

Vid framställning av tvål eller såpa, glas, krut eller färgning av textiler och läkemedel användes pottaska. Pottaska utvanns genom att man brände veden från lövträd till aska, som sedan urlakades med vatten. Det var främst björk och asp som användes till pottaskbränningen i norra Sverige. I Västerbotten var det främst under 1810- och 1820-talen som beredningen av pottaska kom igång på allvar. Det kan ha att göra med etableringen av glasbruken i Strömbäck och Ytterstfors. I slutet av 1800-talet upphörde pottaskebränningen i Västerbotten. På bilden ser du pottaskebränning från ett forskningsprojekt som utfördes i Kulbäcksliden 1992. Bilden är tagen av Lars Östlund, professor vid SLU. Pottaskan i glasflaskan och glasbiten kommer från samma projekt.

 

Sav

Björksav tappas tidigt på våren då saven i träden stiger. Det finns även källor på att samerna i Västerbotten tog reda på sav från tall. Idag är det fortfarande vissa som tar till vara på saven för att göra dryck.

 

Terpentin

År 1833 öppnades en terpentinfabrik i Skellefteå, en bit norr om Skellefteå kyrkstad. Det var den så kallade ”salpetersjuderi-direktören” Carl Johan Plagemann som anlade fabriken, som kom att bli en av de största terpentinfabrikerna i Sverige vid den tiden. Initiativet kom från grosshandlaren Carl Fredrik Liljevalch i Stockholm, som ville uppmuntra till att använda naturtillgångarna i Sverige. Detta skulle bli en extra inkomst under nödår. För att få fram terpentin behövs kåda. Lokalbefolkningen kunde få extra inkomst genom att samla in kåda och sälja till terpentinframställning. Av cirka 35 ton per år gav detta ”4 500 fullgoda dagsverken”, vilket betyder att det krävdes 4 500 hela dagars arbetstid för att framställa 35 ton. På bilden ser du en ritning av en destillationsapparat som användes vid framställning av terpentin, ritad av Plagemann.

 

Tjära

Tjäran var en av de viktigaste exportvarorna för Sverige under 1600-talet. Under 1700- och 1800-talet var Norrbotten och Västerbotten de stora producenterna av tjära. Behovet av tjära var stort, främst till skeppsbyggeriet. Där var tjäran ett effektivt skydd som användes för att täta skrov och tågvirke. Tjära framställdes genom att bränna kådrik tallved i tjärdalar. För att få kådrik tallved kunde man ”kata” tallar. Det är en gammal metod som innebär att bark skärs bort så att trädet stressas till att producera mer kåda. Det kan även vara ett sätt att impregnera tallen så att träet får bättre kvalitéer.

Tjärbränning var en arbetskrävande process. Enligt en finsk undersökning gick det 11 arbetsdagar på en tunna tjära! På Körran, dagens Nordanåområde i Skellefteå, fanns ”tjärhovet”, en upplagsplats och kvalitetskontroll av tjärtunnor som fraktades från inlandet.  Det var viktigt att säkerhetsställa att tunnorna höll rätt mått.

 

Träkol

Ända sedan 1700-talet har man framställt träkol i Västerbotten. Framförallt var kolen till för bränsle till bruken. Därför skedde ofta träkolsframställningen i närheten av bruken. Kol kan framställas i milor eller ugn, vilket ger olika typer av kol. Under 1800-talet tillverkades ribbkol på sågverken. Under början av 1900-talet kom kolproduktionen i inlandet igång. Då hade kommunikationerna förbättrats och det gick att bedriva handel med träkol utanför länets gränser. Under andra världskriget uppkom ett stort behov av gengaskol utöver järnbrukens kolförbrukning.

Back to Top