Skip to Content Skip to Homepage
Stäng
Hittade 0 träffar

Några sökförslag

Stäng
link down

Sjöfart

Resande och transport av varor har länge gjorts per båt. Älvarna var vägen till inlandet.  Exempelvis var tjäran en av de viktigaste produkterna som transporterades till kusten.

Grosshandlaren Seth Franzén var den som satte igång skeppsbyggeriet och sågindustrin på allvar i Skellefteå. Det mest kända fartyget som Seth Franzén var delägare i var skonerten Hermes som byggdes 1846.  Det är svårt att uppskatta hur lång tid det tog att bygga ett skepp. I ett skeppsbyggarkontrakt från 1856 går det att läsa att timmermännen skulle bygga skeppet mellan januari och augusti. Det kunde alltså ta ett halvår att bygga ett skepp, med allt virke på plats.

När det kommer till båtvirke har tall och gran varit de gängse materialen. Vid kusten användes tallvirke. Det ansågs vara ett mer hållbart alternativ eftersom det kunde ge båten en livslängd på 25-30 år. I inlandet användes granvirke eftersom båtarna då blev lättare. Det var en nödvändighet eftersom det kunde vara långt mellan sjöarna och båtarna ofta behövdes bäras och dras långa sträckor på land. När det började finnas effektiva träbehandlingsmedel kom granvirket även att användas vid kusten.

Bruksbåtar i Västerbotten har sett olika ut beroende på vad de har använts till, och var. Generellt var det vanligast att använda segel vid kusten och ro eller staka sig fram i inlandet. Båtarna användes vid fiske, jakt, slåtter av sjöfoder, flottning och som kyrkbåtar. Den vanligaste typen av båt var skötbåten som användes vid kusten. I Burträsket, Varuträsket och Storkågeträsket samt i andra sjöar i kustlandet användes i princip samma båtmodell vilken dock var mindre än skötbåten. På bilden under ses båtbyggaren Anton Viklund på Bjurön bygga just en skötbåt.

Ser du de böjda stockarna i bilden här under? Vilken del av båten tror du att de används till?

 

En annan båttyp som har använts är inlandsbåten eller inlandssnipa. Den var mycket bra att använda i rinnande vattendrag och var därför vanlig vid flottningen på älvarna. Kinningsbåten är en speciell båttyp som har funnits inom vårt område, framförallt i Byskeälven och Åbyälven där den har använts vid flottning. Innan 1865 användes den även i Skellefteälven som flottningsbåt. Sedan övergick man till inlandsbåten. Kinningsbåtarna höll en rakare kurs och botten vid stävarna var gjord av täljda, kraftiga bord som klarade att stöta mot stenar i älvsbotten, men inlandsbåten hade fördelen att vara nätt och bärbar. I och med att man började använda motorbåtar kom en del av bruksbåtarna, främst inlandssniporna, att förses med en utombordsmotor. På bilden ser du både en inlandsbåt (vänster) och en kinningsbåt (höger). Vid fiske användes inlandsbåten som ”raitbåt” (hjälpbåt) medan kinningsbåten används som notbåt. Detta sätt att fiska med två båtar kallas ”bonötning” på skelleftemål.

I och med att upplösandet av det bottniska handelstvånget kom segelsjöfarten att utvecklas. Familjen Sandström var kända som Skelleftebygdens största skeppsbyggare under 1800-talets första hälft. Johan Sandström hade skeppsvarvet Carlgård och lärde ut skeppsbyggarkonsten till fem av sina söner. Nicanor Sandström var en av dessa. På bilden ses skonerten Fanny Aurora i Ursvikens hamn. Fartyget förde tjära och trävaror för Markstedtska firman ut i Europa och kom hem varje sommar med saltlast från Medelhavet. Hon seglade i många år för det Klockhoffska rederiet. Fotot är från 1880-talet, då hon ligger till ankars. Fartyget förliste 1893 i Medelhavet med järnlast destinerad till Genua. Alla ombord räddades.

Vad är en skonert? Varför kallas ett fartyg ”hon”? Vill du lära dig mer om fartyg kan du läsa vidare i utställningens bibliotek eller i Forskarrum Nordanå.

Back to Top