Skip to Content Skip to Homepage
Stäng
Hittade 0 träffar

Några sökförslag

Stäng
link down

Handel med trävaror

I och med upphävandet av det bottniska handelstvånget fick städer längs med den norrländska kusten bedriva handel med resten av världen. Innan dess fick man inte bygga stora skepp i Bottenviken eller ta emot utländska fartyg. Även om den största flottan fanns i de södra delarna av Sverige hade Skellefteå under en kort tid vid år 1843 en större flotta än Umeå. Fartygen i Skellefteå var färre än fartygen i Umeå. Trots detta var lastkapaciteten i Skellefteå här något större och därför var flottan större.

Ett skepp kommer lastat

Från skogen utvanns trävaror som exporterades till hela Västeuropa. Det handlade om virke, sparrar, bjälkar, tjära och fartyg. Det var tack vare dessa eftertraktade trävaror som segelsjöfarten hade sin storhetstid i Västerbotten under mitten av 1800-talet och fram till 1870-talet. Från en lista som finns bevarad från skonerten Johannes, vilken byggdes på Karlgårdsvarvet 1825, lastades ”770 tunnor tjära, 18 tunnor pärma, 20 tolfter tre tums och sju alnars bräder, 27 lispund smör, två buntar vadmal, 50 lispund renhorn, 12 renhudar, 10 tunnor lax samt sex buntar färgat vadmal”. Det som fraktades tillbaka från södra Sverige var de varor som lokalbefolkningen hade beställt. Det var till exempel spannmål (korn, råg eller vetemjöl), fröer, olika sorters sprit, bomull, sill, kaffe, potatis, brännvin, ärtor och salt.
På bilden ser du ca 5 000 tjärtunnor på Tjärholmen i Byske, år 1905.

 

Roddarmadammerna

Skellefteå ligger ganska långt uppströms i älven, vilket kunde bli ett problem när det skulle fraktas varor. De större fartygen kunde inte ta sig fram eftersom det var för grunt. Därför skedde den mesta transporten via pråmar som drogs av roddbåtar fram till Skellefteå kaj. Det var oftast kvinnor som rodde dessa båtar. De kallades roddarmadammer. En av dessa rodderskor var ”älvdrottningen”, Lovisa Olsson från Klemensnäs, som fraktade varor åt Majorskan Lovisa Ulrica Magdalena von Prost under mitten av 1800-talet.

På bilden ses kajen i Skellefteå. Bilden är tagen före 1912, innan järnvägen kom till staden.

 

Splitvedsjäntorna

En produkt från sågverksindustrin var splitved. Splitveden exporterades oftast till England men kunde också användas till ved, eller till att göra lådor. Det var inte ovanligt att kvinnor arbetade som stuvare. De kallades ”splitvedsjäntor” som arbetade med att lasta splitved ombord på fartygen. De ansågs vara duktigare och göra ett ordentligt jobb i jämförelse med männen. Stuvarna åkte ut till skeppen för att stuva splitveden i skeppens lastutrymmen. Skeppen kunde komma från hela Sverige men även från Tyskland, Belgien och Finland. Jobbet som stuvare tog slut efter sommaren och då tog stuvarna ofta andra typer av jobb, till exempel städning, tvättning eller syarbeten. På bilden syns Selina (f.1894 Markström, gift Lindvall). Hon arbetade som stuvare på Renholmen mellan 1910-1930. Hon började som 16-åring och jobbade på Renholmen tills sågen lades ner. Så här berättar hon om hur det kunde vara:

Om det var en liten skuta var vi bara sex i ett stuvarlag, men vi kunde vara ända upp till tio eller tretton. Det tog åtta till tio dagar att stuva en skuta. Skepparn ville komma iväg. När det blev höst ville man också komma därifrån själv, när det var kallt och blåsigt.

 

Back to Top