Gå direkt till innehåll (Tryck på Enter)
Stäng
Hittade 0 träffar

Några sökförslag

Stäng
link down

Livrébodens historia

I kyrkstaden ligger Skellefteå kompanis livrébod från 1698. Kompaniet hade sin excercisplats på Körran (nuvarande Nordanåparken). Soldaterna samlades inte till veckolånga möten utan man övade på lördagarna och på söndagarna före kyrkdags. Ur livré eller trossboden hämtades då gevär och livré (uniform).  

Livréboden stod i början på Brunnsgårdens plats, men när brunnsanstalten uppfördes sattes den upp på Brännan. 1971 flyttades boden tillbaka till sin nästan ursprungliga plats.

 

Från Nordanå till Lejonström

Bonnstans historia

Bonnstan är Skellefteås kyrkstad och har anor ända från 1600-talet. Kyrkstaden var en nödvändig övernattningsplats för församlingsbor som bodde utanför staden i och med inrättandet av 1861 års kyrkotur. Kyrkoturen innebar att den som bodde en mil från kyrkan skulle komma varje söndag, inom två mil varannan söndag och tre mil var tredje söndag och så vidare, och då färdvägen var lång behövdes kyrkstugan att övernatta i.

Brunnsgårdens historia

Brunnsgården ligger mellan Bonnstan och Nordanåparken och byggnaden härstammar från 1830-talet. Gårdens historia börjar dock några år tidigare än så. Under början av 1800-talet fanns på platsen en hälsokälla, och 1825 tog provinsialläkaren Carl Jonas Genberg initiativet till Skellefteå Brunns- och Badhusinrättning. Bolaget byggde ett brunnshus över källan och i närheten uppfördes en paviljong där gästerna kunde umgås och dricka av vattnet. Nere vid Körrbäcken byggdes även ett badhus där både gyttjebad och dusch fanns tillgängligt.

1831 kompletterades bebyggelsen med en bostad åt bolagsordföranden, Brunnsgården, som även fungerade som ett societetshus för badgästerna.

Företaget misslyckades dock ekonomiskt och anläggningen stängdes ner under 1870-talet då gästerna nästan helt uteblivit. Alla byggnader revs då förutom bostadshuset som köptes in av församlingen och blev till komministergård.

Idag är huset en privatägd byggnad.

Kronboden och Fattigbodens historia

Vid Landskyrkan står en kronbod och en fattigbod, och härstammar båda från platsen.

Kronboden byggdes 1674 och låg ursprungligen på västra sidan av landsvägen. I boden förvarades skatt och tionde i form av bland annat spannmål, kött och fisk. Från boden fick kronans tjänsteman sin lön in natura. När samhället senare gick över till att istället använda pengar förlorade boden sin funktion.

Fattigboden är en av ett par fattigbodar eller sockenmagasin som låg intill kyrkan. I bodarna förvarades spannmål och andra livsmedel som bönderna var skyldiga att leverera dit. Maten fördelades sedan en gång i månaden till socknens fattiga och sjuka. 1857 såldes den ena boden bort och den andra flyttades till där den står idag.

Körrans historia

Innan Nordanåparken kom till 1945, vid Skellefteå stads 100-års jubileum, kallades området Körran. Namnets betydelse är oklar. I finlandssvenska dialekter betyder körra prång eller trång plats. Namnet skulle passa in på terrängen vid Skellefteälven. Körran var Prästbordets ostligaste område och här på kyrkans betesmark fick kyrkbesökarna ställa sina hästar. Området var även övningsplats är Skellefteå kompani och här låg tjärhovet.

När Skellefteå kyrkstad återuppbyggdes efter branden 1835, beslöt man att lägga en separat marknadsplats på den västra delen av Körran. Här uppförde borgare från Piteå och Umeå marknadshus, magasin och stallar. Dessutom fanns ett värdshus på platsen med rum för resande. Två årliga marknader anordnades här fram till 1848, då den ena marknaden flyttades in till den nyanlagda staden Skellefteå. Marknadsplatsen på Körran avvecklades 1862.

 

Landskyrkans historia

Skellefteå landsförsamlings kyrka, kallad Landskyrkan, är den fjärde i ordningen på samma plats. År 1324 nämndes för första gången sockennamnet Skellefteå och en kyrka uppfördes på 1330-talet. Den ersattes 1386 av en större, men så småningom blev även denna träkyrka för trång. Grunden lades därför till en tredje kyrka av sten, vilken invigdes av ärkebiskop Jakob Ulfsson år 1507.

Även denna byggnad blev otillräcklig. 1796-1799 tillbyggdes de södra och norra korsarmarna under den österbottniske länsbyggmästaren Jakob Rijfs ledning. Av den gamla kyrkan användes murrester i öst-västkorset samt i sakristian. Kyrkan förvandlades till en ljus och vacker korskyrka i nyklassicistisk stil. Invigningen skedde den 13 juli 1800.

Bland kyrkans inventarier märks ett antal medeltida träskulpturer. Den mest kända är den så kallade Skelleftemadonnan, en av få bevarade romanska Mariabilder i Europa. Kyrkans altarskåp tillkom vid 1400-talets senare del i Bernt Notkes verkstad i Lubeck. 1963-1964 genomgick kyrkan en omfattande restaurering. Då infogades de medeltida skulpturerna i kyrkorummet och triumfkrucifixet placerades ovanför altaret.

 

Lejonströms sågverks historia

I dag kan man inte tänka sig att området strax söder om kyrkan en gång var bygdens största industriområde! Kyrkoherden Pehr Högström med medintressenter fick 1780 tillstånd att anlägga en finbladig vattensåg med två ramar. Sågen anlades på Neting-Ören nedanför kyrkan, och stockfångsten togs ursprungligen från kronoskogar i Skellefteå socken. Eftersom sågen drevs med vattenkraft stod den stilla under vintrarna.

Såghuset byggdes med tiden om och anläggningen kompletterades  bland annat med en spånförbränningsugn. Till sågverksbebyggelsen hörde inspektorsbostad, kontor, magasin, stall, bryggstuga och bodar.

Sågens storhetstid inföll åren 1870-1900, då den ägdes av firman Markstedt & Söner. 1870 var ca 150 man sysselsatta på sågen. Driften nedlades 1905 och senare revs alla byggnader.

 

Livrébodens historia

I kyrkstaden ligger Skellefteå kompanis livrébod från 1698. Kompaniet hade sin excercisplats på Körran (nuvarande Nordanåparken). Soldaterna samlades inte till veckolånga möten utan man övade på lördagarna och på söndagarna före kyrkdags. Ur livré eller trossboden hämtades då gevär och livré (uniform).  

Livréboden stod i början på Brunnsgårdens plats, men när brunnsanstalten uppfördes sattes den upp på Brännan. 1971 flyttades boden tillbaka till sin nästan ursprungliga plats.

 

Lugnets historia

Bostadshuset uppfördes ursprungligen som kontorshus för Johannisfors sågverk i Klutmark 1844. Sågen drevs endast en kort period och 1859 blev Nicanor Sandström även disponent för Lejonströms sågverk och flyttade dit. När Sandström slutade efter ett par år, lät han flytta och inreda kontorsbyggnaden från Johannisfors till bostad åt sig på Lugnet.

Byggnaden kom senare i tullinspektör FFV Akerhjelms samt apotekare OM Bergströms ägo. Den mest kända av Lugnets innehavare var dock folkskollärarinnan Hulda Selander, som flyttade in i huset 1890 och bodde där i hela 50 år. Hon testamenterade Lugnet till landsförsamlingen. Idag är huset en privatägd bostad.

 

Läroverket Nordanås historia

1916 fick stadens samskola äntligen egna lokaler. Byggnaden hade ritats i svensk herrgårdsstil av stockholmsfirman Hagström & Ekman och placerats i fonden av en björkallé.

Tillströmningen av elever ökade till den nya skolan. Tio klasser samsades i byggnaden, som planerats för åtta klasser. Samskolan omorganiserades till samrealskola och år 1936 var den landets största med 396 elever. Året därpå beslutade skolöverstyrelsen att inrätta ett statligt gymnasium i byggnaden. Lokalbristen blev nu akut och man tvingades bygga till. 1940 stod flygeln, aulan samt gymnastikbyggnaden (nuvarande Hallen) klara. Föga anade man då, att även denna byggnad skulle bli för liten. Vårterminen 1976 blev den sista för gymnasieskolan i byggnaden. 1980-1981 flyttade Skellefteå museum och Folkrörelsearkivet in i lokalerna. Aulan hade då nyttjats för teater i 20 år.

 

Nordanågårdens historia

Sågverksförvaltare JTB Sidén lät 1868 bygga sig ett bostadshus och en uthuslänga på den gamla marknadsplatsen på Körran. Han hade nyligen startat Skellefteå Ångsågs AB och anlagt Klemensnäs sågverk i Skellefteälvens mynning. Värdshuset, som låg på tomten, lät Sidén flytta till Klemensnäs för att bli arbetarbostad. Sidén var mycket initiativrik och ansågs alltid ligga steget före. Hans kooperativa idéer och sociala patos ogillades av konkurrenterna. Han blev motarbetad och kom på obestånd. Efter Sidén ägdes byggnaderna av sjökapten ES Degerman och patron Johan Markstedt.

1934 övertog Skellefteå stad byggnaderna och lät Västerbottens norra fornminnesförening disponera lokalerna. Ett vandrarhem inrättades i huvudbyggnaden 1943. Två år senare började konditor Georg Pehrsson arrendera bottenvåningen som abonnemangsrestaurang. Vandrarhemmet flyttades då ut i flygelbyggnaden och drevs där fram till 1970. I dag finns Handens hus i lokalen. Skellefteå museum övertog Nordanågården vid 1960-talets slut och när verksamheten flyttade över till läroverksbyggnaden blev huset åter restaurang och värdshus. I Uthuslängan finns numera en lanthandel, där Sidén en gång öppnade bolagsbod för sina sågverksarbetare.

I Uthuslängan finns numera en lanthandel, där Sidén en gång öppnade bolagsbod för sina sågverksarbetare.

Nyborgs historia

Skellefteå kompani hade sin excercisplats på Körran, medan officersbostället från början låg i Norrböle by. På 1720-talet byggdes ett boställe på kyrkans mark på Körran. Den ersattes av en mer ståndsmässig byggnad, Nyborg, för sekondmajoren år 1764. Först efter fyra år erhöll bostället egen mark på Sunnanå, men den förblev obebyggd.

Officersbostället Nyborg var en imponerande byggnad med säteritak i italiensk stil. Den utgjorde en blandning av två typritningar för officersboställen. Huset uppfördes dock inte i tegel, som brukligt var, utan i timmer. Från början var timmerstommen synlig och först omkring år 1780 brädfodrades och rödmålades huset.

Bygget blev dock omtvistat. Kyrkan ville ha igen sin mark, en begäran som landshövdingen dock avvisade. Kyrkans representanter gav inte upp. Prosten Nils Nordlander prövade slutligen saken hos häradsrätten. I utslaget 1839 fastslogs att Nyborgs boställshus låg på Prästbordets mark och att byggnaderna skulle flyttas. Detta skedde dock inte. Saken prövades slutligen i Svea hovrätt och i domen från 1842 fastslogs, att bostället skulle flyttas. Karaktärshuset på Nyborg utdömdes av Laga Synerätt 1850, såldes och blev privatbostad. Av någon anledning förblev byggnaden platsen trogen.

1925 övertog Skellefteå stad Nyborg och huset blev året därpå museum. År 1968 förklarades detta, under många år rivningshotade svartbygge, för byggnadsminne. Av majorsboställets ursprungliga 10-tal gårdsbyggnader återstår i dag endast drängstugan, som numera är vävstuga, en bodlänga samt en bod.

 

Socknens centrum

Kyrkan och kyrkplatsen var förr den naturliga samlingspunkten i socknen. Här korsade två kommunikationsleder varandra, dels den sk Norrstigen, som gick längs Bottenvikens kust och dels Skellefteälvens dalgång, som var viktig för kontakten mellan kusten och inlandet.

Trots att Skellefteå stad inte tillkom förrän 1845, fanns i kyrkbyn redan i början av 1800-talet förutom kyrka, prästgårdar och kyrkstad även marknadsplats, sockenstuga, post, läkare, apotek, tingshus, majorsboställe, industri, tjärhov samt ett flertal hantverkare. När planerna på en stad växte fram ansågs området runt kyrkan för litet för stads bebyggelse och efter mycken diskussion beslöt man förlägga staden till Norrböle by. Namnet Gammelstan påminner om den betydelse kyrkbyn hade förut.

 

Stiftsgårdens historia

Landsförsamlingens kyrkoherdeboställe var i bristfälligt skick på 1700-talet. När Nils Ström tillträdde som församlingens nye kyrkoherde år 1800 enades man om att låta bygga en ny prästgård. Socknen skulle stå för byggnadsmateriel och Ström för övriga kostnader.

Det var en imponerande herrgård med 14 rum som uppfördes. Huvudbyggnaden byggdes med Säbrå biskopsgård utanför Härnösand som förebild, varifrån Ströms maka härstammade. Till manbyggnaden hörde två flyglar, en ladugård för 34 kor samt flera uthus. Bygget knäckte dock kyrkoherdens ekonomi och vid Ströms död 1830 visade det sig att dödsboet var konkursmässigt.

1964 invigdes Stiftelsen Luleå stifts stiftsgård och de kvarvarande byggnaderna blev kurs- och konferensgård. Idag finns även vandrarhem på Stiftsgården.